The aftermath: 30 månader senare

En lekmannamässig utvärdering av Johan Sandahls värv som kombinerad tränare och sportchef för Umeå FC.

Gårdagens förlust på Idrottsparken i Motala var säsongens sjätte i ordningen, en förlust som innebär att Umeå FC – i väntan på de för den haltande tabellen kompletterande resultaten mellan Carlstad-Piteå och Dalkurd-Luleå – parkerar på en i bästa fall femte plats. Mittensmet med en chimär tätkänning. Vi har hört den förr.

Tar Dalkurd sin nionde seger för säsongen kan vi därmed i halvtid konstatera att UFC har tolv poäng upp till serieledaren och åtta poäng upp till kvalplatsinnehavaren Akropolis.
Med andra ord: säsongen är över redan i början av juli. Igen.

TILLTRÄDE OCH STORA VISIONER
På tal om misär och elände så kan vi lika gärna backa bandet till klubbens senaste nesa: nedflyttningen från Superettan 2012. Mitt i luciafirandet samma år förkunnade UFC via ett pressrelease på sin officiella hemsida att Johan Sandahl tillträder som kombinerad tränare och sportchef.

Den ambitiöse smålänningen förklarade att: ”[...] det är väldigt bra att ha lokala spelare oavsett om du tillhör division 1, Superettan eller Allsvenskan. Det är bra i längden”, vilket såklart passade som handen i handsken på klubbens nykläckta gimmick som ”hela Umeås FC” där den lokala prägeln skulle gynna den lokala fotbollen såväl sett till topp som bredd.

”[...]det jag kan säga är väl att båda jag och klubben har ambitioner som är högre än division 1. [...]Visst har jag höga ambitioner inom tränaryrket och mitt första uppdrag är att göra ett så bra jobb som möjligt här i Umeå FC[...]”.

Starka uttalanden som idag, 30 månader senare, bör utvärderas.

FÖRLORANDE TREND, FÖRSVARSLÄCKAGE
Ser man till resultaten efter den miserabla sejouren i Superettan (där man ”satte trenden” med 19 förluster under 2012, resultat som dock lämnas därhän då man figurerade i en högre kategori samt endast har kvar  Sjöström, Wennebro, Lundström och Mårtensson i dagens spelartrupp) skall årets sex förluster adderas till 22 stycken under 2013 och 2014.

UFC har i och med detta samlat ihop 28 förluster på 66 matcher i Division 1 norra. Man har alltså åkt på stryk i 42,5% av matcherna. Knappast i paritet med de förväntningar som publiken på Gammliavallen (eller vad den nu får för namn) hade när Danny Persson nickade in det uppflyttningsgivande segermålet mot Akropolis 2011.

Ser man till målfabrikationen ligger man i framkant. 42 mål gjorda under 2013 och 38 under 2014 är siffror som ska ge laget möjlighet att utmana på den övre halvan.  Inte så konstigt kan tyckas då man förfogat över namn som Danny Persson, Simon Mårtensson och Erik Lundström: spelare som visat sig pålitliga på denna nivå utan att ta klivet uppåt i seriesystemet. De 23 gjorda målen under 2015 – halvvägs in i serien – ger ett snitt som skulle innebära en rekordnotering på 46 under Sandahls ledning om målfabrikationen fortsätter i samma takt.

Bakåt ser det dessvärre illavarslande ut och ingen lösning verkar finnas inom vare sig syn- eller räckhåll. Efter 35 insläppta mål under 2013 och 37 mål säsongen 2014 (med seriens kanske främste målvakt, Vlado Sudar) har hemvändaren Petter Augustsson och purunge Felix Forsgren fått kröka rygg inte mindre än 20 gånger – någonting som skulle innebära en mindre smickrande rekordnotering på 40 insläppta under 2015 om man inte får bukt på problemet.

MISSLYCKADE VÄRVNINGAR
Kvalitet och kontinuitet krävs inte bara för ett hållbart försvar utan även för en spelartrupp i stort. En krass realistisk faktor är att UFC bidar sin tid i den ekonomiskt modesta tillvaro som är division 1 norra. Men hur har man sedan degraderingen egentligen valt att satsa de medel man haft till sitt förfogande? Ser man till truppens sammansättning över tid talar trafiken sitt tydliga språk.

Inför 2013 värvades 14 spelare i form av Jorge Arancibia-Fuentes, Fredrik Isaksson, Olov Bergkvist, Adam Larsson, Dillan Ismail, Jens Stigedahl, Suad Gruda (sommarvärvning), Linus Christensen, Mattias Lidberg, Fredrik Fjällström Winka, Axel Fällman, Modou Lamin Sillah, Anthony Allison och Jonathan Wiberg. Av dessa återfinns fem spelare i dagens trupp.

Året efter var nytillskotten åtta till antalet: Petter Augustsson (sommarvärvning), Lansana Kamara, Mohamed Kamanor, Jesper Medén, Isaac Shaze, Josh Bragg, Oscar Sandström och Fredrik Nilsson (sommarvärvning). Tre av dessa finns med i årets upplaga av UFC.

I vintras var det elva nya ansikten som anslöt: Marcus Pettersson, Jalid Kerkich, Isaac Freitas, Jens Sjöström (comeback), Måns Sundström, Pontus Bergström, Ryan Gilligan, Christoffer Milde, Matheus Fernandes, Mikael Wikström och Radoslaw Erlich.

Det är alltså 33 spelare som anslutit inom loppet av 30 månader vilket ger ett snitt på 13,2 nya spelare per säsong. Noterbart är att 14 av de 22 som värvats in under 2013-14 har kommit och gått. Ord som kvalitet och kontinuitet är svåra att ta till för att beskriva Sandahls sportcheferi, även med en stor portion god vilja.

PROGRESSIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT EFTERLYSES
Vare sig resultaten eller de omedelbara framtidsutsikterna ser särskilt ljusa ut på planen. Att vara helt avsågade ifrån den direkta uppflyttning som en serieseger innebär när halva säsongen spelats kan inte rendera i annat än ett underkänt betyg. Särskilt om man betänker att man misslyckats två säsonger dessförinnan.

Utanför planen kan vi konstatera att kommunen och Raja Thoréns ambitioner om att resa en multihall på Noliaområdet gått från tanke till handling: konkret handlingskraft som UFC-ledningen borde låta sig själva inspireras utav istället för att rulla ihop och rikta taggarna utåt. Vill man så kan man, även i den svårflörtade idrottsstad som Umeå slentrianmässigt hänvisats till att vara.

Förlängningen av Sandahls kontrakt var inte bara en märklig och visionslös handling: den går emot den bevisföring som UFC bjuder på varje helg. En erbarmlig och ineffektiv fotbollsprodukt som endast det lojala hundratal UFC-supporters tolererar, år efter år. Självbild och verklighet går inte ihop. Jag, och många med mig, trots att lokalpressen verkar ducka för att ställa kritiska frågor om det mesta som involverar UFC, är intresserade av att veta på exakt vilka premisser man tror sig kunna nå framgång med Sandahl? Tiden går och inte mycket förändras till det bättre.

För att på sikt inte bli omsprungna av andra klubbar i stan vill jag även veta hur den nuvarande ledningen på ett aktivt sätt jobbar med att stärka klubbens varumärke, öka sponsorsintäkterna och även den livsviktiga omsättningen när (inte om, en stad som Umeå ska ha ett lag i Superettan) vi väl tar klivet uppåt i seriesystemet. En fortsatt skvalpande tillvaro i division 1 norra borde inte vara acceptabel.

Åtminstone inte om man vill någonting. Någonting lite mer.

Tifoso2015-07-12 14:00:36

Fler artiklar om Umeå FC