Regnkuliss, dagen efter-ångest och en dusch som gav nytt liv
Matchrapport: FC Morrison - Svanströms Fastigheter
Vaknar i min säng, kroppen täckt av skam. Tomhetskänslan påtaglig. Rummet luktar unket, och bakom den neddragna rullgardinen smattrar Göteborgsregnet, men inte med mer frenesi än att man vet att det kan hålla på såhär hela dagen.
Och värst av allt är att jag inte kan ligga kvar i min självömkan och ångra allt jag inte gjorde. För en fråga pockar på min uppmärksamhet. Kräver svar.
Jag sätter näsan i den blå matchtröjan. Drar in torkad svett och Jakobs tvättmedel från tv-reklamen. Försöker tyda de regnblötta noteringarna i mitt anteckningsblock och söker minnesbilder för att ge ett svar. Allvarligt, vad Fan hände igår?
****
Samling i hörnet 5 minuter innan match. Jakob förklarar nya uppställningen på engelska, trots att vår engelska slitvarg Cotterill förstår både "sparka" och "spring".
Viktor, för dagen utklädd till söderhipster, svänger in på sin röda hoj och ställer upp startsjuan för fotografering. Blixtarna från digitalkameran med löstagbart objektiv är det enda som indikerar hemmapremiär. Vi har glömt tomteblossen hemma. Ingen boombox att spela Inmarschlåten på.
De som fick chansen från start var:
Zamzam
Klingstedt - Andersson - Eskilsson
Torbjörnsson - Cotterill - J. Hulterström
Med på bänken återfanns Ulnes och Hagman, men även Niklas skulle dyka upp några minuter efter matchstart.
Om det är den tarvliga inramningen eller avsaknad av uppvärmning som gör att vi spelar första tio minuterna på hälarna låter jag vara osagt.
Inledningsvis låter vi Svanströms vara bollförande, med förhoppning att snabba omställningar ska ställa till det för motståndaren. 0-1 kommer på en individuell prestation från deras högerytter. 2-0 några minuter senare är ett resultat av passivt försvarsspel, där en svanströmare får driva förbi tre försvarare, inklusive undertecknad, och placera bollen bakom en enzam Zamzam innan tio minuter var spelade.
Noterbart under första tio minuterna är även att Hagman gjorde sitt första inhopp, men återvände till bänken hyperventilerandes efter tre minuters spel. Ett negativt formbesked, men vad kan man vänta sig efter ett halvår av "upptäcktsresande" i fjärran östern?
Efter andra kallduschen vaknar vi. Släpper till färre chanser. Den defensiva boxen börjar sitta och offensivt vågar vi försöka spela boll.
Efter en rad halvchanser trycker Cotterill in reduceringen, ett resultat som står sig till halvtid. Matchen känns här öppen, och ett kvitteringsmål hänger i luften.
I halvtid pratade Coach om att fortsätta spela vårt spel, men våga gå in mer i duellerna. Ben uppmanade alla att höja sig 20 procent, intalade oss att vi inte är sämre fotbollsspelare, men måste börja ta jobbet.
Vi inleder andra halvlek med att skapa en del målchanser, några skott som räddas av målvakten, inlånad från Blåvitt att döma av byxorna.
Farligaste läget är en frispark, där målvakten tar med hand utanför straffområdet. Torbjörnsson är riktigt sugen på att ta den, men Coach vill hellre se Hagmans högerrökare. På klassiskt Kålleseumsmanér bombas bollen i ändan på motståndaren och John T undrar nog fortfarande varför han inte fick chansen.
Vid 3-1 låg jag utslagen i konstgräset vid sidan av planen. Leken med de svarta plastflingorna mellan fingrarna var mitt enda livstecken efter en duell med en stenhård och alltid välplacerad Da Cruz. Den som minns kan gärna fylla i hur målet såg ut i kommentarsfältet.
Här går luften ur oss, och i vårt jagande efter kvittering går Torbjörn in i en närkamp bakifrån. Han når inte bollen, men motståndarens stödjeben. 5 minuters utvisning känns befogat, även om hemlöpningen innan tacklingen är beundransvärd!
Med en man mer kan Svanströms göra ett fjärde mål. Det är spelande tränaren Tommy Sepac som är framme och med en perfekt strumprullarträff tar han sig upp i ledning i interna skytteligan.
Slutsignal. Tomhet. Andetagen river som brännvin i strupen, men insikten att den domnande känslan i benen inte beror på alkoholintag utan fysisk ansträngning ska snart gör mig lättare till sinnet. Ännu kan jag inte le, besvikelsen efter matchen förmörkar sinnet.
****
Tillbaka i mitt tonårsrum. Reser mig och drar upp rullgardinen. Sträcker till det urtvättade det blåvita påslakanet, Håkan Milds lugna leende möter mig. Jag kan inte le tillbaka, inte än.
Först under duschstrålen kan jag skingra tankarna.
Ett dygn har gått och besvikelsen börjar övergå i revanschlust. Nya idéer börjar spira och jag minns positiva bilder från matchen. En brytsäker John Andersson, en stabil Klingstedt. Jakobs imponerande bollföring. En Niklas på spelhumör.
Vattnet har sköljt bort de mörka tankarna, och sinnet är på nytt fyllt av hopp när jag torkar mitt långa extremsportarhår.
Jag vet inte hur, men jag vet att vi ska komma tillbaka. Vi Är Morrison!
