Tomas "Mini" Berg - hjälten som blev "svikare"
För precis tio år sedan, våren 1993, var lagkaptenen Tomas "Mini" Berg nära att föra sitt Hammarby till elitserien. Några månader senare lämnade han Bajen för ärkerivalen Huddinge. KFIB:s Jim Sharp träffade "Mini" under dennes sista säsong som aktiv, för ett samtal om hans karriär i Hammarby och Huddinge.
Få spelare väcker så starka känslor för hammarbyare som Tomas "Mini" Berg. "Mini" var en kämpe som symboliserade Hammarby Hockey i med- och motgång, och han representerade kontinuiteten i laget från den sista elitseriesejouren till "Marre-året" 1993. Men bara några månader efter de fantastiska matcherna mot AIK i mars 1993 nåddes Bajens hockeysupportrar av chockbeskedet att "Mini" Berg hade skrivit på - för Huddinge!
Följande intervju med Tomas "Mini" Berg gjordes av KFIB:s Jim Sharp under säsongen 2000/01, som också blev "Minis" sista som aktiv. Jim Sharp skriver just nu en historik över Hammarby Hockey med fokusering på klubbens händelserika historia under de senaste decennierna. Intervjun med "Mini" är en del av forskningsarbetet inför bokskrivandet. KFIB-sidan publicerar här ett utdrag ur intervjun, men några "godbitar" som t.ex. de dramatiska turerna kring den mest uppmärksammade övergången i Hammarby Hockeys moderna historia har lyfts ut.
JS: Hur fick du smeknamnet "Mini"?
TB: Det går långt tillbaka, ända till skoltiden. "Mini"-Stellan (Bengtsson) var världsmästare i pingis på 70-talet, och då jag själv gjorde en snygg bordtennisräddning fick jag samma smeknamn. Med tanke på min längd var det ju passande och namnet har hängt med!
JS: Jag hade tänkt göra den här intervjun för tre år sedan, men då hade du bestämt dig för att flytta till Norge. Hur kom det sig?
TB: Jag var på väg till Djurgården det året, "Putte" Carlsson tog kontakt och ville få mig dit. Men samtidigt kom ju Micke Johansson och Challe Berglund hem från Schweiz, och då blev det för mycket äldre spelare. När Djurgården hoppade av hörde Storhamar av sig, och i samma veva fick jag också ett bud från Södertälje. Då var jag tvungen att välja, och jag bestämde mig då för att prova något nytt, det vill säga att flytta till Norge. Hela familjen var inne på det, och en av mina båda döttrar fick börja skolan i en norsk skola. Men allt gick jättebra!
JS: Det var väl inte bara du som åkte dit?
TB: Nej, det var många svenskar där då. Efteråt fick jag höra att det var svenskar som hade rekommenderat mig. Där fanns t.ex. målvakten Jonas Norgren från Östervåla som nu har blivit norsk medborgare. Där fanns också Jocke Persson som också kom från Östervåla och Ari Turpeinen från Huddinge. Jag hjälpte väl Ari lite grann vid övergången. De behövde en stor forward och han hade inget kontrakt, på den vägen var det. Jonas Göthberg kom samtidigt.
JS: Hur gick det rent spelmässigt i Norge?
TB: Jag hade två bra säsonger där. Det gick tungt under höstarna, men som helhet var det två bra säsonger. Synd bara att vi inte vann andra året, vi ledde med 2-0 i matcher i finalspelet, men föll med 2-3. Det hade förstås varit kul att komma hem med en guldmedalj, men det var ändå två fantastiska år. Jag vann t.ex. skytteligan båda åren jag var där.
JS: Efter Norge-tiden ryktades det om att du var på väg tillbaka till Bajen?
TB: Jo, jag var över och pratade med Ronnie Glysing och Rolf "Råttan" Edberg, men det lät inte som att de var riktigt intresserade. Det var orsaken till att det inte blev något av.
JS: Har du följt Bajen någonting sedan du lämnade klubben?
TB: Ja, det är klart att jag följer Hammarbys resultat. Det var ju synd att satsningen inte slog väl ut förra året. ("Mini" talar alltså om "Nordmark-satsningen" 1999/2000, KFIB-redaktionens anmärkning).
JS: Du vann skytteligan i Bajen såväl 1989 som 1990. Två år senare, 1992, delade du förstaplatsen med Tony Skopac. Ända var ditt bästa år "Marre-året" 1992/93. Vilken säsong var roligast?
TB: I Hammarbys dräkt var det absolut 1992/93, det året vi slog ut AIK. Sedan Boustedt tog över lyckades vi med allting, och det var ju på håret att vi gick upp i elitserien. Men även mitt första år i Hammarbys A-lag, 1985/86, var roligt. Vi hade ett jäkla härligt gäng med Thomas Lundén, "Myran" och allihop.
JS: Bland de fans som följt hockeyn länge är meningarna delade om vilken säsong som var roligast, när vi gick upp i elitserien 1984 eller när vi slog ut AIK 1993.
TB: Ja, året när de gick upp i elitserien var fantastiskt. Hovet var fullt! Det gungande i hela Hovet. Jag var juniorspelare då och jag såg förstås matchen mot Västerås.
JS: Vilka är de två bästa forwards du har spelat med?
TB: Ja, det är svårt att säga. Jag har spelat med så många. Jag spelade ju aldrig i samma kedja som Marre, det var bara i box-play. Så jag säger väl Myran, vi var ett radarpar i fyra-fem säsonger under 1980-talet.
JS: Målvakter då?
TB: Jag tycker att Jocke Persson gjorde ett fantastiskt år 1992/93. Men jag tycker ändå att Elo är störst. Hans-Göran Elo, han betydde mycket för Hammarby, det var en jäkla kille.
JS: Ja, han vann väl utvisningsligan ett år?
TB: (skratt) Ja, karln var helt galen!
JS: Och backar?
TB: Det är också svårt, men jag säger Due-Boije och Bruno Ohlzon.
JS: Har du något speciellt minne, till exempel något mål du har gjort?
TB: Ja, första året jag spelade i Bajen mötte vi IK Tälje och matchen gick till sudden. Då rundade jag både målvakt och back för att sedan lägga in den i tom kasse från hörnan. Det målet kommer jag ihåg. Sedan minns jag passningen till Odd Nilssons mål mot AIK i Globen i spel fyra mot fem. Jag rundade Ridderwall och la in den till "Oddan" som hade öppet mål. Det är faktiskt det ögonblick jag minns bäst från Globen.
JS: Hur kändes det att spela i Huddinges tröja mot Bajen första gången?
TB: (skratt) Ja, den matchen glömmer jag inte. I den sista perioden var Bajenklacken indelad i två delar och skrek saker hela tiden, i 45 minuter! Till slut fick speakern be dem vara tysta. Ja, det blev nästan en parodi på det hela. Men hela första året var det jäkligt svårt att spela mot Hammarby, jag tror inte att jag gjorde en enda poäng. Jag har ju bara spelat för tre klubbar, och det var i Hammarby som allt började och där känslorna fanns från början. Det var svårt, men man är anställd av en klubb för att göra sitt bästa och det försökte jag göra för Huddinge då. Men det var inte lätt, det kan jag säga.
JS: Hur var livet i Huddinge efter Bajen?
TB: Ja, det var en stor kontrast. Plötsligt kunde jag koncentrera mig på hockeyn, och det var aldrig några bekymmer. På slutet var jag ju lagkapten i Hammarby, och det var mycket prat runt omkring, om hur vi skulle få ihop pengar och sådant. I Huddinge var allt klart och fixat.
JS: Hur ser framtiden ut för din del?
TB: Jag skall gå tränarkurser, som Huddinge skall ställa upp med. Jag tycket att hockey är så jäkla kul att jag vill hålla kontakten, även när jag nu slutar som spelare. (I skrivande stund, 2003, är "Mini" tränare för Skå i division ett, KFIB-redaktionens anmärkning).
JS: Är du nöjd med karriären som helhet?
TB: Ja, jag kan ju inte ångra mig nu (skratt). Nej, jag har haft många roliga år. Det har funnits motgångar, men de flesta har varit medgångar. Jag har haft förmånen att få spela i lag som legat i topp hela tiden, och det underlättar. Det är kanske därför jag har spelat så länge.
