Kollektiv kollaps och välförtjänt derbyförlust
Allt som kunde gå fel gick käpprätt åt helvete när KFF blev närmast våldtagna i derbyt på Ybbarps och fick sig en lektion i fysisk men väldigt effektiv fotboll.
Kollektiv kollaps, säsongens djupdykning, totalt hjärnsläpp, det stora raset. Kalla det vad ni vill. KFF fanns inte på planen när säsongens viktigaste derby utspelade sig igår kväll på Ybbarps IP. Man kan förlora matcher och man kan förlora matcher. Går man in och spelar som man bestämt inför matchen, följer matchplanen och samtliga spelare verkligen ger allt, men man trots allt förlorar, då får man kanske acceptera en förlust mot ett bättre lag. Går man istället in med huvudet under armen, livrädda för att gå in i närkamper, vettskrämda för att skita ner sig, spelar och agerar precis tvärtemot vad man pratat om i omklädningsrummet minuterna innan matchen – då är en förlust desto svårare att acceptera.
PSK gör en väldigt bra insats den här matchen, ingen skugga ska falla över deras kväll. De har en grundidé som man tror stenhårt på och som man idag känner sig väldigt trygga och stabila med. En kanske enkel spelidé men fan så effektiv och framgångsrik. Jag var inne på det redan inför matchen att PSK förmodligen har seriens mest kompakta defensiv och ett försvarsspel över hela banan där hela laget är inblandat och man försvarar sig som en enhet. Stundtals kändes det som om vi var två, tre man mindre än PSK som var överallt och krigade om varje boll. Vi vann inte första duellen, förlorade närkampen om andra bollen och på tredje bollen var allt som oftast en Perstorpare snabbast framme. Vi var inte beredda att offra tillräckligt för att vinna den här matchen. PSK var redo att dö för att vinna. Svårare än så är inte fotboll ibland. Det var pojkar mot män ute på Ybbarps den här kvällen. Först efter en dryg timmes spel kunde man börja ana tendenser av det spel som tagit KFF till en tredje plats i tabellen. Man fullföljde pressen över hela banan, vågade spela bollen på marken, släppte passningarna på spelare i rörelse och det togs löpningar för att öppna upp för varandra. Så enkelt kan det vara, men ändå så svårt. Då var det nämligen redan alldeles för sent. På resultattavlan stod det 3-0 och PSK hade redan slagit i både spiken och grävt ned kistan två meter under marken.
Att det bara stod 1-0 i paus till hemmalaget fanns det bara en enda människa på den här planeten att tacka för. Tobias Henrysson. Utan Tobbes utomjordiska målvaktsspel med räddningar som inte finns egentligen, hade matchen varit död redan i pausvilan och med normal utdelning ska PSK göra 3-4 mål redan där. Nu gavs KFF en andra chans in i den här matchen, inte särskilt rättvist eller välförtjänt men vi hade 45 minuter på oss att utkräva revansch efter säsongens blekaste insats. Istället blev det mer eller mindre samma visa i den andra halvleken och målen kom som på beställning. Alldeles för många spelare nådde inte upp till sin normala nivå. Alldeles för många spelare valde att gömma sig istället för att kliva fram och gå i bräschen. Det verkade som om vi sprang runt och hoppades att någon annan skulle fixa det här, man alibispelade. Spelet kändes statiskt och stundtals såg KFF-spelarna livrädda ut och ingen ville ha bollen. Den nödvändiga finessen saknades i de avgörande lägena och defensivt blödde vi som ett öppet sår. Med undantagsvis för en bra period i mitten av den andra halvleken, underpresterade vi rejält när det gällde som mest. Det är väl det som är skillnaden mellan vinnare och förlorare, vinnarna kliver fram i de heta och avgörande matcherna, förlorarna blir tagna av stundens allvar och viker ner sig.
Vi viker ner oss något fruktansvärt den här matchen och ger inte Perstorp en match eller bjuder ens upp till kamp. Vi tillåter oss att bli uppätna, utspottade och förnedrade. I ett derby som gäller så oerhört mycket. Det finns säkert hur mycket som helst att analysera och skriva om den här matchen. Punkter där vi misslyckades, saker som PSK gjorde bra och detaljer som gjorde att matchen inte alls blev som vi tänkt oss. Men det är inte läge att söka ursäkter eller undanflykter att gömma sig bakom. Det är bara att svälja stoltheten och ärligt erkänna att vi inte räcker hela vägen fram och att Perstorp och Åstorp helt välförtjänt och rättmätigt är de två lagen som gör upp om seriesegern. Hur ont det än gör att bekänna det, måste vi vara stora nog att i den här svåra stunden faktiskt bekänna detta.
Bryt ihop och gå vidare. Det finns inte mycket mer att göra. Det finns ingenting vi ska ta med oss från den här matchen, vi kan inte ändra på det som varit. Så det bästa är helt enkelt att glömma det här så fort som möjligt och se till fokusera istället på de sakerna vi kan påverka och se till att vinna de matcherna vi har framför oss. Med start redan på lördag mot Bårslöv. Personligen tycker jag att det är otroligt skönt att det bara är två dagar kvar tills vi får chansen att ta en rejäl jävla revansch för den minst sagt pinsamma insatsen mot PSK. Idag deppar vi och bryter ihop för den här förlusten och försöker ta lärdom av våra misstag. När vi går in till träningen ikväll ska matchen var glömd och då är det fullt fokus på Bårslövsmatchen. Vi kan inte gräva ner oss över det här och tycka synd om oss själva. Det gäller att göra det bästa av situationen nu.
I dessa mörka stunder får vi aldrig glömma - Fortis in adversis, humilis in secundis - Stark i motgång, ödmjuk i medgång.
