Resekrönika från Arboga
Söndagen den 25 mars slutade i dur för Hammarbys hårt prövade hockeyfans. Bortamatchen i Arboga ishall såg ut att sluta med förlust, men en oväntad vändning i slutsekunderna ändrade allt. Avgrunden mot division I såg ut att öppna sig, men i stället såg Bamsingarna till att skaffa sig ett hyggligt slagläge inför fortsättningen. Läs Benny Wiklanders resekrönika.
Tillsammans med Tommy ”Bagis” Mäkinen, Jim Sharp och Lotta J lämnade jag Stockholm med siktet inställt på Arboga. Vi tog vägen via Uppsala för att plocka upp Calle Frängsmyr. Efter att först varit nära att krocka körde vi vilse ute på den uppländska landsbygden. Vi passerade små och stora broar, och vi såg skidåkare både på höger och vänster sida av vägen. Ibland kunde man få känslan att man hamnat mitt i en skidtävling. På sjöarna såg vi pimpelfiskare och på vägarna syntes hästskit. Huvudpersonen Calle F såg vi däremot inte skymten av.
Vi är nära på att ge upp, bland annat när vi nästan höll på att köra ut på en åker. Efter ytterligare ett telefonsamtal visade det sig att vi hade kört över fel bro åt fel håll. Vi vände om och hittade Calle till slut. Resan mot Arboga kunde börja på allvar.
Under resans gång fördjupade vi oss i samtalsämnen som bara engagerar riktigt inbitna hockeybajare. Bland annat den kritik som vid senaste hemmamatchen riktades mot Tobias Liberg, som enligt en Bajensupporter ”slänger i väg sina skott hur som helst”. Ingen i bilen höll med om påståendet, men ingen av oss kunde heller drömma om att Liberg några timmar senare skulle ge alla kritiker svar på tal på det mest osannolika sätt.
Väl framme i Arboga stillade vi vår hunger på en lokal pizzeria. Efter avslutad måltid begav vi oss till ishallen. Den förste vi sprang på var en joggande Robin Jacobsson, som såg ut att vara glad att se oss. Inne i ishallen mötte vi en ännu gladare Tony Hjälmheden [Hammarbys lagledare] som gav oss det lugnande beskedet att laget var laddat till max. Arbogas spelare kom infarande på isen mellan två uppsatta rörstumpar som sprutade glödande materia.
Själva matchen i dess helhet kommer inte att gå till historien, men det kommer däremot det som hände i slutet på tredje perioden att göra. Det hela började med att Hammarby tog ut sin målvakt när det återstod ca en och en halv minut av matchen. Då ledde hemmalaget med 3-2. Efter att Bajen pressat våldsamt mot Arbogamålet drog försvararna på sig en utvisning vilket resulterade i att Bamsingarna fick spela 6-3. Pressen blev ännu våldsammare och när den återstod åtta sekunder av matchen blockerade en Arbogaspelare liggande på isen pucken med handsken, eller rättare sagt: han blockerade pucken med hela kroppen samtidigt som han vill ge sken av att han skadats.
Domaren blåste av spelet när den här incidenten inträffar, men sekretariatet hörde inte avblåsningen. Därför går det ytligare dyrbara sekunder innan klockan stannade på 19.52. Hammarbys lagkapten Stefan Töyrä gestikulerade och visade med ena handens fingrar att domaren måste lägga till fem sekunder. Så generös var inte rättskiparen, men han beordrade sekretariatet att ”hålla” klockan under tre sekunder. Det var tillräckligt, skulle det visa sig! Den sista avgörande tekningen stod mellan Stefan Töyrä och en Arbogaspelare. Hammarby satsade allt framåt och spelade med fem forwards och en back (Tobias Liberg). Töyrä hade vunnit nästan alla tekningar, men den här gången förlorade han. Det gjorde inte så mycket för Arbogaförsvaret fick inte ur den ur zon. Hammarby lyckades inte skapa någon riktigt vass kvitteringschans, och när några futtiga sekunder var kvar hamnade pucken hos Tobias Liberg.
Klockan stod på 19.58, och för oss på läktaren var matchen över, då Liberg gjorde precis så där som vissa domedagsprofeter på Hovet alltid säger att han inte skall göra: han slängde i väg pucken mot Arbogamålet. Närmast chockade fick vi se att ”puckjäveln gåååååååååår iiiiiii mååååååååååål!!!”
Kaotiska scener utspelades både bland ditresta Hammarbyfans och bland spelare i Hammarby. Hade inte plexiglaset varit hårt åtskruvat hade hela laget hamnat på läktaren. Gladast av alla var dagens hjälte Tobias Liberg. När sedan Mikael ”Zäta” Zettergren satte dit segerpucken var lyckan fullständig i Bajenlägret.
Hemresan blev ett enda rus av lycka. Vi sade inte så mycket till varandra utan bara njöt av den seger som kanske går till historien som den viktigaste av de ca 1225 (Calle visste inte på rak arm exakt hur många) vinsterna i Hammarbys 85-åriga hockeyhistoria. Alla var överens om att Libergs mål kommer bli lika klassiskt som Hasse Segerbergs mot Västerås 1984.
Fortsätt att slänga i väg skotten Tobias!