Jag skäms och mitt hjärta blöder!
Det svaga publikintresset och supportrarnas ointresse för Hammarby Hockey är en skam för vår förening, skriver Nina Arnewing i ett debattinlägg.
Jag rusar mot Hovet med andan i halsen, något jag alltid tycks göra. "Hinner jag?", "Är det kö?", "Fan jag måste hinna på toa först också!".
Tyvärr inser jag redan vid luckan att jag knappast behöver ha någon brådska, det är inte kö och inne på Hovet är det tomt så det ekar. Så jag köper mitt kaffe, går på toa och tar min plats i den 15 man stora klacken - vilka man känner väl vid det laget. Jaha, då var det som vanligt ...
Speakern börjar sin introduktion av laget och det välbekanta pirret infinner sig, måtte de nu vinna och spela bra!
Så tittar jag ner mot isen och det hugger till i magen: Där står de med grönvita flaggor i händerna, våra speciellt utvalda Hammarbyjuniorer som ska inta isen först för att hylla laget som kommer sedan. Vad tänker de på? Har de varit spända i dagar inför denna uppgift? Och vad känner de nu när det sitter drygt 300 på läktaren? Tänker de på sin framtid i Hammarby Hockey, och vill de verkligen kämpa för att ta sig till ett A-lag som ingen kommer för att se?
Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. "Fan, inte kan jag sitta här och gråta, tårar av skam". Ilsken och med en misslyckandekänsla i magen försöker jag skärpa till mig.
För skammen jag känner är inte min skam, det är allas vår skam över att vi misslyckas med att få andra bajare att ta till sig och älska vårt lag som vi gör.
Ilskan är däremot min, ilskan över att man bland Bajen Fans och supportrar sågat laget för 10-15 år sedan, och nu har en miljon ursäkter för att inte gå på hockey: "för många matcher", "inga pengar", "tråkig sport", "krockar med annat". Det är skitsnack: det kommer i princip att vara utsålt på Globen på lördag när handbollen spelar derby "borta" mot Djurgården. Då finns det pengar, tid och intresse!
Detta skedde även förra året då handbollen spelade på Hovet, som är hockeyns hemmaarena. Jag var inte där, jag orkade inte se ett fullsatt Hovet med ett jättedrag, med vetskapen om att det dagen efter skulle spelas en jätteviktig hockeymatch i samma hall inför knappt 800 i publiken.
Misslyckandekänslan är allas vårt misslyckande. Hammarby Hockey som inte fullt ut lyckats sälja laget till oss. Bajen Fans som under ett stort antal år har nonchalerat och sågat hockeyn för att ingen hockeybajare har suttit i styrelsen. Vi supportrar som inte lyckats få till en hype runt hockeyn så som t.ex. handbollen gjort. Vi har inte fått dit "balla Oskar" och "Häftiga Kalle", för när de går kommer alla. Alla vi bajare måste rannsaka oss själva, vill vi vara med i eliten även i hockey? Och om svaret blir ja: hur kan vi hjälpa till? Eller förväntar vi oss att laget ska ta sig dit först och sedan skall vi komma? Måste det vara minst 2 500 i publiken och derby för att just jag skall gå?
Trots erbjudanden om lägre pris, trots att matcherna inte krockar med annat och trots att vi har ett mycket bra lag (som vann både grundserien och superallsvenskan förra säsongen) är vi inte fler på Hovet. Jag skäms och mitt hjärta blöder. Det blöder för laget, och för våra juniorer som med stolthet sätter på sig sina tröjor inför matcherna. Men mest blöder det för alla oss hammarbyare - vi har misslyckats med att skapa en inramning som är anständig och värdig ett Hammarbylag som kämpar sig fram med elitserien som slutdestination.
Snälla ni med Bajenhjärtan, ge oss plåster!
