Bamsingarnas väg till guldet 1951, del II
Holger Nurmelas övergång från Hammarby till AIK präglade de båda lagens inbördes möten under Hammarbys guldsäsong 1950/51.
DM-finalen mellan Hammarby och AIK spelades på Stadion söndagen den 19 november 1950. Matchen var naturligtvis extra känsloladdad eftersom den nyblivne AIK:aren Holger Nurmela för första gången ställdes mot sina gamla lagkamrater i Bamsingarna. Nurmelas övergång bidrog till att publiksiffran blev fina 6616 personer, vilket var publikrekord för DM-hockeyn. Med god marginal slogs det tidigare publikrekordet 5664 personer från finalen 1948 mellan Hammarby och Atlas. Man kan notera att DM-finalen samlade drygt dubbelt så många åskådare som SM-finalen senare under vintern.
Många menade att Holger Nurmela var alltför förknippad med Hammarby för att kunna göra sig rättvisa i AIK. Men Nurmela skulle i finalen visa att så inte var fallet. Han var den drivande kraften i ett AIK-lag som vann med 3-1. Hammarby gjorde ingen dålig match, men Solnalaget var mer komplett. Förutom Nurmela hade man ett mycket starkt försvar, som Hammarbys forwards inte lyckades forcera.
Bamsingarna var alltför beroende av Åke Andersson och Nurmelas tänkta ersättare Kurre Kjellström, och de stjärnprydda lyckades inte upprepa storspelet från semifinalen Tvärtom drabbades Kjellström av två av matchens totalt fyra utvisningar. "Biffens" andra utvisning gällde för övrigt tackling i anfallszon, sådana var fortfarande förbjudna! Från utvisningsbänken fick Kjellström bevittna AIK:s avgörande 3-1-mål. Dessförinnan hade Hammarby satt ordentlig press på AIK, men utan att lyckas kvittera.
Det hade ryktats om att kravallstämning skulle råda bland Hammarbys publik och att stämningen skulle vara mycket hotfull mot Holger Nurmela. Men det blev en lugn tillställning både för domarna och för polisen. Nurmela höll sig kall och svarade inte på hammarbyspelarnas provokationer, och särskilt många glåpord skanderades heller inte från Hammarbypubliken. I slutminuterna blev Nurmela utvisad och när han skulle sätta sig på bänken vrålades det från Hammarbyläktaren: "Sätt dig inte på plånboken, Hogge!" Värre än så blev det aldrig, men känslorna skulle bli hetare i seriespelet.
DM slutade alltså med förlust för Hammarby, men klubben fick som finallag 2500 kronor, vilket var en välkommen förstärkning i klubbkassan. "Bästa laget vann", sade Rolf Pettersson till Expressen, "för oss var det huvudsaken att vi kom opp i finalen så att klubben fick lite kosing i kassan".
Efter DM-spelet mötte Hammarby det engelska proffslaget Streatham i en vänskapsmatch i Stockholm. Livligt påhejade av 3500 röststarka supportrar tog Hammarby ledningen med 2-0 en bit in i andra perioden. Men när proffsen väl vaknade hade Hammarby inget att sätta emot; sällan "sågs grannare ambassadörer för ishockeysporten", skrev Aftonbladet. Engelsmännen vann med 6-3, vilket måhända berodde på att britterna hade Gud på sin sida. Åtminstone ingick i Streathams trupp "den hockeyspelande teologen" Vic Fildes, vars kombination av karriärer väckte förundran i samtiden. Örjan Johansson svarade för två av Bamsingarnas mål, det tredje gjorde "Geten" Westerberg.
Streathams spelare uppvaktades både före, under och efter matchen av vad man med nutida språkbruk skulle kalla "hockeygroupies". Med avsmak konstaterade Aftonbladet i sin matchrapport: "Dessa bleklagda skönheter, som tränger sig på ankommande idrottsutlänningar, börjar äckla oss och det förvånar att inte Stadion-vaktmästarna är inne på samma linje. Hur ´pinglorna´ kan tillåtas att ta upp dyrbart utrymme i båsen bredvid spelarnas är en gåta."
Innan seriespelet inleddes genomförde Hammarby en uppladdningsresa till England, där man spelade flera matcher mot olika engelska lag. Den 30 november mötte Hammarby Englands landslag, som vann knappt med 5-4, och i returmötet dagen efter nådde Bamsingarna ett oavgjort resultat (4-4). Förluster blev det däremot mot Streatham, som man åtta dagar tidigare hade mött i Stockholm, samt mot Brighton och Earls Court Rangers.
AIK hade satsat hårt inför säsongen 1950/51, inte minst genom värvningen av Nurmela, och solnaiterna var tveklöst huvudfavoriten till SM-guldet när seriespelet inleddes i mitten av december. Segern i DM underströk ytterligare favoritskapet.
I division ett norras grundserie 1950/51 slutade Hammarby tvåa efter suveränerna AIK. På tredje plats följde Gävle Godtemplare. Övriga tre lag i serien var Mora IK, IK Huge och Tranebergs IF. Sägas bör att lag som Djurgården, Göta och Södertälje tillhörde division ett södra. AIK stod alltså i en klass för sig i norrgruppen och tog 19 av 20 poäng!
Den enda poängförlusten drabbade AIK i bortaderbyt mot Hammarby på Kanalplan. Matchen hade på grund av vädret skjutits upp två dagar och genomfördes trots att AIK:s bandylag hade spelat mot Lesjöfors i bandyallsvenskan tidigare på dagen. Det innebar att tre AIK:are, däribland Holger Nurmela, redan hade "en match i benen" när det var dags för hockeyderbyt. En fjärde AIK:are, centern Fred Eriksson, representerade Tranås AIF i bandy och dök upp på Kanalplan först mitt i andra perioden - sedan han med tåg kommit tillbaka till Stockholm från bandymatchen i Tranås!
Hammarby kunde naturligtvis dra nytta av AIK:arnas dubbleringar, men gjorde ändå en stormatch mot serieledarna. "Chala" Larsson imponerade i målet och såväl Hasse Hjelm som "Mackan" Pettersson spelade framträdande roller. Ändå var läget allt annat än ljust mot slutet. AIK ledde med 2-1, och mitt i Hammarbys kvitteringsjakt blev "Plutten" Andersson utvisad. Men med en man mindre på banan åkte "Geten" Westerberg på egen hand genom AIK-försvaret och satte 2-2! Jublet visste inga gränser bland de 3150 åskådarna, som främst utgjordes av Hammarbysupportrar.
Holger Nurmela var av förklarliga skäl inte populär bland sina gamla lagkamrater. Särskilt "Plutten" Andersson – som själv aldrig någonsin kunde tänka sig att spela för något annat lag än Hammarby, allra minst AIK eller DIF – hade svårt att fördra åsynen av Nurmela i AIK-dräkten. I sin matchrapport noterade Expressens Luck Carlsten de heta känslorna mellan just "Plutten" och Nurmela: "Jag konstaterade – tyvärr – att en djup och uppriktig arghet måste förekomma mellan de forna klubbkompisarna Åke Andersson och Hogge Nurmela. Där gavs och återgäldades med en bitterhet, som var en besk ingrediens i den annars välsmakande hockeybrygden."
Förutom poängen mot AIK tog Hammarby fyra poäng mot Traneberg efter storsegrar i båda matcherna (12-1 och 12-2). Även mot Huge blev det maximal poängutdelning, medan Bamsingarna vann en och förlorade en match mot både Mora och Gävle GIK.
Efter seriespelet mötte Hammarby USA:s VM-lag på Kanalplan den 7 februari. Paul Cote, Henry Martineau, Ray Marcotte, Pete Therriault, Laurier Berube, Hank Brodeur, Chuck Poirier och de andra jänkarna fick se sig besegrade av Bamsingarna med 3-2. Östen Johansson, "Plutten" och "Mackan" gjorde Hammarbys mål.
I åttondelsfinalen den 14 februari 1951 besegrade Hammarby Västerås IK på bortais. Segersiffrorna blev 5-3 och Hasse Hjelm blev tremålsskytt. För de övriga Hammarbymålen svarade Lennart Ahlgren och "Mackan" Pettersson.
Fortsättning följer i del III.
