Tack för allt, Peter!
Igår gick en gulsvart era i graven. René Makondele gjorde sina sista steg på Bravida Arena. Martin Ericsson sina sista passningar i karriären. Moffa fyllde på sina sista vattenflaskor. Ändå är det Peter Gerhardsson jag kommer sakna mest av alla.
Jag vill börja med att klargöra att jag inte är lättimponerad. Det var en regel jag satte upp för mig själv när jag bestämde mig för att bli fotbollstränare. Jag kunde absolut ha stor respekt för andra lag, spelare och ledare, men det skulle aldrig övergå i en slags fanatisk idolyrkan. Jag minns så sent som i våras, när jag var huvudtränare för BK Häckens damlag, när vi mötte Älvsborgs FF på bortaplan. På motspelarnas tränarbänk satt Kennet Andersson, VM94-hjälten, som hade en dotter som han var tränare för i ÄFF. Med ens var det ett par spelare som viskade om vem som satt där, om eventuella autografer och liknande. Det är för sådana situationer jag tillämpade regeln "bli aldrig imponerad", för i de lägena är du redan emotionellt och mentalt i underläge. Jag såg samma saker när Malmö FF spelade i Champions League, när Viasat visade TV-bilder där storögda MFF-spelare tog bilder på sig själva på bortaarenorna och slogs om vem som skulle få Ronaldos tröja. Jag förstår att det var stora ögonblick för dem i deras liv, men jag är fortfarande av den åsikten att det skapar ett onödigt mentalt överläge till motspelarna som bör undvikas. Ha respekt för dina motspelare, men beundra dem inte.
Emellertid finns det ibland personer som gör att en får göra avkall på denna regel. Människor som betytt mycket för ens egna personliga utveckling, ledare som genom sitt sätt att vara har förändrat allt. Karaktärer som, måhända inte är helgonförklarade, så snudd på. En av dem, för mig, är Peter Gerhardsson.
Jag vill förtydliga en sak - Jag är långt ifrån ett fan av PGs spelfilosofi. Även om jag älskat det BK Häcken han lett när det har gått som bäst, med den snabba och tekniska fotbollen som han så många gånger bjudit på, har jag också blivit rent ut sagt förbannad på bristen på bra försvarsspel som egentligen genomsyrat alla säsonger med Uppsalasonen. Det går rykten om att Gerhardsson inte en enda gång under sina åtta säsonger har tränat försvarsspel på GPA, att han hävdat att "försvarsspel är individuellt, du kan inte lära dig det" och att han till och med förbjudit långbollar på träningspassen.
Huruvida dessa skrönor stämmer eller inte, eller om de bara är kraftigt överdrivna, spelar egentligen mindre roll idag. Denna måndag vaknar vi upp till ett BK Häcken som skall klara sig utan Peter Gerhardsson.
Åtta år är en lång tid i det verkliga livet, inom fotbollen i princip en evighet. Under de här åren har BK Häcken genomgått en enorm förvandling. Från den lilla kvartersklubben som åkte jojo mellan Allsvenskan och Superettan till att idag vara en av utmanarna till de stora drakarna inom svensk fotboll. Från att ha saknat en egen identitet till att plötsligt vara förknippat med offensiv gladfotboll, som kanske inte alltid var så effektiv men tveklöst rolig att titta på. Från att ha saknat en historia till att ha tagit en allsvensk medalj, kvala till europaspel och slutligen kröna tiden med ett cupguld och klubbens första nationella titel någonsin (nej, jag räknar inte Hallsvenskan).
Jag tänker inte hävda att allt detta är PGs förtjänst, men till stora delar är det hans arbete som legat till grund för detta. Detta mycket tack vare den han är som person. Gerhardsson är måhända naiv, men utan hans offensiva tänk och mod att våga hålla fast i den är jag övertygad om att vi inte hade haft den framgångsrika period som ändå tiden har varit under hans ledning (åtminstone i relation till klubbens historia). Att han gång på gång har pratat om modet att våga spela fotboll på marken, att våga låta spelarna ta egna beslut och på så vis utvecklas. Det är Gerhardssons verk.
Det blev inte många medaljer med PG, jag är övertygad om att de hade blivit fler om han justerat sina spelidé emellanåt, men han gav föreningen något som var betydligt viktigare än så - En tydlig identitet. Oavsett vem som kommer efter Gerhardsson så är det otänkbart med en tränare som skulle stå för en defensivt inriktad fotboll med låg press och alla på rätt försvarssida. Det skulle supportrarna omedelbart reagera över. Jag har en vän som en gång sade att "jag ser hellre Häcken spela roligt och komma femma än att vi alltid tar medalj med att spela grisfotboll". Även om det ena inte behöver utesluta det andra förstod jag vad min kompis menade. Gerhardsson är på många vis lik sin ideolog Arsene Wenger. Att Arsenal skulle anställa Mourinho är helt enkelt otänkbart, lika mycket som att Lagerbäck skulle vara omöjlig i BK Häcken. Inte för att någon av dessa herrar är inkompetena som tränare, bara att deras filosofier är på många sätt och vis BK Häckens radikala motsatser. Klubben behöver någon som kan förvalta arvet av PG, men samtidigt rätta till defensiven, det är mitt råd till sportchefen Sonny Karlsson.
Peter Gerhardsson gjorde sin filosofi till BK Häckens. De två är nu lika oskiljaktiga som Piff och Puff. Och idag är de inte längre tillsammans.
Mitt finaste minne av PG var när jag skulle ha mitt slutprov för UEFA A-kursen som tränare. Jag var lite nervös för att fråga, men hörde ändå av mig på vinst och förlust. Peter tvekade inte en sekund, tackade ja på direkten och erbjöd mig en massa datum då jag kunde komma och träna hans spelare. När senare visade sig att jag fick göra slutprovet på annan ort så insisterade och gav mig flera nya datum. I slutändan gick det inte att lösa, men någonstans visar det ändå på vem Peter är som person. Han är generös och vill gärna dela med sig av sina kunskaper. Det är de fler än jag som kan intyga.
Inför hans sista match igår så har ett gäng med intervjuer poppat upp på allehanda fotbollssajter vad han minns bäst med sin tid i BK Häcken. Var det den allsvenska medaljen 2012? Var det europaskalpen mot Sparta Prag? Eller rentav vårens cupguld? Inget av dem, skulle det visa sig. Han förklarade, på typiskt Gerhardsson-manér, att resultat kommer och går och i slutändan är det människorna han kommer minnas mest. Det säger lika mycket om PG som det säger om oss, hur djävla inlåsta vi är i vårt tänk där resultaten är det enda som räknas. Medaljer och pokaler glöms bort, men inte människorna som fört klubben till en viss riktning. Oavsett vad jag än må tycka om PGs spelfilosofi som är det ingen som kan ta ifrån honom hans betydelse för BK Häcken. Han är en av arktiekterna till våra framgångar. Det kan ingen ta ifrån honom.
På många sätt och vis var det lika skönt som rättvist att Gerhardsson fick avsluta sin tid som BK Häcken-tränare på det sätt som jag är övertygad om att han vill ihågkommen för - Med offensivt inriktad fotboll och mycket mål. 7-0 är lika odiskutabelt som det är förnedrande för Falkenbergs FF, samtidigt kanske en bild som skönmålar lite väl mycket hur de här åtta åren har varit. I sin bästa stunder har BK Häcken under PG spelat en fotboll där de spelat skjortan av lag som spelat i Champions League, i sin sämsta stunder har målen bakåt bara rusat iväg samtidigt som laget spelat mot låga handbollsförsvar. Det har varit stora differenser mellan topparna och dalarna, helt klart, och jag tror jag talar för både PG och oss andra att det var rätt att ta skilda vägar nu. Peter behöver en nytändning och BK Häcken behöver hitta ett sätt att bevara sin identitet samtidigt som den utvecklas vidare.
Det kommer kännas tomt att komma till Bravida Arena utan att se Peter Gerhardsson. Jag vill verkligen tacka honom för allt han gjort, för det är mycket, och samtidigt lyckönska honom. Oavsett var han än hamnar så hoppas jag att det går bra. Han är värd att någon gång få vinna det där djävla SM-guldet, även om han själv verka bry sig föga om det då processen är det viktiga. Men åtminstone för sakens skull, att en gång få vara överst på pallen. Det är han värd.
Nästa gång han kommer till Bravida Arena förväntar jag mig en stående ovation. Det är det minsta vi kan ge en gulsvart hjälte.
