Stefan Öström om Hammarby Hockeys förvandling, del II
I den andra delen av intervjun berättar Stefan Öström om Hammarbys satsningar 1995 respektive 1999. Även om det omedelbara sportsliga utfallet blev klent byggde Hammarby under dessa år upp en stark organisation, något som är av avgörande betydelse för att elitsatsningar skall bli framgångsrika.
CF: Efter det oförglömliga "Marre-året" 1993, då vi slog ut AIK i play off, kändes det lite grann som om luften gick ur Hammarby Hockey. Det är väl ingen hemlighet att andra sektioner tyckte att hockeyn kostade för mycket. Var det till och med så att vissa ville lägga ned hockeyn?
SÖ: När jag kom in i bilden 1995 stod Hammarby Hockey inför ett vägval. Vi var tvungna att bestämma oss för om vi ville satsa eller fortsätta att spela med juniorer och andra spelare som var beredda att ställa upp i princip helt utan ersättning. Det hade självfallet inneburit att Hammarby hade fått sänka de sportsliga ambitionerna, men att lägga ned hockeyn var aldrig aktuellt. Man måste betänka att 40 procent av Sveriges registrerade hockeyspelare finns i Stockholm, och att det följaktligen finns många ungdomar som alltid kommer att drömma om att få spela i något av de stora lagen Djurgården, AIK, Hammarby eller Huddinge. Spelare finns det alltså gott om, och där har vi alltid en plantskola att utnyttja.
Det andra alternativet var att ta tag i saken själva och försöka få till stånd en satsning. Och vi valde det senare alternativet. På mitt initiativ tog vi tillbaka vårt gamla smeknamn Bamsingarna, och vi började spela i de klassiska tröjorna med ränder och stjärnor och de lila byxorna (som ursprungligen var av manchestertyg). Vi ansträngde oss verkligen för att få tillbaka publiken och vi hoppades kunna fylla Hovet i premiären. Tanken var att plocka tillbaka några gamla spelare med hjärta i klubben, till exempel Anders Johnsson, Peter Nilsson och Björn Berggren, och att de äldre spelarna skulle bilda en bra mix tillsammans med de lovande "76:orna", dvs. spelare som Nils Ekman, Johan Molin och Mikael Boric med flera.
Tyvärr misslyckades satsningen. Det är lätt att vara efterklok, men vi underskattade helt klart betydelsen av en stark organisation. Tränaren John Peterson var heller inte rätt man att leda ett lag med den sammansättningen. Peterson trodde helt enkelt inte på Johan Molin och de andra unga spelarna, och därför saknade han förmåga att utveckla dem.
Efter den säsongen drabbades vi dessutom av det dråpslag som Bosmandomen innebar. Lag som Huddinge och Hammarby hade fram till dess alltid kunnat sälja spelare och därmed dra in någon eller några miljoner varje år. Plötsligt försvann den inkomstkällan helt.
-----
CF: En sak som jag personligen uppskattade med 1995 års satsning var just återgången till "Bamsingkonceptet". Såväl tröjorna med streck och stjärnor som de lila byxorna gav en genuin "Hammarby Hockey-känsla". Även om jag gillar dagens ställ måste jag fråga varför man avskaffade "Bamsinglooken" 1999?
SÖ: Ja, det fanns olika åsikter inom styrelsen. Hos vissa uppfattades Bamsingkonceptet som lite förlegat, man ville ha mer "action". Jag tror kanske att det hade gått så lång tid sedan 1950-talet att folk inte längre kände någon naturlig samhörighet med begreppet Bamsingarna. Därför utformade vi ett nytt ställ, men vi behöll de klassiska stjärnorna på tröjorna, om än i annan utformning.
-----
CF: Det ryktas om att Hammarby IF äger upphovsrätten till tröjlayouten på Bamsingtröjorna, samt till "Bamsinggubben" och andra Bamsingattribut. Stämmer det, och är det i så fall anledningen till att det inte finns några Bamsingsouvenirer att köpa längre?
SÖ: Nej, så är inte fallet. Vi skulle visst kunna ta fram sådana souvenirer, men det förutsätter förstås att det kommer önskemål underifrån.
-----
CF: Trots misslyckandet med satsningen 1995/96 inleddes en ny och ännu kraftfullare satsning 1999, hur resonerande ni den gången?
SÖ: Vi bröt oss ur alliansföreningen och bildade eget. Jag lyckades samla ihop 70 personer, däribland Lidingös tidigare finansiär Anders Lönnqvist, som tillsammans satsade 12 miljoner kronor. Därmed bildades bolaget Hammarby Hockey AB. Det är ingen hemlighet att jag själv och Anders Lönnqvist gick in med mest pengar. Då gällde det att hitta folk som var beredda att "satsa med hjärtat". Det handlade i första hand om att stötta Hammarby - inte att hoppas på någon kortsiktig ekonomisk utdelning. Hardy Nilsson var för tillfället utan jobb, så för ett blygsamt arvode ställde han upp och började leta spelare under vintern och våren 1998/99.
Hardy var helt klart rätt ute med en del namn. Hans tanke var att Bajens satsning skulle formas kring fyra spelare: Johan Åkerman, Rolf Wanhainen, Kristofer Ottosson och Henrik Nilsson. Kristofer Ottosson fick dock ett erbjudande från Djurgården som Bajen inte kunde matcha. Med Rolf Wanhainen var förhandlingarna väldigt långt gångna, men han valde till sist SSK. Johan Åkerman såg till det ekonomiska i första hand, och Skellefteå var den klubb som bjöd mest.
-----
CF: Hardy Nilsson gick vidare till Djurgården innan satsningen fullbordades. Det måste ha varit ett avbräck?
SÖ: Ja, i den satsning som vi sjösatte 1999 ingick Hardy Nilsson och naturligtvis hoppades vi att han skulle stanna. Men samtidigt förstår jag att han såg tränaruppdraget i Djurgården som en möjlighet han inte kunde tacka nej till. Med några års distans är det väl bara att konstatera att det innebar ett lyft för hans tränarkarriär. Rolf "Råttan" Edberg fortsatte Hardys arbete en tid, men säsongen efter lämnade Jan Järlefelt tränarsysslan för att i stället ta över som sportchef.
-----
CF: Men inte heller satsningen 1999/2000 blev någon sportslig framgång, vad var det som gick fel den gången?
SÖ: Ja, vi hade faktiskt ett väldigt bra lag egentligen. Lennart Hermansson var en fullständigt briljant hockeyspelare i sina bästa stunder, Patrick "Putte" Erickson var nästan landslagsmässig och därutöver hade vi många väldigt dugliga spelare som Mika Hannula, Nordin Elharfaoui och Johan Hansson. Robert Nordmark var ju en besvikelse, men i övrigt hade vi faktiskt en del otur. Lika lite som John Peterson 1995 var heller Staffan Tholson rätt man att leda laget. När Lennart Hermansson kände att han inte riktigt kom överens med den andre tränaren Jan Järlefelt lade han av och flyttade hem till Örnsköldsvik. I övrigt är det väl bara att konstatera att vi värvade för många spelare. Den typen av satsningar lyckas nästan aldrig. Fast återigen: det är lätt att vara efterklok.
-----
CF: I samband med satsningen ryktades det om att Lidingö, som några år tidigare hade aviserat en egen storsatsning, skulle fusioneras med Hammarby. Hur långt gångna var de planerna?
SÖ: Ja, tanken var att Lidingö skulle bli ett farmarlag under Hammarby och kliva ner en division. Det hela föll på att de själva inte ville bli någon farmarklubb. Jag var ute på ett av Lidingös medlemsmöten och pratade med dem. Samtidigt var min inställning att deras självständighet som klubb måste respekteras. Om de ville ha kvar drömmen om att själva någon gång gå upp i elitserien så ville jag absolut inte ta den ifrån dem.
-----
CF: Ja, och i stället gick Lidingös A-lag under!
SÖ: Jo, så gick det ju.
