Ishockeyns "självmord" och publikkrisen
Det råder stor publikkris i Stockholm för närvarande. Debatten om orsakerna pågår för fullt. Benjamin Thoréns debattinlägg publicerades i november 1999 på Hammarby Hockeys officiella sida. Men inlägget är minst lika aktuellt i dag, varför det förtjänar att publiceras och läsas på nytt.
Jag är nog inte ensam om att tycka att svensk hockey de senaste åren sakta men säkert har "kallnat". Från att ha varit vinterhalvårets självklara samtalsämne idrottsintresserade emellan, har elitserien tappat mark. Nu är det för många människor lika viktigt hur det går för Manchester United i Premier League, om Milan eller Lazio eller kanske Inter tar Serie A och hur det går för Colorado i NHL, som vilka som ska vinna nästa Brynäs-Leksand-match. Ja, jag skulle vilja påstå att en mittenmatch som Chelsea mot West Ham har mer diskussionsvärde än en seriefinal mellan de två just nu bästa lagen Modo och HV 71.
Varför är det så? Är det alla TV-kanaler som gjort att vi fått andra intressen, andra lag att följa? Jag tror inte det. Det är bara så att elitserien är så fruktansvärt tråkig.
För att ta lite historia. Den allsvenska hockeyn har alltid följts med stort intresse. Under många år spelades den högsta serien i två grupper fram till jul och sedan en slutspelsgrupp och en nedflyttningsgrupp. I mitten av 70-talet kom genidraget Elitserien. En suverän tanke. 10 lag, 4 till ett rafflande slutspel, 2 till division 1. Sedan laborerades det lite med kval för något lag, men i stora drag en succé.
Men varför är det så tråkigt nu? Jo, om fotbollen blev allt tråkigare från i slutet av 70-talet (vissa kanske tycker att fotbollen blev tråkigare 25 år tidigare när man övergav det klassiska 2-3-5-systemet) så kom hockeyns motsvarighet ungefär tio år senare. I takt med att spelsystemen blev allt mer siffermässiga och fyrkantiga så blev jakten på poäng överordnat allt annat. Grishockeyn blev ett begrepp. Spelarna kramades mer än spelade, klubborna var mer i ansiktshöjd än på isen och bökandet vid sargen så vanlig att man undrade om spelarna klarade balansen om de inte fick hålla i sig i planket.
Och vad blev då botemedlet mot den tråkiga, fega hockeyn? Nya regler (som slopandet av bakåtpassningar i fotboll)? Modigare tränare? Knappast. En stängd liga där i stort sett ingen kunde åka ur och resten gick till slutspel. För om man inte kan åka ur så vågar man spela mer offensivt, sas det.
Det gick i några år, inte minst tack vare nya Globen som drog upp publiksnittet.
Den gamla förbundskaptenen i fotboll "Laban" Arnesson sa en gång att vill man se mål så ska man gå på hockey. Men under 90-talet (sedan fotbollen hämtat sig och presterat allt godare underhållning) så har förhållandet nästan varit tvärtom. Skotten i en period har kunnat vara 3-1 och liknande. Hur bär man sig åt för att bara kunna klämma iväg 4 skott på en period? Kramar, fasthållningar och sargen förstås ...
Nu har hockeyn i och för sig börjat rätta till själva spelet de senaste åren. Hårdare bedömningar på vissa utvisningar, avvaktande offside, slopandet av redline offside och att man inte får blockera pucken är åtgärder som varit lyckade. Men huvudproblemet kvarstår.
När jag ser på hockey, fotboll, bandy, handboll eller vilken sport som helst så ser jag matchen till nittio procent med hjärtat, eller med magen om man så vill. Spelets kvalitet är av sekundär betydelse, det är Hammarby som är viktigt. Varje bredsida och soloåkning betyder något. Vissa matcher är så spännande att man mår illa. Jag ser till exempel inget som helst lustfyllt i ett fotbollsderby. Det är en nittio minuters plåga (med en femton minuters plågsam paus, och med ett par dagars plåga innan och i vissa fall några dagars plåga efteråt).
Men belöningen är när framgången kommer. Vid ett mål eller en viktig seger. Som Trelleborgsmatchen. Efter den är man nåt så ovanligt som en riktigt lycklig hammarbyare.
Men varför kan man bli så oerhört lycklig av en sådan match? Jo ... för att det finns någonting att förlora ...
Det är vad idrott i tabellform går ut på. Hamnar man överst så är det den ultimata lyckan, hamnar man underst så åker man åt helvete. Det är lycka och olycka i en liten tabell. Himmel och helvete next door.
Visst är det roligt att titta på ishockey och fotboll, men ishockeyn och fotbollen lever inte på att det är "roligt" att titta på dem. De lever på de känslor som de frambringar. Skratt, tårar, ilska, glädje. Det är rena primalterapin, skulle jag vilja säga.
Det här fattar inte människorna inom ishockeyn. De förstår inte att det inte räcker med ett slagskott i krysset om inte skottet betyder liv eller död. Vem orkar glo på 50 omgångar om det bara hettar till i de tre sista (och för ett fåtal lag).
Svensk hockey lider av dålig blodcirkulation och överansträngning. Var finns hockeyns Assyriska eller Ljungskile? Lag som kommer långt underifrån. Finns inte. Var finns hockeyns Djurgården, Häcken, Kalmar, Gais, Sundsvall. Lag som är uppe ibland och även klarar några år i högsta serien? Tja, det skulle vara SSK, Björklöven och Linköping som delar på den platsen som de 11 etablerade lagen så generöst har ställt övriga hockeysverige till förfogande.
Men framför allt, var finns hockeyns Malmö FF? Ingenstans. Inget lag ska ju behöva åka ur (såvida inte skattmasen försätter dem i konkurs förstås).
Överansträngningen består i alla dessa matcher som av redan förklarad anledning är tämligen ointressanta. (Där har fotbollen det omvända problemet, för få matcher under en alltför utdragen säsong)
Mina förslag är:
- låt ett lag, helst två åka ur direkt, och ett eller två kvala.
- behåll slutspelet som är det bästa med elitserien. Man kan låta bara de fyra första gå till slutspel. Eller att sex lag går till slutspel och att ettan och tvåan då får stå över en omgång.
- Fortsätt utvecklingen av näst högsta serien. (Det är fruktansvärt märkligt att man inom hockeyn varit väldigt duktiga på att vässa intresset av division 1, med allsvenskor, spännande play off-serier och gastkramande kval. Dock snöpligt att resultatet av allt detta varit att elitserielagen stannat kvar i elitserien och division 1-lagen i division 1.)
- Öka antalet lag i elitserien. Min dröm vore att 16 lag spelar i en stor liga. Då kan åtta gå till slutspel, två kvala och två åka ur. Jag tror hockeyn klarar det kvalitetsmässigt tack vare att man breddar marknaden. Hockeypubliken i t ex Södertälje, Sundsvall och Ängelholm kommer ledigt fylla sina hallar med nya hockeyfans.
Se där, ekonomin blir bredare och så är det fortfarande inte så stor risk att åka ur. Men, framför allt, risken finns. För det måste den göra. Annars kommer hockeyn tappa ännu mer.
