Tack för mig!
Efter allt som varit säger jag nu hej då som ordförande och styrelsemedlem i Bamsingarna. Andra vill ta över och jag vill inte stå i vägen. Men lita på att jag kommer vara som en hök över de nya liksom jag har förhoppningsvis har varit det över Hockeyligan och förbundet. Så lyder Nina Arnewings budskap när hon nu aviserar sin avgång efter att ha varit ordförande i Bamsingarna sedan hösten 2003.
Efter att ha haft förmånen att få vara ordförande i Bamsingarna under de senaste åren - och under tiden rotat fram skit både här och där - har familjen sagt sitt. Barnen börjar bli stora och tränar hockey tillsammans vid sju tillfällen varje vecka (matcher oräknade), något som gör att jag inte känner att jag fortsätta att arbeta för Bamsingarna utan att barnen eller Bamsingarna får sitta i kläm. Det känns inte tillfredsställande att veta att man av det skälet inte kan göra ett fullgott arbete, och dessutom måste arbetet kännas stimulerande och inte vara ett tvång. Av det skälet lämnar jag alltså över till andra att ta vid.
Ordförandeskapet i Bamsingarna har varit ett tufft arbete, särskilt som hockeyn är lite av det svarta fåret inom Hammarby. Många gillar inte att bli påminda om hockeylagets existens och dess behov av stöd. Framför allt har jag jobbat mycket med att få stopp på dumheterna som fått försiggå i mörkret i korridorerna på Hockeyförbundet och i Hockeyligan. Tillsammans med andra supportrar lyckades vi få folk att se hur SHL i smyg försökte stänga och bestämma över inte bara elitserien, utan även allsvenskan.
Vi lyckades även via en liten ”läcka” få reda på att vetorätten verkligen fanns och nu ligger öppen för alla inblandade att skämmas över.
Supportermanifestationen för några år sedan visade att alla vi som älskar hockey kan enas och stå bakom att sport ska vara sportslig även när det blåser kallt om det egna laget. Det var den allra skönaste upplevelsen under min tid som ordförande!
Att många ungdomar och grupperingar inom Hammarby slöt upp kring laget, ser jag som ett positivt inslag vi ska vårda. Där ligger nyckeln till framtiden.
Att ”bondekrönikan” skulle bli en av de mest lästa, utskällda och (förhoppningsvis) roande krönika som funnits i Svenska Fans historia tar jag med mig som en kul parentes.
Nu är det dags att andra med nya framtidsdrömmar tar över och jag i lugn och ro kan få vara bara supporter och se andra slita ett tag.
Ett stort tack till Carl Frängsmyr, som hjälpt mig med fakta och gett mig stöd när det tagit stopp samt till Jim Sharp för alla ovärderliga foton och ögonblicksbilder som förstärkt känslorna.
Kör hårt i höst bamsingar! Tack för mig!
