Either we heal now as a team, or we will die as individuals
Så var vi här igen. Framme vid ännu ett ”vinna-eller-försvinna”-läge. Visar vi rätt karaktär och hoppar på tåget eller är allt bara tomt snack?
Världens kanske bästa filmtal någonsin kan vi hämta från filmen Any given Sunday där Al Pacino spelare Amerikansk fotbollstränare som inför en viktig match håller ett brandtal inför sin sargade trupp. Många delar av det här talet kan vi i HBK idag suga i oss inför morgondagens match mot Kulladal.
“We’re in hell right now, gentlemen, believe me. And, we can stay here -- get the shit kicked out of us -- or we can fight our way back into the light. We can climb outta hell one inch at a time.”
Vi har fått en bedrövlig start på hösten. Tre raka förluster var det ingen av oss som kunde föreställa sig inte ens i den mörkaste av mardrömmar. Efter en vår där vi egentligen inte var hundra procent nöjda men ändå ledde serie över sommaren så kände nog alla att vi i höst minsann skulle kräma ur de sista procenten och höja oss ytterligare. Istället har det blivit tvärtom och man kan grubbla och diskutera orsaker i all evighet om man vill det, men jag väljer en annan väg. Det som varit har varit, det kan vi aldrig ändra på. Nu måste vi titta framåt. Vi är i fotbollens helvete just nu, eller så tror jag åtminstone många av oss känner det. Men kikar vi på tabellen så är det faktiskt inte så jävla illa som det hade kunnat vara. Precis som vår eminenta föredetta lagkamrat, skärdgårdssökaren Kalinho Söderström trycker på i sin text från i lördags så måste vi öppna ögonen och se på möjligheterna istället för att bara fokusera på det negativa. Vi har tre poäng upp till Prespa Birlik som darrat precis som vi under höstinledningen, och då ska vi veta att detta är en klubb som satsar enorma resurser för att ta sig upp i tvåan. Där är allt annat otänkbart. Föreställ er pressen som ligger på dessa spelares och tränare axlar. Där är numera varje poäng livsviktig och den nervositet som kommer att smyga sig in under skinnet på Prespa ju längre hösten liden är inte jag avundsjuk på.
“Life is a game of inches. So is football. Because in either game, life or football, the margin for error is so small -- I mean one-half a step too late, or too early, and you don’t quite make it. One-half second too slow or too fast, you don’t quite catch it. The inches we need are everywhere around us. They’re in every break of the game, every minute, every second”
Så länge jag varit i klubben har den största styrkan inom Höganäs BK varit lagandan, stoltheten och moralen. Vi har sällan haft det mest namnkunniga laget eller kanske de mest tekniska spelarna, men vi har aldrig vikit en tum när det gäller lagarbetet och moralen. Det har gjort att vi trots sämre förutsättningar och resurser som inte är i närheten av de bottenlösa skattekistorna som verkar finnas nere i Prespa och ute på Bjärsjölagård ändå kunnat matcha våra konkurrenter. Men så fort vi tummar litegrann på det här, så fort någon spelare får för sig att gå utanför ramen, så fallerar hela bygget. Inget lag är bättre än sin svagaste länk. Vi har gått in med helt fel inställning och visat en karaktär som inte hör hemma i det HBK som jag känner – det är den största anledningen enligt mig till att vi idag tappat nio av nio möjliga poäng under hösten. Visst kan vi komma och prata om marginaler och centimetrar emot oss, men sånt är livet, tappar vi några procent så har vi inte marginalerna med oss.
“On this team, we fight for that inch. On this team, we tear ourselves and everyone else around us to pieces for that inch. We claw with our fingernails for that inch, because we know when we add up all those inches that’s gonna make the fuckin' difference between winning and losing! Between livin' and dyin'!”
Vi kan sluta fundera över frisparksvarianter eller uppspelsideér, har vi inte rätt karaktär så kommer det inte att spela någon roll. Är vi inte beredda att ge 110% för laget i varje situation, i varje löpning, i varje duell, i varje andetag – ja då kommer vi heller inte att lyckas med vårt anfallsspel eller försvarspel och således inte vinna några matcher. Det är här egentligen ingen direkt avancerad vetenskap som jag lägger fram, snarare tvärtom. Om vi inte börjar inse att fotboll är en väldigt enkel sport som handlar om att elva spelare strävar efter samma mål och är beredd att göra allt för varandra därute på planen – då kommer det inte att bli en särskilt rolig höst. Det är här som rubriken passar så väldigt bra in, antingen så fixar vi det här som ett lag nu direkt, det har vi alla förutsättningar till. Eller så fortsätter vi som gjort och dör sakta men säkert som enskilda individer ute på planen. Vi varken kan eller ska läggas oss ner och dö i det här läget, istället måste vi stå upp tillsammans stoltare än någonsin och fortsätta sikta högt! Tjusningen med ett lagspel är just när man uppträder som ett lag och når framgången tillsammans. Delad glädje är fan så mycket mer än dubbel glädje.
“That’s a team, gentleman! And, either we heal, now, as a team, or we will die as individuals.
That’s football guys.
That's all it is.
Now, what are you gonna do?”
Källa: http://www.youtube.com/watch?v=oSDhhZtRwFU
