Halmstad, Boden - vilket blir nästa?
För en tid sedan gick Halmstad Hammers i konkurs, och igår kom turen till Bodens IK. Flera allsvenska lag har ekonomiska problem, däribland Hammarby. I Bajens fall handlar det största problemet om de egna fansens ointresse. Det finns många kunniga, engagerade och ambitiösa människor kring Hammarby Hockey, men man kan inte lasta över allt ansvar på dem. Vi har chansen att fortsätta byggandet av framtidens Hammarby Hockey, men då måste fler engagera sig eller åtminstone gå på matcherna, skriver Nina Arnewing.
Nu duggar konkurser och avbetalningsplaner tätt i hockeyklubbarna. Det är med en oro jag skriver denna krönika: Skall Hammarby stå näst på i tur i förfallets korridor? En sak är i alla fall säker, först är jag hammarbyare och sist är jag hammarbyare.
Att hockeyklubbarna i dag blöder ekonomiskt beror på flera faktorer. SHL mjölkar ur alla klubbar för att själva tillskansa sig mer pengar. Det har gått så långt att klubbar som förser elitserielagen med spelare inte ens får betalt (om inte spelaren står under kontrakt eller är i åldrarna 16-21).
SHL har även sugit åt sig sponsorer, tv-intäkter, seriesystem och på alla tänkbara sätt försämrat allas förutsättningar att vara den plantskola, som de anser att övriga Hockeysverige skall vara åt elitserielagen.
Stat och kommun försämrar hela tiden möljigheterna för klubbarna att bedriva verksamhet. Nu är det valår och Stockholms politiker tcker det är viktigare att de tre fotbollslagen i staden får nya "skrytarenor" än att hjälpa hockeylagen i staden att få istiderna att räcka till, och ge oss åtminstone en arena, som är anpassad för publiken och som kan generera sidointäkter.
Många förfasar sig över att det inte kommer mer folk till hockeyarenorna i Stockholm. Man tycker att "det bor ju så mycket folk där och klubbnamnet borde sälja", men det är en missuppfattning.
Alla dessa förutsättningar måste ändras och det fort, men under tiden måste vi alla hammarbyare hjälpas åt för att vi inte ska gå under på vägen dit.
Hammarbys förutsättningar i år är de sämsta tänkbara på många år. Vi har inte längre AEG som hjälper oss att betala för den sportsliga satsningen. Vi erbjuder tillsammans med Gnaget de lägsta lönerna i allsvenskan, och har även den lägsta bugeten. Vi har allsvenskans dyraste hall att betala för och vi får inga sidointäkter av försäljningen under matcherna. Vi får inte en krona för parkeringsplatser etc.
Allt det här vet vi redan. Vad de flesta inte vet är att om Hammarby åker ur allsvenskan i år kommer förmodligen klubben lägga ner hela verksamheten. Det är osannolikt att Hammarby skulle fortsätta i division I och agera sparkonto åt SHL:s elitserielag.
Vad kan vi Hammarbyare göra för att rädda klubben? Det finns flera saker:
* Att komma på matcherna är prio 1 alla kategorier. Vi stöttar klubben ekonomiskt, men även laget på isen så att de orkar fortsätta kämpa för vår överlevnad.
* Ta med dig så många vänner och kompisar som möjligt till matcherna.
* Ge bort biljetter, medlemsskap eller hockeysouvenirer i julklapp. Dessa pengar kommer ju ändå att spenderas.
Bara för att Hammarby Hockey inte går ut och gnäller över publiksiffrorna så betyder det inte att de inte är livsavgörande. Det gäller kanske inte främst biljettintäkterna i sig, utan för att visa våra sponsorer - som ska ha all eloge för sitt engagemang - att vi bryr oss lika mycket om laget och klubben som de gör.
Det är pinsamt att blicka ut över det ödsliga Hovet vecka efter vecka och veta att Gnaget har minst det dubbla - till och med när de låg i ettan. Jag skäms när spelarna efter en väl genomför kämpainsats kommer för att tacka efter matchen och vi är 20 personer som står kvar och tackar tillbaka.
Jag vet att många motståndare kommer gotta sig i denna krönika och säga: "Lägg ner om ni inte har publiken!". Jag vet även att många hammarbyare kommer känna sig utpekade och tycka att man inte ska klaga i de egna leden. Men då ska man nog först tänka efter varför. För mig är att vara bajare så mycket mer än fullsatta läktare (även om jag älskar det också). Att vara hammarbyare innebär att känna stolthet, glädje, sorg. Det är känslan att se sitt lag - oavsett om de de vinner eller förlorar i vilken sport det än handlar om. Det är möjligheten att nästan vilken dag i veckan kunna ha tillgång till att se matcher med sitt lag. Det är att med stolthet se sina barn bära de grönvita färgerna i en skola full av gårdare och gnagare. Då vet man att man har gjort sitt för återväxten.
Nu är risken överhängande att våra egna supportrars ointresse - och i många fall rena bekvämlighet - gör att vi inte får chansen att se vårt hockeylag i framtiden (eller hoppas att våra barn en gång skall kunna spela där. Framtiden är nu, vi får inte fler chanser.
För min egen del kommer jag att ha svårt att ställa mig på Söderstadion, i Eriksdalshallen eller på Zinken och känna att jag är tillsammans med systrar och bröder om Hammaby Hockey skulle gå omkull. Känslan av bitterhet över att så många inte orkade bry sig ens det minsta skulle nog överskugga det mesta i det läget.
Nästa år har vi trots allt chansen att kunna spela i en mindre hall, att fortsätta bygga för att bli bäst igen, men utan er kommer vi inte klara det. Vi har många kunniga och ambitiösa personer med stort hjärta inom både Hammarby Hockey och Bamsingarna. Alla kommer att göra allt för klubben. Men det innebär inte att andra hammarbyare i dag kan luta sig tillbaka i tv-soffan och förlita sig på att andra skall lösa hockeyns problem. Så tänker tyvärr alltför många i dag.
När skall vi hammarbyfansen visa att ramsorna "Var är bajarna?" och "Bajen Fans finns inte längre?" inte stämmer. Nu är det dags att ta tillbaka vår status. V skall visa att vi regerar på läktarna och vi skall lyfta laget med sång och engagemang.
Först och sist är jag hammarbyare!