Elitserien är målet för Hammarby, del I
Inför årets säsong är Hammarbys målsättning lika glasklar som officiellt uttalad: det är elitserien som gäller, inget annat. I två krönikor skriver Carl Frängsmyr om avslutningen på fjolårssäsongen och Silly season samt blickar framåt mot säsongen 2003/04.
Hammarby Hockey svarade sistlidna säsong för sin främsta sportsliga insats på åratal. Laget vann både norra allsvenskan och superallsvenskan. I likhet med 1993 och 2001 gick laget till kvalserien där man tog åtta poäng, vilket var dubbelt så många som för två år sedan. Elitserieavancemang var aldrig någon uttalad målsättning inför fjolårssäsongen varför lagets insats väl svarade mot de förväntningar som supportrar och medier ställde.
Likafullt går det inte att sticka under stol med att säsongen slutade i ett litet antiklimax. Hammarby förmådde inte på allvar utmana Linköping och Brynäs, och var aldrig nära att gå upp i elitserien. Det tre veckor långa uppehållet före kvalserien blev förödande för Hammarby, som helt misslyckades med att toppa formen. Den inledande förlusten i kvalseriepremiären mot Rögle blev ödesdiger, vilket kändes än mer bittert eftersom den egentligen var onödig. I två perioder var Hammarby det klart bättre laget, men brände sina chanser genom att bjuda skåningarna på enkla mål. En knapp förlust borta mot Linköping följdes sedan av nederlag även mot Brynäs och AIK. Efter tre-fyra omgångar var kvalserien därmed i praktiken redan över.
Ironiskt nog var det främst försvarsspelet som havererade i kvalserien, just den lagdel som dittills hade fungerat närmast klanderfritt. Målvakten Carl-Johan Klint, som fick sitt verkliga genombrott under hösten 2002 då hans räddningsprocent var bäst i hela NHA, lyckades aldrig samma form efter ett sjukdomsuppehåll mitt i superallsvenskan. I kvalserien vacklade hans spel emellanåt, det är bara att konstatera. Detsamma får tyvärr alltså sägas om försvarsspelet i stort. Inte ens Johnny Oduya, vars försvarsspel varit gediget genom hela säsongen, svarade för någon helgjuten insats i kvalserien.
Visst kan man i efterhand säga att lottningen inte var den allra bästa, men har man tänkt sig att avancera till elitserien måste man gå ut och vinna matcher oavsett om lottningen är idealisk eller inte. Det lyckades inte Hammarby med 2003, förhoppningsvis är laget bättre rustat i mars 2004.
In summa: Hammarby gjorde på det hela taget en fullt godkänd, till och med bra, säsong. Resultatmässigt var det den bästa sedan nedflyttningen 1985. Glädjande nog gjorde lagets framgångar att publikintresset började öka. Publiksnittet tredubblades faktiskt, låt vara från en usel nivå. Det är bara att hoppas att trenden fortsätter. I längden kan vi inte lita på att AEG eller någon annan räddar ekonomin, det kan bara supportrarna göra genom att faktiskt sluta upp på Hovet.
Det finns mycket positivt att säga om säsongen 2002/03. Men många lärdomar måste dock dras av avslutningen; det går inte att spela som sämst när matcherna gäller som mest.
I vad mån kvalseriens utfall bidrog till den ommöblering som efter säsongen gjordes i spelartruppen skall jag låta vara osagt. Tyvärr visade Klints sjukdomsuppehåll att målvaktssidan inte riktigt höll måttet. Kristoffer Martin hade ingen lätt uppgift och gjorde sitt bästa, men knappast med någon större framgång. Jättetalangen Christopher Heino-Lindbergh blev tyvärr avstängd just i samband med Klintens skada och fick aldrig riktigt chansen att visa sin förmåga på allsvensk nivå. Nästa år kommer Kristoffer Martin att representera Berlin Capitals medan Heino-Lindbergh skall vakta Vallentunas kasse. Förhoppningsvis får båda två mer istid och nya stimulerande omgivningar. Heino-Lindbergh är vi många som vill se i Bamsingarna igen fram över.
Bristen på rutin på målvaktssidan har Hammarby nu avhjälpt genom att kalla in den 35-årige veteranen Olow Sundström som komplement till Klint. Sundström, som representerade Leksand för cirka tio år sedan, kommer närmast från Olofström. Det är en bra målvakt, inte minst vad beträffar spelet med klubban, men sannolikt får Klint fortsatt förtroende som förstekeeper. Målvaktssidan ser därmed starkare ut än ifjol.
Bland backarna noterar vi en riktigt kännbar förlust. Johnny Oduya uppvaktades av i stort sett alla elitserielag, och han valde till slut att skriva på för rivalen på Östermalm. Hammarby valde vidare att inte förlänga kontrakten med Andreas Lindh och Tobias Liberg. Lindh, som nu flyttar hem till Västerås, tillhörde lagets bästa backar och han bidrog till att defensiven var så stabil under stora delar av säsongen. Tobias Liberg har ett Hammarbyhjärta som få och kommer allltid att ha en plats i många supportrars hjärtan. Tyvärr fick han inte riktigt chansen att spela sig in i laget, och var under hösten utlånad till Järfälla. Nu fortsätter han i Halmstad Hammers, där han säkert kommer att göra stor nytta. I likhet med Heino-Lindbergh finns det goda skäl att hoppas att Liberg inte har dragit på sig Bamsingtröjan för sista gången.
Vad har vi då ersatt den flyktade trion med? Ja, stora förväntningar vilar på Ville Söderlind från Vallentuna som handplockades av Leif Boork. Att Söderlind helt skall kunna ersätta Oduya är kanske för mycket begärt, men att han skall producera en hel del framåt räknar man med. En mer defensiv förstärkning är norske backjätten Martin Sellgren (årets Bajen har en stark norsk prägel), som tillsammans med Elias Abrahamsson får svara för tyngden och kraften i defensiven. Sellgren har gjort flera VM-turneringar för Norge.
Talangen Mattias Nilsson fick hela vårsäsongen spolierad av en skada, och får nästan ses som ett nyförvärv. En annan talang är skridskosnabbe Johan Ejdepalm, som tog för sig allt mer ju längre säsongen 2002/03 led. Därutöver får vi hoppas att Daniel Holmström kan producera poäng i den utsträckning han gjorde i Piteå 2001/02. Även högerskytten Jonas Göthberg har offensiva kvaliteter, och han användes ibland som vänsterforward i power play-spelet. Kvar att nämna är de kanske viktigaste defensiva backarna, Stefan Björk och Elias Abrahamsson. Björk gjorde, lite i skymundan, en kanonsäsong ifjol. Bra var även Elias Abrahamsson, som är lika älskad på Söder som han är fruktad på andra håll. Visst är Abrahamsson utmärkt i rollen som polis, men man får heller inte glömma bort att han inte är oäven i mer spelmässiga situationer. I skrivande stund ryktas det om att ytterligare en back skall vara på ingång, oklart vem. Troligen rör det sig dock inte om något av de två namn som främst förekommit i ryktesspekulationerna, nämligen den ratade AIK:aren David Bornhammar eller Martin Sellgrens backpartner från norska landslaget Svein Enok Nørstebø.
Sammantaget ser backsidan helt OK ut. Oduya har inte riktigt ersatts, men det finns bredd och jämnhet. Ändå är det kanske kring backuppsättningen som man sätter flest frågetecken. Många spelare har potential, men kanske saknas en riktigt topp som förfogar över både snabbhet, tyngd och rutin. Ville Söderlind, Mattias Nilsson och Johan Ejdepalm kan alla blomma ut till toppspelare redan i år, men det känns som att det också kan dröja ytterligare ett år innan de tar nästa stora steg i sin utveckling. Det är naturligtvis inte tu tal om att alla Hammarbys backar håller hög allsvensk klass, men det gäller att stå emot även när motståndarlagen kommer från elitserien.
Fortsättning följer.
