Derbyförlust
En galen match med grymt avslut. Ett derby som innehöll det mesta man kan begära ifrån en fotbollsmatch. Drömmål, utvisningar, vändningar, straffspark och totalt sju mål. Trots detta är det en match som jag helst bara vill glömma.
Det finns så mycket att analysera och skriva om efter derbyt mot Åstorp i lördags. Besvikelsen har långt ifrån lagt sig och den här förlusten känns ungefär lika svårsmält som en snöboll i Sibirien. Jag vet inte i vilken ände vi ska börja. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Det är så otroligt många om i mina tankar.
Förutsättningarna var de allra bästa den här derbydagen. En nyklippt gräsplan som höll Wembley-klass och solen gassande ifrån en klarblå himmel. Tvåan i serien ställdes mot trean i ett kokande hett derby. Redan på förhand var det fotbollsporr av den allra förträffligaste kvaliteten. Matchen i sig gjorde nog inte många besvikna heller. Efter 90 minuter var åskådarna nästintill lika svettiga som spelarna efter att ha fått uppleva en helt galen fotbollseftermiddag som innefattade det mesta. Allt är möjligt i ett derby sägs det (fråga bara Östra Ljungby) och matchen mellan KFF och ÅFF blev ytterligare ett tydligt bevis på detta.
Efter att både KFF och ÅFF förlorat sitt första derby för säsongen mot PSK:s skyttegravsfotboll var det den här gången upplagt för både revansch och fotbollsfest. Två spelande lag som vill hålla bollen längs marken, i alla fall var det så det hette innan domaren blåste igång matchen.
Åstorp såg närmaste skärrade ut inledningsvis och respekten för KFF var påtaglig i början av matchen. KFF tog omgående tag i taktpinnen och Åstorp satsade bara på långbollarna mot sina kvicka yttermittfältare. Det märktes också väldigt tydligt att många spelare i båda lagen var tagna av stundens allvar och hade nerverna utanpå tröjan. Domaren gjorde sitt bästa för att förstöra den sköna derbystämningen som fanns både runtomkring planen och inne bland spelarna, genom att blåsa frispark så fort det var minsta närkontakt. Matchtempot blev väldigt hackig och detta var inget som gynnade något utav lagen utan snarare sänkte kvaliteten. Men mannen i svart ville tydligt vara i centrum och få så mycket ljus som möjligt på sig den här eftermiddagen.
Efter knappa tio minuter får KFF frispark strax utanför Åstorps straffområde. Jag vill nu att ni blundar och målar upp bilden av en varm sommardag, året är 1994. Stefan Schwarz hoppar över bollen och Håkan Mild hittar Brolin bakom muren, som stänker upp en projektil i bortre krysset. Länk. Ett klassiskt svenskt mål som KFF i det närmaste kopierade i lördags. Herman hoppar över bollen, fortsätter sin löpning förbi muren och får bollen perfekt av Tobbe C samtidigt som ingen Åstorpare har hunnit uppfatta situationen. Någon halvsekund senare sitter bollen högt upp i högra krysset och KFF har tagit ledningen med 1-0.
Men drömstarten skulle inte stanna där. Bara minuten senare kommer Kvist runt på högerkanten och måttar ett inlägg som ÅFF-försvaret skarvar ut till Christoffer som tagit sig in i straffområdet från sin yttermittfältsposition och enkelt kan raka in bollen från nära håll. 2-0 och klockan hade inte ens tickat upp till 10 minuter. Drömstart hade fått en helt ny betydelse. KFF dominerade stort ute på planen och ledde derbyt med 2-0, i det läget av matchen fanns inget som tydde på att ÅFF skulle ha en chans denna eftermiddag. Men något hände och de närmaste 10 minuterna blev helt matchavgörande. Att vi fick en för bra start köper jag inte alls.
Direkt efter 2-0 målet så kommer Kvist loss i högerposition i Åstorps straffområde. Försvararen får panik och tvingas stoppa Kvist med ett mer eller mindre klockrent brottargrepp som skulle gjort Karelin avundsjuk. Linjemannen som står metern därifrån agerar ismannen och reagerar inte, trots att han har fritt synfält och befinner sig max 5 meter från situationen så gör han ingetting. Vad är hans uppgift då liksom om han inte ens vågar ta den här frisparken/straffen? Kanske ekade något i huvudet att straff där och 3-0 så skulle matchen vara död. Den avgörande rollen vill inte den här fega linjemannen spela. Bättre då att låtsas som om det regnar. Kvist reagerar mot beslutet och då minsann vaknar linjedomaren upp ur sina törnrosasömn och kallar på domarens uppmärksamhet för att varna Kvist. Parodi minst sagt. Visa hör bättre hemma på turné med Cirkus Scott än som linjemännen på fotbollsplanen, tyvärr verkar han inte ha insett det själv än bara.
Tillfälligheter. Det är ofta dessa som avgör en tät och jämn match när man i efterhand analyserar vad som hände. ÅFF får en frispark i hyfsat läge nere vid kortlinjen efter en dryg kvart. Bollen slås stenhårt mot första ytan men Tobbe H kommer först till bollen och boxar ut den, tyvärr så tar den rakt i ryggen på framstormande Åstorpsspelare som inte har en aning om att han gör 2-1. Målet ger Åstorp ny energi och plötsligt släpper nervositeten något hos bortaspelarna. Samtidigt så blir skitmålet inledningen på en negativ spiral hos KFF. Plötsligt börjar hemmalaget uppträdda ängsligt och det fina, respektlösa spelet ifrån inledningen är som bortblåst. Misstagen avlöser varandra och många spelare alibi-spelar och hoppas att någon annan ska kliva fram istället för att själv ta tag i det, vilket straffar sig. Fem minuter efter reducering kommer också 2-2 när en Åstorpsspelare enkelt kan stöta in ett inlägg trots att han har tre KFF-försvarare emot sig. Pinsamt försvarsspel är ett rejält understatement i den situationen.
Som om inte det här eländet vore nog så kommer nästa smäll för KFF redan minuten senare. Kvist kommer helt snett in i en glidtackling på mittplan och domaren hivar upp ostaskivan igen och Stekarlaget är nere på tio man. Inom loppet av drygt 10 minuter har vi tappat vår 2-0 ledning och dessutom fått en man utvisad. Förutsättningarna för resten av matchen kunde ha varit mindre komplicerade, minst sagt.
Det andra gula kortet är solklart och man kan självklart ifrågasätta satsningen som Kvist gör i vetskapen om att han redan har en varning och domaren inte direkt snålat med de gula korten tidigare. Orutin och övertändning skulle jag satsa mina pengar på. Det tråkiga är att det första helt felaktiga kortet som Kvist får, i stort sett avgör hela matchen. Något jag försökte påpeka för domaren som inte hade någon som helst känsla utan fortsatte att ha ett kroppsspråk och inställning som om han vore Jesus Kristus han själv. Att spela med 10 man i över en timme mot ett så pass starkt lag som Åstorp är självklart väldigt tungt och gör att vi dels tvingas ommöblera i laget men också ändra taktiken fullständigt. Något som man inte verkade förstå om man läser Åstorps matchrapport. Kanske är det allt arbete i en koldioxid fattig gruva i Nyvång som börjar påverka hjärnkontoret.
Sista kvarten av första halvlek blir, åtminstone i jämförelse med de första tjugo galna minuterna, en väldigt lugn historia. Åstorp dominerar som väntat bollinnehavet medans KFF försöker hitta rätt i sina nya positioner och tvingas falla betydligt längre ner i plan med laget. 2-2 i paus kändes i det läget som oerhört tungt efter drömstarten fram till 2-0.
I paus pratar vi om att vi måste gå ut och fortsätta tro på att vi kan vinna detta. Vi kan inte gräva ner oss och ge upp. Större under har skett än att lag med 10 man i 60 minuter vunnit en fotbollsmatch. Tyvärr så verkade inte samtliga KFF:are dela den här åsikten vilket ÅFF utnyttjade formidabelt under den första kvarten av andra halvlek där man dominerade stort och gick fram till 2-4 efter att ha fått göra i stort sett vad man ville i KFF:s straffområde. Åstorp har två duktiga och kvicka yttrar i Hallin och Levi, men de är inga övermänniskor. I lördags gjorde vi de otroligt mycket bättre än vad de är genom att bjuda på alldeles för mycket yta och inte gå in i närkamperna som hade krävts. Efter Åstorps fjärde mål hade man också en boll på mållinjen och det kändes närmast som det enda som gällde för oss var att knyta till säcken och stoppa blodflödet innan det blev pinsamt. Men så hände något.
Ett par bra byten och plötsligt så vågade KFF igen. Man verkade tro att det inte behövde vara helt kört. Vi måste åtminstone ge det en chans. Med kvarten kvar får KFF straff efter en solklar men märklig hands i straffområdet. Herman gör 3-4 och matchen lever igen med kvarten kvar.
KFF kliver fram och gör en heroisk avslutning på matchen samtidigt som ÅFF blev allt ängsligare och föll tillbaka i eget straffområde. KFF får två riktigt bra lägen att kvittera. Först hittar Zentinho rätt med ett inspel vid första stolpen till Herman som bara ska styra in bollen men hemmaförsvararen lyckas få en tåspets på bollen och styra den millimeter utanför stolpen utan att egentligen veta vad han gör. Oturen grinar KFF i ansiktet återigen fem minuter senare när Tobbe C skjuter en frispark i stolpen där ÅFF-målisen inte alls var med på noterna. Mer än så hinner KFF inte skapa och Åstorp vinner derbyt med 3-4 efter en fullkomligt galen match och går upp till serieledning.
Tankar
Tankarna gå åt väldigt många olika håll när man försöker analysera det som hände. Det var en match med fler ansikten än åskådare (då var där ändå mycket folk) kändes det som och svängde friskt fram och tillbaka. Det var en match ingen hade kunnat förutse eller förbereda sig för, en underbar match för den neutrala åskådaren vida sida av planen kan jag tänka mig.
Vi börjar otroligt bra och trycker tillbaka Åstorp rejält. Vi vågar spela genom mittfältet och släppa bollen på medspelare trots att han en motståndare i ryggen. Vi går ut och gör precis det vi pratat om och vi får en grym utdelning som jag inte ens tror att Hertzberg vågat hoppats på. Två fucking noll efter tio minuter i ett derby på hemmaplan. Sen kommer Åstorp in i matchen på grund av ett slumpmål, Kvist åker ut och matchen vänder helt. Första kvarten i andra avgör sedan allt. Där utnyttjar ÅFF sitt numerära övertag samtidigt som KFF uppträder som ett F12-lag och inte alls är vakna. Men sen vänder det igen och KFF kommer mirakulöst noga tillbaka in i matchen och är bara centimetrar ifrån en kvittering.
Åstorp är helnöjda, med all rätt, efter segern. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att laget fick chansen att spela med en man mer i över timme. Då kanske en knapp seger med visst flyt inte är så imponerande om man ska va ärlig. KFF var tvungna att ändra taktik och hela matchplanen åkte i soptunnan. Det känns tungt att vi inte fick chansen att spela matchen 11 mot 11 och att domaren inte hade känslan att ge lagen förutsättningarna till att fortsätta den underbara inledningen som man bjudit på så långt. Det är inte säkert att utgången blivit annorlunda, men matchbilden hade absolut blivit det. Efter utvisningen blev vi mer eller mindre tvungna att satsa på längre bollar och snabba spelvändningar istället för kortpassningsspel och bollinnehav. Vilket gav Åstorp en biljett in i matchen och man kunde ta tag i taktpinnen. KFF sista kvart är otroligt imponerade och istället för att falla ihop som ett korthus så tar man sig samman som ett lag och gör en heroisk avslutning med en man mindre. Man gav allt man hade. Tyvärr så kom ansträngningen för sent. Tyvärr räckte det inte till denna gång.
Det stod 2-2 efter 25 minuter och lagen bjöd publiken på propagandafotboll och vackra mål. Tänk om det fått fortsätta så i 90 minuter? Det är den tanken jag inte kan få bort ifrån mitt medvetande. Tänk om domaren istället för att vifta med korten så fort tillfälle gavs hade försökt att styra skedena ute på planen med mera känsla? Vilken underbar match vi då hade fått uppleva. Det hade kunnat bli en klassiker man talat om i årtionde framåt. Istället blir matchen tyvärr mest ihågkommen för en utvisning som avgjorde och förändrade matchbilden.
Tänk om…
