Snart är det dags för vår röd-vita kompis att dela ut klappar till alla snälla barn. Vi fångar tillfället och skickar med en önskelista på tre spelare som vi på redaktionen tycker borde komma hem, inte bara till jul utan stanna hela säsongen 2020.
0 kommentarer
Veckan som följde på den senaste silly-uppdateringen blev tämligen händelserik. Inledningsvis radades viktiga förlängningar upp, medan lien åkte fram när det började närma sig fredagskänsla. Avslutningsvis serverades vi en illa tillagad anrättning. Men vi börjar väl med primörerna.
Släpp sargen sandvikenfans, den svenska fotbollssäsongen är inte slut - den har bara gått över i en ny fas. Vi tänkte sammanfatta lite av vad vi vet, vad vi bedömer, och vad vi önskar. Av vad som sen återstår får vi ta på känsla. Vi använder oss helt enkelt av något som skulle kunna liknas vid det kalla krigets kremlologi. Silly season är svårbevakad som sandvikare, där SIF:s politbyrå håller ett tight ship.
Det blev en tuff lottning när gruppspelet till Svenska Cupen lottades på söndagkvällen. Svenska mästarna DIF, nyblivna allsvenska Mjälby tillsammans med Dalkurd från Superettan.
Efter lördagens match mot Vasalund är den något märkliga säsongen 2019 slut, och det börjar blir dags att summera. Traditionsenligt tillkännages och prisas den spelare som supportrarna anser vara säsongens mest betydelsefulla i samband med årsfesten senare i november. Redan nu tar dock SF-redaktionen bladet från munnen och ger sin syn på saken. Säsongen har som sagt varit speciell och det har även präglat diskussionen kring årets mest betydelsefulla rödväst.
Eftersom insjuknade Christoffer Aspgren bildat sista pusselbiten i Sandvikens IFs elva av incapacitados, fick Slava Koidan hoppa in som högerback. Istället för det sedvanliga 442 ställde Pelle så upp en diamant, eller 4312:a, med Naiwo som offensiv mittfältare och med Melker Dahlqvist, Emil Engqvist och Moonga Simba satta att försvara backlinjen.
En säsong, vad är väl en säsong? Jomen visst är den på många sätt lik ett människoliv, man vaknar upp yrvaken på vårkanten, som i sin tillblivelse, som i sin ungdom, med all tid i världen, en idealiserad bild av vem man vill vara,och ingen aning om vad som väntar. Med lite hårt jobb och en hel del tur så har man, när juni kommer, en ärlig chans att blomma.
Bortamötet med bissarna slutade 3-3 efter en furiös upphämtning under de sista 10 minutrarna. Bissarna började andra halvlek brilliant, och gjorde två- och tre noll på ett par fina anfall. Därefter började dom på ettanmanér att hålla bollen inom laget till förtjusta tillrop från matchkommentatorn.
* Mitt i mittbackskrisen, som var så svår att vi spelade med BP-lånet Adam Grundström från start - inkastad efter högst ett par träningar med laget. * Frispark i slutminuterna -> vi lyfter långt mot straffområdet -> förlorar nickduellen -> kontring där Emil Engqvist, tilltufsad från situationen som leder till frisparken, inte lyckas halta tillräckligt snabbt för att täppa till luckan på mitten -> passning centralt till KBK:s Liridon Selmani som vi inte lyckas bryta .
Två bortamatcher i Karlstad de kommande helgerna. Även om en hemmamatch mot Nyköping är mellan så är det matcherna i Karlstad som kommer sätta eftersmaken på säsongen 2019. Vi reder ut begreppen och besvarar tre heta frågor inför den stundande "Värmlandsturnén".
Sällan har väl ett kryss känts som tappade två poäng som senast mot Boden hemma. En match där motståndet skapar väldigt skralt med målchanser, men också en match där vi inte kan dominera tydligt. Två surrealistiska bodenmål och vad som borde ha varit en kross, blev ett ynka 2-2. Ja vi har tyvärr en blåkopia på bortamatchen mot Rynninge, vad som i både tabell och spel ser ut som en säker trepoängare, slarvas bort på individuella misstag och övermod i försvaret. Att vi inte vinner mot bottenlagen!
Jag kommer ihåg att Bodens tränare såg närmast uppgiven ut redan under ettans upptaktsträff, där han poängterade hur långt efter övriga lag som Boden låg med att faktiskt kunna träna fotboll utomhus. Ganska rimlig självbild om man tittar på hur man inledde säsongen!
Släpper man in tre mål i fotboll så vinner man inga matcher. Gör man det dessutom i 25% av matcherna under en säsong så är man inte med och slåss om serieseger eller kvalplats på allvar. Så är det. Men vi har ju Pelle Olsson, lärljunge till den defensiva fotbollens överstepräst Lars Lagerbäck och en lika bokstavstrogen 4-4-2 fundamentalist. Hur kan det komma sig?
Jag ska inte ljuga, jag hade en dålig känsla inför första matchen för säsongen, Sollentuna hemma. Tokstryk i träningsmatchen på försäsongen i fotbollshallen i Sollentuna. Jag såg också Gävle-Sollentuna på Geflevallen, där Sollentuna skar igenom gefleförsvaret like hot butter
Jag förmodar att det inte bara är för mig som Karlslund inte skickar dom där riktiga elitvibbarna. Varierande ålder och fysisk form, tröjor utan reklam och med nummer som fick en att undra om (den eventuella) materialaren låg ruskigt långt bak i tvättcykeln. Liksom motvilligt rafsat ihop ratade tröjor, tillräckligt för att täcka en startelva. Lite korplag, lite Morön, lite kompisgäng. Svårt att inte gilla. Och fotboll handlar ju om lite annat också.
Bortamötet mot Karlslund var en riktigt seg historia, mellan två lag som inte ville riskera någonting. Den mest tydligt utstickande kreativa prestationen från den matchen, var av den stackare på Ettanplay som satts att sätta ihop klippet med höjdpunkter. Still - Jag kommer ihåg att det kändes som en lättnad med i alla fall en pinne, i en annars riktigt dålig månad för rödvitt, som började med stryk hemma mot jumbon Team TG.
Ursinniga Sandviken- (och förmodligen Gävle-) fans fick se rödvitt kasta bort ännu en chans att på riktigt utmana i toppen (eller från GIF:s perspektiv, nagla fast Rynninge i botten). Rynninge borta var inför matchen en kassaskåpssäker seger, man hade möjlighet att mönstra sin starkaste startelva, och dom poäng som det trötta örebrogänget nyss tagit mot andra topplag, måste väl ändå ha varit på ren tur och tillfällighet.
