Reklamen höll vad den lovade
Hammarby hockey marknadsförde sitt första hemmaderby mot AIK med annonser föreställande en vit katt med gröna ögon som just hade slukat en råtta. Reklamen bar syn för sägen skulle det visa sig. Kattens lek med råttan var just var det var frågan om i derbyt, som spelades inför 4112 åskådare. Hammarby var nämligen överlägset AIK i allt.
Matchens första tio minuter påminde en del om hur hela första derbyt såg ut, dvs. matchen hade ingen riktig karaktär utan lagen såg ut att känna på varandra. Ju längre första perioden led tog Bamsingarna över spelet. Efter 14.21 hittade Daniel Holmström Christian Lechtaler som gav Bajen ledningen. AIK gjorde därefter några försök att sätta fart på sitt anfallsspel, men de blev ganska enkelt utmanövrerade av Bajens försvar. Carl-Johan Klint i Bajenmålet behövde inte ingripa särskilt ofta.
I andra perioden var det dags för Bajens båda nyförvärv från Södertälje att presentera sig. Redan efter knappt två minuters spel petade Kim Cannerheim in en retur bakom Jocke Persson, och efter 2-0-målet föreföll det som om luften helt gick ur AIK. Utan att förta sig kunde Bajen enkelt kontrollera matchen; helt följdriktigt kunde det andra SSK-förvärvet Andreas Lindh dunka in 3-0 med ett skott från blålinjen förbi en skymd Persson. Då stod klockan på 11.38.
Efter två perioder fanns det absolut ingenting som tydde på at AIK skulle kunna vända matchen, men som bajare har man lärt sig att aldrig ta ut något i förskott. Därför infann sig den totala euforin i Bajenklacken först då Tomas Kollar stänkte in fyran 3.43 in i tredje perioden. Resten av matchen blev en transportsträcka. Ett par tre stycken AIK:are fortsatte att kämpa in i det sista, men de kom å andra sidan ingen vart nu heller. De flesta gnagarna såg ut att vilja spela av matchen och lämna isen.
Hammarby gör en riktigt bra insats. Laget börjar allt mer hitta sitt spel och lära sig att utnyttja sin tyngd och sin snabbhet. Mest imponerande är kanske försvarsspelet; med spelare som Holmström, Lindh, Oduya och Elias Abrahamsson att tillgå behövde man inte bli nervös ens när AIK hade power play. De få gånger AIK:arna lyckades komma till avslut agerade Carl-Johan Klint säkert i målet. Klint har nu hållit nollan i 125 minuters effektiv speltid mot gnaget, inte illa! Han har definitivt visat att Bajen gjorde rätt när Jocke Persson fick lämna skutan. Även Bajens anfallsspel fungerade bra, så när som på att power play-spelet ännu inte riktigt stämmer.
AIK var inte bra igår. Jag vill inte strö salt i såren, utan är övertygad om att de gulsvarta kan bättre än så här. Frågan är dock hur mycket bättre. Lagets rutinerade spelare har passerat sina karriärers zenit, det gäller t.ex. Jocke Persson, Anders Gozzi och Jan Huokko - för att inte tala om Alexei Salomatin, som framstår som en av hockeyallsvenskans mest obegripliga värvningar. Spelare som Peter Kumpulainen och Yared Hagos har talangen, men någon större vilja visade de inte igår. En av få som verkligen gjorde det var Mattias Beck, men han var förvånansvärt ensam. Plus också till André Mattsson och Andreas Jämtin.
Publiksiffran var nedslående, bara 4112 åskådare. Av dessa höll majoriteten på de grönvita. Bajenklacken vann läktarmatchen nästan lika överlägset som hockeymatchen. Mot slutet blev stämningen smått sydländsk; supportrarna dansade runt i ett "sambatåg" längs hela långsidan, och sittplatspubliken reste sig och sjöng med i "Åååh heja Hammarby - ooh aah Hammarby!". Dessförinnan gav klacken prov på självironi då man stämde upp i "Hammarby kan inte vinna!" efter Tomas Kollars 4-0-mål. En suverän ironi - riktad mot AIK:s pajaserier med cheerleaders i första derbyt - visade Hammarby hockey genom att placera ut ett antal damer i den gyllene medelåldern som matchen igenom viftande med gröna och vita dammvippor. En lyckad kväll således för alla grönvita själar för vilka derbysegrar inte är vardagsmat (särskilt inte i fotboll). Anders Gozzi hade däremot säkert velat fira sin femhundrade match i AIK-tröjan på ett annat sätt.