OS-bloggen: Förtroende eller dumdristighet?
Tre Kronor har inte direkt glänst under gruppspelet. Visst har det blivit maximala nio poäng, men bortsett från inledningen i premiären mot Tjeckien finns det mycket mer att önska i spelet.
Visst finns det ljusglimtar. Henrik Lundqvist har varit fenomenal och räddat sina lagkamrater gång på gång. Mot både Schweiz och Lettland höll han svenskarna kvar i matchen och gav laget chansen att vinna. Lundqvists prestationer är givetvis väldigt, väldigt glädjande – men det är också otroligt oroande att han tvingas storspela mot både Schweiz och Lettland.
Powerplay har klaffat. Med strax över 38 procents effektivitet, eller fem gjorda mål, har Sverige turneringens bästa powerplay. Ett fungerande powerplay är av största vikt i en så här kort turnering, och spelet i numerärt överläge har vunnit matcher åt Sverige. Att man däremot behövde förlita sig på powerplay för att besegra Lettland är oroande.
Förutom Henrik Lundqvist har även Erik Karlsson stått ut lite extra. Den större isen passar honom väl och precis som vanligt är han alltid ett hot från blålinjen. Tre mål och totalt fem poäng är respektingivande, men det är också oroande att en försvarare bär upp Tre Kronors offensiv.
I övrigt går det inte att peka på en enda spelare som genomgående har varit riktigt bra.
Daniel Alfredsson och Patrik Berglund har blixtrat till här och där medan Niklas Hjalmarsson och Marcus Krüger arbetar bra ut att glänsa. Men de stora offensiva namnen – de som behöver leda laget – har varit bleka.
Daniel Sedin har kanske aldrig varit så här dålig. Befinner sig Loui Eriksson ens i Sochi? Att Alexander Steen har blivit en 30-målsskytt skulle man inte kunna gissa sig till. Det fina spel som Gabriel Landeskog har visat upp i Colorado är som bortblåst. Nicklas Bäckström gjorde en lovande premiärmatch, men har därefter varit anonym.
Men någon konsekvens får det inte.
Sedin, Eriksson, Steen, Landeskog och Bäckström snurrar alla vidare på samma istid från match till match. Någon minuts skillnad här och där får i sammanhanget ses som betydelselöst.
Visst finns det anledningar till att spela även underpresterande stjärnor – man vill givetvis försöka pumpa igång dem. Men ska inte spelare som faktiskt presterar också belönas med istid? Jakob Silfverberg har sett betydligt hetare ut än Sedin och Eriksson. Carl Hagelins fart ställer till oreda konstant. Gustav Nyquist, den hetaste svensken inför turneringen, får bara mindre och mindre istid.
Om nu Sedin, Eriksson & Co ska få alla chanser i världen innan deras bedrövliga insatser ska få konsekvenser… varför behandlas inte Oliver Ekman-Larsson likadant? Sedin och Eriksson kommer till OS i rejäla formsvackor, medan Ekman-Larsson är vida ansedd som en toppback i NHL. Ändå petas Ekman-Larsson efter två matcher.
Gudarna ska veta att det inte är helt enkelt att spela jämte Erik Karlsson. Det ställs extremt höga krav på hans backpartner och det är ingenting man lär sig på en period. Pär Mårts ger Sedin, Eriksson, Bäckström & Co allt förtroende som bara finns att ge – men Ekman-Larsson slängs under bussen direkt.
Det skickar väldigt otydliga signaler. Framför allt som det är Alexander Edler som kliver in i laget. I Vancouver har Edler inte varit i OS-värdig form sedan 2012. Ändå går han in och spelar tio minuter mer än Ekman-Larsson när hans avstängning är avtjänad.
Pär Mårts och hela Tre Kronor balanserar på en otroligt tunn lina. Man behöver få igång några av Sedin, Eriksson, Bäckström, Landeskog och Steen om man på allvar fortfarande ska kunna hoppas på OS-guld. Men det är bara en eller två av den kvintetten som förtjänar rejält med istid.
Faktiska prestationer belönas inte. Bristande prestationer ger bara konsekvenser för en spelare.
Är det förtroende eller dumdristighet?
