Gästkrönika: Don’t cry because it’s over; smile because it happened
Spanienredaktionens Nina Ljung Fredman berättar om matchsekreterartiden tillsammans med IF Sylvia, och om klubbkärleken som plötsligt bara fanns där.
"Don’t cry because it’s over; smile because it happened."
Sådär ska man tänka. Sådär blir jag tillsagd att tänka dagligen: var tacksam för det du haft, det du fått uppleva.
Och visst är jag tacksam. Jag vill bara inte att det ska ta slut här.
Allting började med SvenskaFans. Någon gång i februari blev jag uppringd av en kille i Sylvias styrelse. Han visste att jag bodde i Norrköping. Han visste, tack vare mitt arbete på Spanien-redaktionen, att jag hyste något slags intresse för fotboll. Och visst. Jag var ett desperationsalternativ mer än ett förstahandsval. Inte så att mitt namn var det omedelbara tankenedslaget då någon kom på att man ju behöver en matchsekreterare i SuperEttan. I klartext: de behövde någon som kunde göra något som ingen de frågat riktigt ville, och jag har ganska mycket tid över, och gillar utmaningar.
Då jag träffat dem, vi bestämt det mesta, fixat med hotell i Stockholm till upptaktsmötet och jag kom hem satt jag och funderade en stund. Vad är det egentligen jag håller på med? Jag kan inte ett dyft om svensk fotboll, jag kan inte ett smack om Sylvia. Alltså: vad ska jag upp till Stockholm att göra? Varför, när jag har annat jag borde lägga mer tid på?
Och samtidigt; hur ofta får man chansen? Bara liksom sådär.
Jag kom en dag sent. Det fick jag veta nästan direkt. Matchsekreterarna skulle ha börjat dagen innan, borde det inte ha varit extra relevant för mig som totalt oerfaren att dyka upp i tid, frågade man. Jag minns att jag bara satt där, stammade fram något om att men vi frågade om allt det där och de sa att jag skulle komma med de andra. Jag var helt vilsen. Och jag hörde inte dit. Mannen bredvid mig log lite i utkanten av mitt synfält, och jag valde honom till vän. Jag stalkade honom ner till restaurangen, pratade oavbrutet (det är det som kallas nervositet) om spansk klubblagsfotboll och ställde varenda dum fråga jag kunde för att demonstrera underläge. På mitt bröst satt en namnbricka: Nina Ljung Fredman, IF Sylvia, SvFF.
Helt plötsligt fick jag frågor från alla möjliga håll: spelar han och han?, spelar ni på Bollspelaren?, vart har han och han gått?
Och jag kunde inte svara. Jag ville rusa in på mitt rum, låsa dörren, makulera magnetkortet. Jag vet inte, vet inte, vet inte, hör inte hit, kan ingenting. Varför ska jag ha en namnbricka som placerar mig i en förening jag inte vet ett skit om i ett förbund jag vet ungefär lika lite om? För att gestalta skenet bedrar?
Men det här var ändå en chans som bara en liten procent av landets invånare får. Någonting jag borde förvalta.
Jag drack gin and tonic som de bjöd på. Jag drack vin. Jag överlevde trerätters middag med bordskavaljerer från Brommapojkarna och Enköping. Genom att prata om annat.
Och dagen därpå gick det bättre. Svenska landslagets matchsekreterare Lasse Hedlund satt med mig en hel förmiddag för att lära mig det jag missat, jag fick datorn, skrivaren. Lärde mig begripa programmen, långsamt, långsamt. Den enda Sylviaspelaren jag kunde namnet på var Armando Ibrakovic.
Och innan vi åkte hem så tappade jag namnbrickan.
På något sätt lyckades jag förtränga vad som stod framför mig tills dagen vi testade datorn på Idrottsparken och ingenting fungerade. Då beredde jag mig på ett rent helvete ännu en gång. Mellan varven försökte jag lära mig namnen på truppen, sätta ihop bilder med dem och urskilja spelarna. Jag skrev listor på killarna i de andra lagen, namnen i olika färger för att lära mig vem som spelade vart. Så att jag skulle vara förberedd när Landskrona BOIS dök upp, den 23 april.
Min första riktiga dag som matchsekreterare blev varken kanon eller kalkon. Jag missade en spelare (som inte fanns registrerad hos Hego vilket jag omöjligt kunde veta), klarade mig utan anmärkningar från matchdelegaten och svor inför alla jag kände att återlämna datorn och aldrig någonsin komma tillbaka.
Så blev det inte. Min morbrors flickvän, som är en ganska klok människa, av alla var den som tillslut fick mig att våga återvända. Hon använde sig av sex patetiskt lätta ord: Det kommer att gå bättre med tiden.
Och visst snästes det vidare åt mig mellan varven, visst suckades det över bruden som sprang omkring nere i spelargången och i omklädningsrummen, visst himlade gubbarna med ögonen varje gång jag blottade min inkompetens genom att ställa en fråga. Men jag fortsatte att klara mig. Och lättare gick det.
Någonting hände, och det hände utan att jag märkte det; utan att jag kände det komma. Jargongen var plötsligt självklar, arbetsuppgifterna var de enklaste i världen, och framför allt: arbetsdagarna var lyckodagar. Bortamatchveckorna blev en ny slags saknad. Jag satt hemma med matchdatorn och gjorde egna matcher i programmet. IFK Norrköping förlorade alltid med hiskelig målavsaknad. Inte helt allvarligt menat.
Kärleken till laget hade redan hittat den osynliga vägen och tagit sig ända fram. Också det helt utan min vetskap. När jag accepterade jobbet var det inte för att jag älskade Sylvia, utan för att det verkade spännande, annorlunda.
Och så kom kärleken. Den slog mig över ansiktet någon gång under en match då någonting dömdes väldigt felaktigt, och har sedan dess hållit mig i handen som någonting som inte syns och som bara känns då och då.
Och från den sekunden var jag rädd; från och med det andetaget hade jag någonting att förlora. För vetskapen om alltings möjliga förgänglighet har funnits med mig en längre tid. Jag som fåfängt lovat mig själv att hålla känslorna borta, vara professionell och inget mera, var nyklubbsförälskad. Plötsligt var inte svensk fotboll en ointressant axelryckning.
Den omringade mig, smög sig på mig, och då jag upptäckte vad som var på väg att hända hade det redan hänt.
Och så befann jag mig mitt i en skiss av en dröm som någon när som helst kunde sudda bort; som jag när som helst kunde vakna upp ur. Klart som fan jag var rädd när jag hela tiden såg allt som hände framför mig, när jag var den som förde ner allt som ägde rum och skickade ut det över hela landet.
Alla nederlagen, de få triumferna.
Då alltings slutgiltiga utgång blev klar förra helgen kände jag en sådan obeskrivlig tomhet, jag var luften i tunnan på skeppet som sjönk. Och när det skreks och slets inuti mig var det inte ångest över ett förlorat arbete, utan kärlekssorg och ett redan brustet hjärtas bitar som krossas ännu en gång.
“Men tänk på allt du fått uppleva”, sa alla. “Tänk på det som varit, på hur kul du haft.”
Och visst är det lätt att säga; jag skulle utan svårigheter kunna säga sak om vad som helst som inte berör mig det minsta. Sylvia för mig är kärlek och smärta. Jag är så förbannat stolt över denna klubb, vad den gjort med mig och hur den kämpat i motvind sedan den sjösattes i våras.
Det fascinerar mig hur betagen jag blivit, utan att vilja det, utan att anstränga mig. Om ett antal timmar gör jag min sista rond som matchsekreterare: fixar startelvor, trupper, formationer, domarmöten…
Och sen är det slut.
Det har varit en fantastisk tid, trots att jag inte någonstans i min vildaste fantasi kunde ana att jag skulle bli så känslomässigt engagerad; och fortfarande utan att förstå hur det hände, när att det hände ändå är det centrala.
Kanske kommer jag gråta några gånger under det närmaste dygnet, kanske har jag redan gjort det tillräckligt.
Men jag vill se skeppet sjunka med flaggan i topp. Jag vill se alla som tar sig till Idrottsparken imorgon för att se Sylvia i SuperEttan för sista gången på ett tag resa sig upp under mig (som sitter i lilla boxen under taket) när laget går av planen till sist.
Tack för allt ni lärt mig, som jag fått lära mig: IF Sylvia och SvFF.
För evigt. För alltid.
