Krönika: Vägen framåt
Signaturen Svartvitt Forever med sitt senaste alster.
Så är – hastigt och lustigt – ännu ett kapitel avslutat i krönikan om tränare i ÖSK genom åren. Var det bra att Per-Ola Ljung gick? Vilket blir hans eftermäle? Och vad kan vi nu vänta oss? Svaren på de frågorna lär inte bli uppenbara förrän vi fått lite distans, om ens då, men här delar jag i alla fall mina högst personliga reflexioner.
Vi minns med vånda vårsäsongen 2012. Det stod uppenbart för (nästan) alla att Sixten Boström hade kommit till vägs ände i ÖSK. Jag kommer alltid att uppskatta honom för att han införde en positiv och fartfylld fotboll som ändrade bilden av ÖSK från ett lag som spelar tråkfotboll till att jämföras med Barcelona (även om det senare gjordes med glimten i ögat). Dock tror jag bara det hände en gång under Sixtens 4,5 säsonger att man vände underläge till seger i en tävlingsmatch. Gjorde motståndarna första målet var det i princip kört. Dessutom verkade Sixten nästan demonstrativt ointresserad av talangutvecklingen i klubben.
Så kom till slut det oundvikliga tränarbytet. Peos inledning var succéartad med två raka segrar, bland annat en med underläge vänt till seger mot vår ärkenemesis MFF. En bild brände sig fast från de matcherna, hur Peo i sin första match vid ställningen 0-0 borta mot GAIS lugnt gick vid sidlinjen och mumsade på ett äpple. Det signalerade bilden av en coach som har läget under kontroll. Efter de två inledande succématcherna blev ÖSK mer mänskliga igen men avslutade ändå hösten mycket starkt trots att nedflyttningen hade varit klar ett tag. Uppförsbacken var helt enkelt för stor när Peo tog vid, och liksom en man som tar på sig ett omöjligt uppdrag kunde han jobba metodiskt och utan press, eftersom ingen egentligen begärde att han skulle göra det omöjliga. Jag imponerades då av långsiktigheten i Peos tänkande, hur han öppet förklarade att han använde höstsäsongen som uppladdning för 2013. Dessutom upplevde vi att talangutvecklingen fick en helt annan tyngd igen. Dessutom började ÖSK kunna vända matcher igen. Plötsligt kändes inget omöjligt länge bara för att det andra laget ledde, och uttrycket ”it aint over till the fat lady sings” verkade besjäla spelarna på planen också.
Fanns det inget negativt då? Jo, men visst övervägde det positiva starkt, och ÖSK gick dessutom som en maskin vårsäsongen 2013. En i vanliga fall tillförlitlig Superettanbloggare i Aftonbladet trodde att ÖSK skulle vara klara för uppflyttning efter 23-24 matcher. Men vi som tvivlade på att det skulle gå så lätt fick våra farhågor besannade och det blev som vi minns strid på kniven ändå in på mållinjen.
Peo deklarerade tidigt att han tror på possessionsspel. Och ibland har det sett bra ut på planen, men ofta verkade vårt spel gå i stå och karaktäriserades av ett bollande runt i backlinjen som ledde till en luftboll på chans som en hårt trängd Hasani förväntades göra något av. Och Sixtens svaghet att inte kunna förändra en matchbild hade börjat bli synlig även hos Peo Ljung.
För mig som oinsatt var det lite förvånande, men positivt, när ÖSK satsade stort på en tränartrio snarare än en duo 2013. Frågan många ställde sig var om Alexander Axén var nöjd med att gå från huvudtränare i Allsvenskan till en andraplansroll i Superettan. Fler än jag gissade nog att Peos jobb var att få upp ÖSK i Allsvenskan igen och lägga en grund, för att sedan träda åt sidan och låta Axén ta över. (Jag vet att andra jag pratade med däremot trodde att Kjäll var tänkt som blivande huvudtränare.) Därför blev jag smått förvånad över förlängningen som skrevs under för bara några månader sen. Och så släpps oväntat bomben att Peo lämnar med omedelbar verkan, mitt i säsongen.
Skribenten i bloggen Eyravallen är en mycket klok person, och jag håller helt med om det han skrev att pratet om pendlande och familjesituation är en rökridå och att det måste handla om en schism av något slag. Sen kan vi spekulera om vad den består i. Peo är, liksom Sixten, en person med mycket bestämda åsikter, vilket nog är en nödvändig egenskap för topptränare. Däremot kanske förmågan att ta in andras åsikter blir begränsad om man inte lyckas para bestämdheten med en stor dos ödmjukhet. Och ödmjuk tror jag varken Sixten eller Peo är. Jag har verkligen gillat Peos självsäkra oneliners till sportjournalister som visat att vi inte kommer som blyga nykomlingar utan som ett gammalt anrikt allsvenskt lag så nu återtar sin rätta plats. Däremot har man tyckt sig märka att han (återigen likt Sixten) inte visar någon respekt för alla fans som lever med laget och faktiskt har åsikter om det. Han uttalade vid något tillfälle provokativt att han inte brydde sig det bittersta om vad fansen tycker. Då blev åtminstone jag provocerad. Inte för att han inte kan fotboll mycket bättre än vi, utan för att det ju faktiskt är vi fans som är ”kunderna” och de som förväntas ställa upp och stötta vårt lag i vått och torrt. Man kan inte ena stunden avfärda lagets fans och i nästa stund förvänta sig att de ska ställa upp mangrant på matcherna.
Jag kan bara spekulera om ifall Peos omvittnade halsstarrighet också har inneburit konflikter inom organisationen. Självklart måste ÖSK:s svaga trend spela in, som om den inte bryts pekar mot degradering igen. Som fans ska vi alltid tro på seger för vårt lag, men vi bör inte för den skulle gå omkring som en Bagdad Bob och intala oss att det vänder av sig självt, när vi ser att spelet inte fungerar på planen.
En erfaren och klok skribent på forumet påpekade det uppenbara, att det inte fungerar i längden med två alfahannar (läs Peo och Alic) som ledare för samma lag. Har deras åsikter gått isär under våren om hur trenden ska vändas? Kände Peo att organisationen hade börjat tappa förtroendet för honom och därför tog sin Mats ur skolan? Därom kan vi fans bara spekulera, men kanske ligger sanningen inte alltför långt därifrån.
Oavsett hur det är med den saken så kan vi nu lägga kapitlet P-O Ljung till handlingarna. Jag kommer alltid att känna tacksamhet för det han gjorde för klubben, framför allt att han tog oss upp i finrummet igen. Nu är det alltså firma Axén och Kjäll som ska föra laget vidare. Själv ser jag trots allt mest positivt på tränarbytet. P-O Ljung kom som en räddande ängel för två år sen, men han har kanske trots allt gjort sitt i klubben. Av Axéns uttalanden är det tydligt att vissa saker kommer att förändras på plan, och jag tillhör dem som är mycket spända på att se hans idéer omsättas på planen.
Den andra stora förändringen är att VD Jan Karlsson slutar till hösten. Jag kan för lite för att kunna bedöma hans insats. Han hade absolut stor del i den stora uppbyggnaden av organisationen efter förra degraderingen. Drömmen vore väl en VD som inte bara är kunnig utan också en profil i fotbollssverige. Flera namn har nämnts på detta forum.
Det stora positiva med vårsäsongen måste ändå betraktas vara att vi mitt i sorgen över Oscar Janssons skada – som då kändes direkt ödesdiger – finner att vi har ytterligare en målvakt av hög allsvensk klass: Jacob Rinne. Att vara reserv för en landslagsmässig målvakt är ju i princip detsamma som att nöja sig med bänken, och man är glad för Jacobs skull att han nu fått chansen att visa upp sig så till den grad att han fått chansen i ungdomslandslaget. Det är ett angenämt problem vad man ska göra när Jansson är spelklar igen. Det vore inte helt fel om vi hade sådana angenäma problem på varenda post i laget, men dit har vi en bit kvar. (Sedan det här skrevs har Rinne visserligen visat sig högst mänsklig några gånger, så nog hoppas vi på en snar återkomst för Jansson.)
En utvikning om Oscars skada: Jag gillar uppstickarlag, klubbar med små resurser som frejdigt tampas med de stora elefanterna. Därför har jag också gillat Falkenberg. Det vill säga fram till matchen på Behrn Arena. I situationen där Oscar har händerna på bollen framför en framrusande anfallare hoppar anfallaren över bollen i 99,9 procent av fallen, för att det är det sportsliga att göra och att man annars riskerar att allvarligt skada målvakten vilket han också gjorde i det här fallet. Falkenbergspelaren hade gott om tid att se att Oscar hade bollen men satsade för fullt ändå och sparkade sönder handen. Det är fruktansvärt osportsligt och hänsynslöst gjort, och han gör det bara värre genom att vägra be om ursäkt och spela sårad oskuld efteråt. På grund av hans svinaktiga beteende kommer jag hädanefter att jubla varje gång Falkenberg går på pumpen och särskilt när de åker ut. Jag vet att det kanske är fel att lasta ett helt lag för en svinaktig spelare, men jag bara konstaterar att så är jag funtad, och fler med mig, gissar jag.
Nu har andra halvan av säsongen sparkat igång, avbruten av någon obskyr tävling i södra Amerika, och naturligtvis är spänningen stor inför fortsättningen. Detta särskilt som ännu fler förändringar har märkts. När skyttekungen Hasani inte fick plats i startelvan var det många av oss som anade att han nog var på väg bort, vilket vi nu fått bekräftat. En av Allsvenskans bästa target- och huvudspelare, men vars akilleshäl väl är att han inte är vindsnabb. Det kändes som en rejäl gambling av Axén att ställa över en spelare som levererat till förmån för en som hittills inte visat så mycket: Marcus Pode. Inte heller Pode kan beskrivas som snabb, men han har absolut levererat två gånger i rad, så man kan inte argumentera mot det beslutet.
Att man skulle göra allt för att få ha Gerzic året ut tog vi för givet, och så blev det. Jag har själv längtat efter ett lag med samtliga följande på plan: Jansson, Berisha, Moberg, Gerzic, Åhman-Persson, Kamara. Möjligen kunde vi konstatera att Berisha har långt kvar till formen för två år sedan, då han var en av Allsvenskans bästa mittbackar, men låt honom spela sig i form tycker jag. Åhman-Persson har redan visat var skåpet ska stå, och han kommer nog att betyda väldigt mycket för fortsättningen. Ett mittbackspar med Moberg-Wikström har många av oss varit skeptiska till då de är alldeles för lika och ingen av dem snabb. Det verkar vara en ständig förbannelse för ÖSK att aldrig få ställa bästa tänkbara startelva samtidigt på planen. Skadorna stör också kontinuiteten. Man har väl nästan slutat hoppas på att få se William Ataschkadeh igen. Fruktansvärt synd för en så talangfull spelare. Som flera andra påpekat har den stora akilleshälen anfallsmässigt varit vänsterkanten, med två extremt högerfotade spelare som hela tiden måste vända upp och slå inlägg med högern. Där måste en förändring ske, och möjligen är Wiktorsson den lösningen offensivt, men de flesta är nog ense om att han är en säkerhetsrisk när han möter snabba yttrar. Så nog behöver truppen förstärkas med en högklassig vänsterfotad vänsterback.
Till sist en fundering: På försäsongen i år såg det oförskämt bra ut. Laget verkade ramstarkt och imponerade nere i Portugal. Flera här talade om topp 5. Försäsongen 2011 såg det också oförskämt bra ut, med en Haddad som spottade in mål och en framtida VM-spelare Bedoya samt bohemen och bollgeniet Valdet Rama i laget. Vi vet hur det sen gick. Kanske ska det helst gå lite småknackigt på försäsongen. Nu väntar dubbelmöte mot Helsingborg. Två nyckelmatcher där vi behöver minst 4 poäng för att få arbetsro och kunna bygga laget för hösten. FORZA SVARTVITT!
Svartvitt Forever
