Krönika: Skiten når upp till hakan
Tiden står fortfarande stilla. Och verkligheten flyter inte ihop, den rinner ut i en stor sörja och bildar en illaluktande pöl. Det är nästan två dagar sedan Djurgården föll ur elitserien. Men jag kan inte skriva ner mina känslor. Även om jag verkligen försöker.
Det är konstigt att jag aldrig vaknar ur min bubbla, att jag aldrig kan förstå hur saker verkligen är – hur verkligheten egentligen ser ut. Men det är antagligen så kroppen fungerar, det är så hjärnan skärmar av sig från det osannolika. Djurgårdens tid i elitserien är över – och min mage värker varje gång jag försöker att närma mig den sanningen. Det är som en intensiv smärta, som ett blixtsnabbt knytnävslag som får mig att gå ner på knä och kippa efter andan.
Och nu, när jag sitter här och tittar ut över Göteborgs soldränkta hustak, tänker jag på allt som gick fel. På alla taskiga beslut, på alla brustna klubbhjärtan och krossade drömmar. På den veka inställningen, den mentala låsningen och alla pinsamma hot som har fått spelarna att känna en rotad oro. Hela karusellen är ett jävla helvete, eller ännu bättre: en stor kittel full med skit. Och även fast jag höll mina drömmar inlåsta, bakom ett tungt järnlås, rann skiten till slut in från den överfyllda kitteln. Dränkte hela rummet med alla misslyckanden från säsongen. Och nu står jag här: med skiten upp till hakan. Och jag vet inte när den sjunker undan.
Just nu undrar jag om den någonsin kommer att göra det.
Allt som kunde gå fel den här säsongen slog in. Ett trasigt lagbygge, en fastkilad utveckling hos talangerna, ett alldeles för dåligt spelsystem, en sanslöst vek inställning och en stinkande förlorarstämpel under nästan varje match. När jag tänker tillbaka finns det ingenting positivt att plocka fram ur den här säsongen. INGENTING. Och med den utvecklingen som finns inom svensk ishockey, där de allsvenska lagen jagar sig allt närmare elitserielagen – betydde det plötsligt att det var Djurgården som inte orkade stå emot efter en säsong av totalt mörker.
Just nu vill man gärna peka finger åt allt. Ledningen, sportchefen och spelarna. Och det är inte så konstigt när man sitter inne med den sprängande ilskan, när man tvingas uppleva ett av de största fiaskona någonsin. Samtidigt måste den brännande känslan, den som får en att vilja slå sönder sin omgivning, tryckas undan. Den omöjliga besvikelsen måste omvandlas till något annat, till något bättre. För även om vi precis har lagt det största misslyckandet bakom oss är det väldigt viktigt att kärleken inte låter sig kvävas av ilskan. Även fast både du och jag vet att många borde sparkas ut - med huvudet före.
Men det är svårt att tackla. Det är svårt att stå bredvid med knuten näve i fickan och se sin älskade förening långsamt sjunka mot botten. Men trots att den har svikit oss många gånger - nu värre än någonsin - var det just den som vi slogs för på lunchrasterna när klasskamraterna taggade ihop sig, det var just den som fick oss att ursinnigt kasta kepsen i marken efter en finalförlust – och det var just den som fick oss att glömma det sorgliga i livet för en stund.
Och även fast framtiden ser annorlunda ut, även fast vi inte längre tillhör finrummet, även fast vi har känt oss misshandlade under hela säsongen – är det viktigt att inte glömma att Djurgården alltid kommer att vara Djurgården.
Även fast skiten når upp till hakan.
