En engelsman på Söder
Jim Sharp, fotbollsgalen engelsman, berättar om hur Hammarby Hockey blev laget i hans hjärta. Jim Sharp ingår i KFIB:s styrelse och i redaktionen för Hammarbys Svenska Fans-sida. Krönikan är också publicerad på www.bajenfans.se
Hemma i Leicester (England) hängde jag för många år sedan upp en Hammarby Hockey-vimpel i baren på min gamla lokala pub. Vimpeln blev något av kuriosa bland alla Leicester City-souvenirer, och jag fick frågor om både ishockeyn och om Hammarby. Det är inte svårt för människor i den delen av världen att sympatisera med Bajen. Det är samma story helt enkelt; inga pengar, problem att behålla bra spelare, ständig kamp för att hålla sig kvar och liknande. Men efter alla dessa år frågar många mig hur en fotbollsgalen engelsman kan följa Hammarby Hockey, hemma som borta och verkligen brinna för det. Ja, vad skall man svara?
En sen lördagskväll hösten 1992, när jag halvfull åkte hem på tunnelbanan från Söder, låg en skrynklig Hammarbyiten på sätet mittemot. Det var en kombination av en bild på Randy Maxwells gigantiska mustasch och olika inlägg om problemen som jag beskriver ovan. Allt detta lade grunden till mitt första besök på Hovet. En oviktig match mot Uppsala (jag tror vi förlorade 3-4), en skabbig ishall och en snubbe med ett galet skratt någonstans nere på nionde raden, men jag blev helt såld. Omedelbart började resultaten bli betydelsefulla. Snubben på nionde raden försäkrade mig senare om att det var föregående säsongs lagtaktik som gjort honom mer än lovligt galen. Han lärde mig också en hel del om klubben och spelet. Han berättade att det enda som finns kvar att visa från Hammarbys storhetstid är Hovet. Storleken i sig är en påminnelse om ett förflutet med guldpokaler och fyllda läktare. Vad som en gång var vår stolthet och glädje, har på många sätt blivit vår fotboja.
Många förstår ändå inte: en engelsman intresserad av hockey - och inte bara hockey, utan Hammarby Hockey! Hmmmm ...
De sista fem, sex åren på 90-talet var inte vackra, det är vi alla överens om. Många anledningar att inte fortsätta gå på hockey var helt förståliga, men det som är svårast för mig att förstå är att folk menar att hockey är tråkigt! Jag förmodar att de som tycker så inte var i Globen i mars 1993. Jag förmodar också att dessa personer inte har sett videor från de legendariska matcherna mot Gnaget. Jag har sett filmer från tidigt 80-tal, när Bajen gick hela vägen till elitserien, och jag måste säga att spelet har förändrats en hel del sedan dess. Å andra sidan tycker jag inte att spelet har ändrats mycket (när vi spelar bra i dag) sedan Marre Czerkawski visade oss sina konster, även om seriesystemet är lite mer komplicerat. Men det var ganska krångligt även då, med play-off, kvalserie och så vidare.
Så om någon fortfarande inte kan förstå hur en fotbollsgalen engelsman diggar Hammarby Hockey så kan jag låna ut videon. Personligen så bedömer jag att dagens lag är lika bra som vilket lag som helst som jag tidigare sett spela för Hammarby. Jag har en känsla av att det snart måste spelas in en ny video.
Hammarby IF:s hockeysektion har alltid haft sina toppar och dalar, men som en klok man en gång så till mig, Hammarby Hockey kommer alltid tillbaka. Det finns i klubbens blod, det finns i mitt blod och det har gjort mig mer än lovligt galen.
