Krönika: Örebro – en speciell stad med ett fint fotbollslag
Örebro är staden jag vuxit upp i. ÖSK är laget i mitt hjärta. Snart väntar allsvenskt spel igen. Det är inte en dag för tidigt.
Mitt i Sverige. I Europas nordligaste land. Där ligger Örebro – staden som kom att forma personen som skriver den här texten. För många är denna stad nog ganska intetsägande, det är kanske inte mer än en plats, en punkt på kartan eller ett ställe som snabbt passerats under bil- eller tågfärden på väg mellan Stockholm och Göteborg. Örebro är dock inte ett dugg uttryckslöst, tråkigt, grått eller ospännande i mina ögon. Fotbollslaget, Örebro SK, är ännu mer speciellt, vackert och betydelsefullt. Det är på Behrn Arenas läktare som jag, i dag 17 år, formats, vuxit upp och upplevt alla möjliga saker – en del roligare än andra. Att ÖSK är tillbaka i Allsvenskan, efter ett år i Superettan, känns förstås oerhört skönt, och det gynnar även hela Närke.
Det är inte lätt att stötta en idrottsklubb helhjärtat, oavsett vilken sport det handlar om, och det har verkligen inte alltid varit frid och fröjd att vara ÖSK-supporter. Kvaliteten på spelet har varierat enormt och så även styrkan i de olika trupperna från år till år, där vissa spelare skrivit sitt namn i mitt hjärta med bläck som inte går att tvätta bort medan andra omedelbart försvunnit ut i tomma intet.
ÖSK studsade tillbaka direkt efter den mardrömslika nedflyttningen till svenska andraligan 2012. Förhoppningarna om att Örebro SK skulle kunna etablera sig som det bästa fotbollslaget i Sverige var höga efter succésäsongen 2010, där Svartvitt slutade trea och säkrade en plats i Europa League-kvalet. Bredden i uppställningen såg stark ut och det fanns absolut möjligheter att prestera ännu bättre året efter. Men den där ödmjukheten saknades, samtidigt som saker inte gick lika lätt och marginalerna inte längre var på rätt sida. En topplacering byttes snabbt mot en tillvaro på undre halvan i tabellen – och ÖSK klarade sig kvar på individuell skicklighet, med hjälp av ett par spelare som lyckades hålla klubben ovanför nedflyttningsstrecket. Förutsättningarna hade snabbt förändrats och var inte särskilt goda inför det som komma skulle.
2012 är ett år, sett ur ÖSK-synpunkt, att snabbt kasta all världens väg, stänga in i ett kassaskåp med extra stark låsanordning och aldrig mer prata om. Dessa minnen vill ingen se bubbla upp till ytan igen. Fem vinster togs sammanlagt på 30 omgångar och det räcker ju inte speciellt långt. Örebro SK underpresterade utan dess like och lyckades inte vinna en enda gång under vårsäsongens tolv matcher. Med en sådan negativ formkurva, i en serie där matcherna inte är överdrivet många, behöver man ju varken vara ett mattesnille eller en fotbollsnörd för att förstå att läget var utsatt. Det var inte så att det inte fanns kompetens, vilja eller glöd. Per-Ola Ljungs inträde som tränare förbättrade prestationerna, men inte ens han kunde lyfta det sjunkande skeppet till ytan igen. Skåningen hade däremot en stor roll i att örebroarnas hjärtan snart blev varma på nytt.
Superettan är ingen dans på rosor, långt därifrån. Nivån varierar oerhört och klassiska storlag tvingas göra upp med hypertaggade motståndare från mindre orter. I stället för Malmö Stadion, Borås Arena, Råsunda och Stockholms Stadion hette skådeplatserna nu Stora Valla, Ängelholms IP, Finnvedsvallen och Domnarsvallen. Det är absolut inte givet att ett lag, trots en uppsjö med duktiga fotbollsspelare (med Superettan-mått mätt), enkelt tar sig tillbaka till Allsvenskan. Det räcker med att titta på Hammarby, som kämpat förtvivlat i flera säsonger för att ta klivet upp igen, men oftast inte ens varit med i toppstriden på allvar. Undertecknad var rejält orolig och tänkte, vilket säkert många andra också gjorde, på ÖSK:s föregående sejour i näst högsta serien. Då dröjde det två säsonger innan allsvenskt spel säkrades, den där regniga lördagseftermiddagen i slutet på oktober 2006, då Nedim Halilovic avgjorde sent hemma mot Assyriska.
Klubben hanterade dock omställningen till Superettan kanon denna gång och förvandlade Behrn Arena till ett ointagligt fort. Segrarna radades upp innan sommaruppehållet och även fast vissa ifrågasatte lagets sätt att uppträda ledde ÖSK tabellen inför höstsäsongen.
Resultaten levererades inte riktigt lika konsekvent i takt med att temperaturerna sjönk och dagarna blev allt kortare. Men ÖSK gnetade på och fick ihop tillräckligt med poäng för att ha allt i egna händer lagom till den sista matchen – borta mot Ljungskile. Jag var dessvärre inte på plats, men det känns som att stämningen kring arenan i Västsverige, med väder och allt, påminde lite om känslan i samband med 2006 års triumf mot Assyriska. Shpetim Hasanis straffmål gav en 1-0-seger och den allsvenska statusen var ett faktum. Att klättra tillbaka upp till svensk fotbolls finrum på första försöket är en stark bedrift och något att verkligen glädjas över. Örebro som stad behöver all idrottslig framgång och även fast det gnälls en hel del på ÖSK, undertecknad drar också han då och då sitt strå till stacken, så är kärleken till klubben enorm.
Det är inte långt kvar tills den allsvenska säsongen anno 2014 kör igång. Träningsmatcherna har gett en hel del positiva svar, bland dem andra halvlek hemma mot Kalmar (vinst med 3-2), och ett par saker som behöver förbättras har även de uppenbarat sig. Mycket handlar om att få en bra start och några ”lätta” poäng i början, för att inte en negativ tankebana och spiral ska skapas. Hur som helst är vi många som längtar efter både 30 mars och 7 april. Tävlingspremiären på Behrn Arena kommer verkligen att bli något extra. Förhoppningsvis klarar ÖSK av att besegra Mjällby-spöket. Blekinge- gänget har ju vunnit de tre senaste matcherna i Örebro – en historia som inte får upprepa sig när det är dags klockan 19.00, en måndag, för domaren att blåsa igång spelet.
Vägen som Örebro SK tar, oavsett division eller resultat, ser jag fram emot att fortsätta följa.
