Hammarbys väg tillbaka till division ett 1967/68, del III
Hammarby slutade tvåa i 1968 års kvalserie och gjorde därmed Skellefteå sällskap upp i division ett. Men trots att laget både innehöll rutin och talang höll laget inte allsvensk klass, och det blev tyvärr respass direkt.
Några Hammarbysupportrar sprang i slutet av Skellefteåmatchen ned till Hammarbys bås och skrek till lagledaren Sten Mattsson att Kenta måste bänkas. Men Mattsson vägrade. I Expressen konstaterade han efteråt frankt: "Men man kan ju inte byta ut en sådan som Kenta. Det kan man inte ...
Mattsson och tränaren Holger Nurmela valde alltså att behålla Kenta Ohlsson på isen, och det beslutet behövde de inte ångra! Med knappa minuten kvar av Skellefteåmatchen fångade nämligen Kenta upp pucken i egen zon, åkte över hela isen och lurade bort Skellefteåkeepern Kenneth Holmstedt med en dragning. Klockan stod på 19.17 och resulttavlan visade 5-3 till hemmalaget! Direkt efter målet hamnade Kenta i ett rejält slagsmål med Skellefteåbacken Lennart Lindqvist, och båda fick bevittna nedräkningen från utvisningsbåset. Matchen var över huvud taget mycket ful och hetsig. Inte mindre än fyra gånger fick spelet avbrytas på grund av "allmänt slagsmål"! Men Hammarby bärgade trots allt segern och Kenta hade iklätt sig rollen av matchvinnare. En bättre start kunde kvalserien inte ha fått.
I andra omgången, den 25 februari, väntade Sandåkern från Umeå. Det blev Hammarbys floppmatch i kvalserien. Umeålaget kunde vinna ganska enkelt med 5-1 (2-0, 0-0, 3-1) inför 969 åskådare. Hammarbys reduceringsmål gjordes av Per-Arne Andersson. Umeålaget hade två tvåmålsskyttar i Agne Bylund och Ulf Engman, och för det sista målet svarade Lars Sjöström.
Förlusten satte press på Hammarby inför dubbelmötet med Häradsbygden, en klubb som i praktiken var ett farmarlag till Leksand men som icke desto mindre gjorde en seriös satsning för att nå elitserien. Första matchen spelades på Hovet den 2 mars, och Hammarby kunde vinna komfortabelt med 6-2, efter bland annat två mål av "Tjalle" Mild. Bortamatchen uppe i Leksand några dagar senare blev en tuffare historia. En bit in i andra perioden ledde hemmalaget med 2-0, men Hammarby vände på steken genom fyra raka mål. Häradsbygden reducerade på slutet, men Hammarby vann den viktiga bortamatchen med 4-3 samtidigt som Skellefteå besegrade Sandåkern.
Därmed kunde Hammarby säkra avancemanget till högsta serien vid vinst uppe i Skellefteå i kvalseriens näst sista omgång den 9 mars. Även ett oavgjort resultat hade i praktiken inneburit att Hammarby kunde kvittera ut biljetten till division ett. Men Skellefteå borta var ingen lätt uppgift, och till en början dominerade hemmalaget stort. Skottstatistiken i första perioden skrevs till hela 11-3 i hemmafavör, och därför var det inte heller orättvist att Skellefteå också tog ledningen med 1-0. Men i resten av matchen var Hammarby väl så bra som SAIK, detta trots att skyttekungen i kvalserien, Janne Engström, stannade kvar hemma i Stockholm på grund av en viktig tentamen.
Med tanke på det fina spelet blev det något av en skuffelse att norrlänningarna höll undan och vann med 3-2 (1-0, 1-1, 1-1). Därmed skulle söderbröderna tvingas spela en direkt avgörande match hemma mot Sandåkern i sista omgången. Gladare miner var det i hemmalaget Skellefteå som i och med segern definitivt säkrade en plats i kommande säsongs division ett.
Så var vi då framme vid lördagen den 16 mars 1968. Inför 4 038 åskådare tog sig Hammarby an Sandåkern på Johanneshov. För att Hammarby skulle göra Skellefteå sällskap till division ett räckte det med oavgjort resultat, medan Sandåkern följaktligen var tvunget att vinna.
Efter två perioder ledde Hammarby med 3-2, varför Sandåkern måste göra två mål fler än Bajen i slutrundan. Det mäktade inte västerbottningarna med, tvärtom var det Hammarby som kunde vinna slutperioden med 4-2. Således skrevs slutresultatet till 7-4 (1-1, 2-1, 4-2). Matchhjälten framför andra hette Tommy Blomqvist som själv svarade för tre av målen, trots att han egentligen var reserv. Övriga målskyttar för Hammarby i den historiska matchen var Rolf "Råttan" Edberg, Jan Engström, Björn Igglund och Hans "Tjalle" Mild. De fyra bortamålen prickades in av Dan Andersson, Agne Bylund, Ulf Engman, Lars Sjöström.
Vägen till division ett hade varit lång, och allra längst hade den varit för Hans "Tjalle" Mild som pendlat de 14 milen tur och retur mellan Uppsala och Johanneshov mellan fyra till fem dagar i veckan. Sammanlagt beräknade Mild att han hade pendlat 1 134 mil under säsongen. Och pendlandet skulle fortsätta. I april 1968 flyttade Mild nämligen tillbaka till Stockholm, varför han lagom till fotbollsäsongen fick köra bilen i motsatt riktning: till IK Sirius matcher och träningar i Uppsala!
Hammarby var tillbaka i finrummet, något som klubben knappt hade vågat hoppas på - och än mindre budgeterat med. Nurmela och Sten Mattsson hissades av spelarna ute på isen, och i omklädningsrummet skickades en tvåliters stålkanna med lämplig dryck laget runt. Hammarbys speciella kranskulla uppvaktade med blommor (jodå, en sådan fanns och hette Solveig!)
Men, som så ofta när det gäller Hammarby, blandades euforin med oro för framtiden. I Dagens Nyheter konstaterade Nurmela: "Men det har gått alldeles för fort. Man skulle behövt ha hand om laget längre för att nå allsvensk klass. Min dröm är att ha ett helt lag med ekenskisar, således grabbar uppfödda i Stockholm."
Svenska Dagbladets karakteristik av det nya division ett-laget förtjänar att återges: "Hammarby i ishockey spelar precis som Hammarby i fotboll, lättsinnigt och charmfullt, skickligt och slarvigt i en salig blandning. Inte håller det här gänget allsvensk klass - det måste förstärkas på flera punkter - men det innehåller förvisso på andra punkter både rutin och talang!"
Mer optimistisk var Hans "Tjalle" Mild, som konstaterade i Expressen: "Vi har ett sammansvetsat gäng nu, en riktigt bra A-kedja - Rolf Edberg, Jan Engström och så ... hm, jag själv - och så har vi en bra målvakt, det har vi haft mest hela tiden. Jag tror vi klarar allsvenskan. Hänger kvar, menar jag."
Tyvärr var Svenska Dagbladets profetia betydligt mer realistisk: Hammarby hade inget lag av allsvensk klass. Men som så ofta i Hammarbys hockeyhistoria fanns det inte resurser att göra en ordentlig satsning, trots att Holger Nurmela, Sten Mattsson och den tillträdande ordföranden Sivert Svärling gjorde sitt yttersta. Division ett-säsongen 1968/69 blev ett stort bakslag för Hammarby Hockey, och det skulle dröja innan Bamsingarna åter fick chansen. 1970-talet blev det första hela decennium under vilket Hammarby aldrig någonsin spelade i högsta divisionen.
Såväl 1982 som 1984 tog dock Bajen steget upp i den nya elitserien. Tyvärr blev det respass direkt de gångerna också. Men Rolf "Råttan" Edberg fick i alla fall år 1984 vara med om ett nytt avancemang till högsta serien då Bajen slog Västerås på Hovet. Då hade det gått 16 år och 15 dagar sedan han som 17-åring var med och tog upp Hammarby första gången. Var han tillbringade merparten av åren däremellan behöver vi inte orda så mycket om! Det behöver vi heller inte göra om Kenta Ohlsson, som med tiden kom att bli en av sin generations största Hammarbyprofiler i fotboll, där han som bekant ingick i silverlaget 1982.
