200 dagars vånda är över
Segern mot Huddinge innebär att Hammarby spelar i allsvenskan nästa säsong, oavsett utgången av söndagens avslutande match mot Arboga. Hammarby har aldrig någonsin spelat på en lägre nivå än andradivisionen, och klubbens unika svit förblir alltså obruten. Vägen till det allsvenska avancemanget har dock varit kvalfylld i dubbel bemärkelse, vilket framgår av Benny Wiklanders skildring av 200 dagars vånda.
Om jag bortser från Sundsvallsmatchen den 10 oktober 2005 (seger med 5-1), har resten av de Hammarbymatcher jag sett i år varit ”nagelbitare”. Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan gång efter annan, fram till matchen i Arboga den 8 mars 2006. Trots att vi lyckades vinna med 4-2 blev det i alla fall kvalspel för Hammarbys del, eftersom Sundsvall samtidigt slog AIK på Hovet.
Här trodde jag att kulmen var nådd, men det skulle visa sig att detta bara var början på en period av blod, svett och tårar som jag inte har upplevt sedan flottningen hemma i Ljungan i slutet på 60-talet!
Hammarby fortsatte kräftgången i kvalspelets första match hemma mot Mariestad. Inför en jättepublik på 358 åskådare förlorade Bamsingarna med 5-2, i en tillställning jag helst vill glömma. Jag grät av sorg, så ledsen var jag när jag släntrade mig hem den måndagskvällen.
Två dagar senare var det Piteå som ”malde” sönder oss uppe i Kvarnhallen med 3-1. Då satt jag uppkopplad på nätet och lyssnade på norrbottningarnas webbradio och blev så förbannad att jag höll på att slänga ut hela jävla dataanläggningen genom fönstret. Det slutade med att grannen under ringde störningsjouren …
Efter den förlusten fick tränarna Arto Blomsten och Tomas ”Mini” Berg lämna skutan. In i båset kom två nya ansikten, nämligen Mats Andersson och Håkan Ferm. De inledde sitt arbete med att besegra Huddinge med 7-6. Det blev en svängig match, som också blev en rysare till slut.
Med nytt självförtroende efter Huddingevinsten åkte vi ned till Arboga. Tobias Libergs 3-3 mål i den matchen när det återstod 2 sekunder (!) gjorde att blodtrycket steg i min kropp så att jag blev alldeles blå i ansiktet. När sedan Mikael Zettergren skickade in segerpucken på övertid, ja, då var jag nära att ramla ihop av utmattning. Jag liksom svävade i väg som små molekyler genom Arbogahallen!
Men även fortsättningsvis spelade vi med knivspetsen mot strupen. Faktum är att vi låg sist i den jämna tabellen när serien vände. Än är det inte över, sa han som sket klöver! Vi åkte ned till Mariestad en vecka senare och vann med 4-1, men eftersom de andra lagen framför oss också vann kvarstod den olidliga spänningen.
Hemmamatchen mot Piteå blev nästa nervpers. Matchen stod och vägde långt in i sista perioden, men Bajen vann till slut med 2-1 sedan Stefan Markl med vilja, skicklighet och lite tur forcerat in en puck.
Nu kunde man tycka att eftersom Hammarby vunnit de fyra senaste matcherna så borde man kunna man vara lugn. Det var bara att glömma. Serien var fortfarande så jämn att en förlust i bortamatchen mot Huddinge skulle medföra att vi vore piskade att vinna sista matchen mot Arboga. Annars skulle falluckan ned mot division I med all sannolikhet öppna sig.
Jag visste uppriktigt sagt inte om min kropp skulle tåla mer. Mina knän darrade när jag gick. rösten hade jag tappat sedan länge och jag lät som en gammal båtvissla när jag försökte ta ton. Nerverna satt utanpå tröjan och min arbetsgivare tyckte att jag såg okoncentrerad ut.
Nu vann vi som tur är med 4-1 mot Huddinge, och detta gör att allt släpper! Hemfärden den kvällen i Tommys varma bil kändes mycket behaglig. Hade vi däremot förlorat så hade Tommy fått kört in mig på Huddinge universitetssjukhus för nervsammanbrott och diffus ångest.
Avslutningsmatchen mot Arboga nu på söndag skall jag därför se totalt avslappnad. Jag skall sitta och småle när puckarna trillar in bakom Daniel Larsson (om de nu gör det). Jag struntar högaktningshullt i hur ”Tokbrink” eller ”Somme” dömer (om det nu är någon av dem som dömer). Jag ska bara njuta av de där randiga gubbarnas agerande på isen. Jag ska applådera varenda gång de blåser i den där visselpipan som i snart 200 dagar har fått mig att ibland krevera av ilska. Den här matchen ska jag se i total harmoni med mig själv! Det här är den enda match denna säsong som jag inte behöver oroa mig för hur det slutar. Vi är kvar i Allsvenskan oavsett hur matchen slutar och det ska jag njuta av tills säsongen 2006/2007 drar i gång igen någon gång i september.
Tack Hammarby Hockey för denna säsong! Ni grejade det här till slut även fast det satt hårt åt!