Ett Hammarby Hockey-minne från januari 1995, del I
För nio år sedan föll Hammarby med 1-9 i den allsvenska premiären borta mot Boden. Magnus Skålberg-Hinrichs berättar om resan till Boden och nederlaget som trots allt har blivit ett skönt grönvitt hockeyminne. Krönikan är indelad i två delar.
Boden-Hammarby den 6 januari 1995 är en match som jag nästan minns som i går. Jag låg i lumpen i världsmetropolen Boden av alla gudsförgätna ställen åren 1994-95. Jag minns att jag såg matchaffischer på stan om att Bajen skulle komma upp och möta Boden i allsvenskan den 6 januari.
Kanon tänkte jag, då ska jag gå och se Bajen leka lite med bodensarna, för att i nästa sekund upptäcka att matchen skulle spelas två dagar innan min julledighet var slut. Skulle jag alltså missa matchen jag gått och väntat på uppe i Norrland? Hur som helst, dagarna innan jag skulle resa hem för min tre veckors julledighet kom jag överens med adjutanten på kompaniet om att jag skulle få resa upp två dagar tidigare till Boden och få tillgång till logementet. Han var hockeyfantast han också, men han kunde ju inte förstå hur jag kunde offra två dagar hemma med familjen för att åka hit och se Bajen torska i Boden. Inte en chans sa jag tvärsäkert: "Bajen kommer att spela skjortan av Boden. Bajen kommer att snurra upp Boden så dom inte kommer att hitta till skotrarna efter matchen". Och vi skrattade lite, och allt var klart, jag skulle alltså lämna "Sverige" och åka tillbaka till Boden två dagar tidigare bara för att se mitt kära Bajen.
Dagarna hemma gick i supersnabbt, som de gjorde när man låg i lumpen. Annat var det när man var där uppe, då kändes en dag som tre. Hur som helst, på kvällen dagen innan matchen Boden-Bajen satte jag mig på natttåget hemma i Arboga (där jag bodde då) vid halv åtta-tiden för att börja min 15 timmars tågresa till Boden.
Jag gick och la mig nästan direkt när jag kom på tåget. Roligare saker finns det att göra än att åka tåg ensam sträckan Arboga-Boden, den saken är säker. Morgonen kom, och tåget rullade in på Bodens station strax före klockan tio.
Det var svinkallt ute. Jag tog min väska och satte på mig min Bajenhalsduk och började gå upp mot "city". Jag tänkte käka frukost på Frazzes (tror jag det hette), och jag hann väl gå i ungefär fem minuter innan jag mötte två killar i 15-årsåldern utanför hotell Bodensia. "Hata Hammarby!" hörde jag dem säga när de cyklade förbi. "Va fan, skit på er", sa jag lite tyst för mig själv. Jag fortsatte att gå mot Frazzes och tänkte lite småskrattande: "Ni ska nog fan få se ikväll när Bajen krossar Boden!"
Väl inne på hamburgerstället slog jag mig ner vid ett av borden. Medan jag käkade min hamburgare, läste jag om dagens match i lokaltidningen. Jag åt upp maten, och bestämde mig för att gå förbi Domus och köpa några bärs eftersom Systemet var stängt. När bärsen var inhandlade och jag hade mat i magen fortsatte jag min promenad mot regementet i Boden i den svinkalla snålblåsten. Väl framme inne i värmen på logementet satte jag på Kentas "Bajen e bäst i stan", öppnade min första bärs och började ladda!
Matchen skulle börja kl 17.00, och nu var klockan strax efter tolv. Perfekt, tänkte jag och drog i mig öl efter öl. Vid tvåtiden tänkte jag: "äsch, jag drar i väg till pizzerian och tar några bärs där i stället". Med lite tur skulle man kanske kunna hitta några fler bajare där. Väl på pizzerian (San Marino, tror jag den hette) var jag jäkligt ensam i alla fall. Jag drog några bärs där och snackade lite med pizzabagarn. En koll på klockan visade att den började närma sig fyra: en timme kvar till match, dags att dra till hallen!
Det blev en lite ranglig och vinglig promenad till Björknäshallen. Men väl där - klockan var nu strax efter 16:30 - ställde jag mig i kön till hallen. Där fanns inte en bajare så långt ögat kunde se ... "Va fan är det här", tänkte jag för mig själv.
Inne i hallen höll Boden och Bajen på att värma upp på isen: Nisse Ekman, Johan Molin, Randy Maxwell och grabbarna. Kanon! Jag tog plats på läktaren och hann knappt stå i två minuter innan det kom nån människa, och sa: "Bortalagets supportrar ska stå där borta" och pekade bort mot andra änden av ståplatsläktaren. "Ja, ja, spelar roll", tänkte jag, men gick snällt bort till den utpekade platsen. Nu stod jag alltså helt ensam på Bajens sektion, mitt emot Bodenklacken som skrek: "Bättre klack än Luleå, ja ni har bättre klack än Luleå!" Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt, och tänkte jag är alltså ensam bajare på plats! Till min glädje dök det upp två bajare till precis innan nedsläpp. Vi var således tre stycken som drog igång "Hammarby e dom bästa - Heja heja heja Bajen!" Det var lite skoj i alla fall!
