Var finns demokratin inom hockeyn?
Den reella makten över svensk serieishockey på elitnivå ligger inte längre inom Svenska Ishockeyförbundets demokratiska ramverk, utan hos aktiebolaget Svenska Hockeyligan. Var finns öppenheten och demokratin inom hockeyn, frågar sig Nina Arnewing i denna debattartikel.
Alla hockeysupportrar förtjänar en stor eloge för det arbete vi uträttat under de senaste sex månaderna för att återföra sportsligheten i - och därmed säkra framtiden för -svensk hockey.
Men den sanning som jag fått reda på angående det avtal som verkar finnas mellan Svenska ishockeyförbundet och Svenska hockeyligans stänger alla dörrar vi öppnat. Supportrarna har enade skapat en opinion bland både varandra och hos en stor del av allmänheten och påverkat många pampar i distrikten till eftertanke. Men den bittra sanningen är dock att opinionen knappast betyder ett dugg.
Själv har jag den senaste tiden i egenskap av upprorets talesman skickat hundratals mejl till både distrikt och klubbar runt om i landet för att om möjligt skapa den majoritet som behövs. Jag har gjort allt för att de skall lyssna och ta rätt beslut när dagen kommer (och det är snart).
Några har svarat positivt, några negativt. Herr ordförande i Norrbottens distrikt talade jag med i telefon, och jag förstod då att många distrikt går sitt respektive elitserielags vägar. "Herr Norrbotten" talade om för mig att hans inställning var den linje som gällde där uppe. Jag frågade då om distriktet hade gjort en koll bland distriktets olika lag för att utröna deras syn på saken (för det ju trots allt klubbarna i distriktet som på demokratisk väg ska tala om vilken ståndpunkt man skall driva, inte ordföranden).
Jag fick till svar att i Norrbotten var det detta som gällde, oaktat vad nu eventuella klubbar skulle ha att invända. Irriterad över denna inställning ringde jag runt till ett tiotal klubbar i hans distrikt, bara för att få reda på att där hade ingen ens blivit tillfrågad om någon åsikt!
Jag påpekade även för distriktspampen att vi supportrar tillsammans utgjorde en stor del av den betalande publik som faktiskt än så länge går på hockey, och att våra åsikter borde tas tillvara. Svaret jag fick var att det sket han i och att jag förmodligen ringde från "det jävla Skellefteå" eller "det förbannade Hammarby"!
Detta visade sig vara det vanliga arbetssättet i ett flertal distrikt med elitserielag jag kollade upp.
Redan här kände jag att det arbetssätt man skaffat sig i många distrikt befinner sig långt ifrån den verklighet distriktets egna lag befinner sig i. Dessa lag används inte som en kunskapsbank och de får sällan möjlighet att göra sina röster hörda.
Vi var många som upprördes över skriverierna i Expressen förra veckan gällande en eventuell utökning av elitserien till fjorton lag. Något jag förvånades över var hur Glennert i Färjestad kunde säga att det inte kommer bli någon utökning de närmaste åren, ej heller några ändringar i systemen för upp- och nedflyttningarna. Allt detta sade han tvärsäkert, trots att den beslutande stämman ju ännu inte har ägt rum.
Jag började undersöka saken och sanningen fick mig att gå in i väggen! Det finns nämligen något slags avtal mellan Svenska hockeyförbundet och Svenska hockeyligan som ger Hockeyligan inflytande över ändringar i seriesystemet i elitserien! Exakt hur långt inflytandet sträcker sig och hur avtalet mellan Hockeyligan och Förbundet ser ut har inte gått att få fram. Dessutom har varje elitserieklubb i sin tur vetorätt inom ligan, vilket rimligtvis betyder att om ett enda elitserielag säger nej till en förändring - ja, då blir det ett nej!
Den verklighet vi befinner oss i dag är att det är Hockeyligan och inte Hockeyförbundet som drar upp linjerna vad gäller elitserien - och därmed indirekt allsvenskan!
Om man sätter saken på sin spets så skulle det kunna betyda att även om majoriteten av distrikten kräver en serieändring och elva av elitserielagen ställer sig bakom detta, så kanske räcker det ändå med att Glennert eller någon annan säger nej! Då stoppas allt. Vad f-n är detta för demokrati?
Med sitt blodsavtal har Hockeyligan skaffat sig monopol över både regler som gäller deras egna lag och på pengarna som ska delas mellan alla klubbar som bedriver hockeyverksamhet i dag. När man nyligen gick ut och sågade Kjell Nilsson som ordförande i Svenska hockeyförbundet och kallade honom okarismatisk och obeslutsam, så var sanningen en helt annan. Kjell Nilsson har jobbat stenhårt för att ta tillbaka makten till förbundet, något de tappade under den så framgångsrike Rikard Fagerlunds tid.
Klart att Kjell Nilsson måste bort! Han är den första på många år som vågat ställa sig mot Hockeyligan och tala om att dumheterna måste få ett slut och att svensk hockeys framtid ska avgöras hos förbundet och inte hos ett aktiebolag bestående av tolv klubbar som bara har egenintresset för sina ögon! Men man kan fråga sig om valberedningen, som nu föreslår en annan kandidat, har lyssnat till en bred opinion inom Förbundet eller några enstaka kverulanter.
För inte tror någon på fullt allvar att Hockeyligan bryr sig om att andra klubbar går omkull, att allsvenskan urholkas och kvaliteten blir sämre för varje år?
Nej, de är naturligtvis nöjda så länge de kan skaffa billig arbetskraft från dessa hårt kämpande allsvenska klubbar, samtidigt som de effektivt ser till att dessa inte kan komma till eliten på ett sportsligt sätt. Därmed löper de en ytterst liten risk att några andra klubbar än de själva får ta del av den tolvbitars tårta som de njutit så länge av i lugn och ro.
En annan sanning som kom för mina ögon gäller avtalet om landslagsspel. Vi är många som höjt på ögonbrynen över uttagningarna till Tre Kronor och frågat oss om de aktuella spelarna verkligen är de bästa vi har tillgängliga.
Nu är det så att Hockeyligan även här har ett avtal, ett avtal som ger mycket bra betalt då deras spelare tas ut för landslagsspel. Kan det vara därför man inte från Hockeyförbundets sidan kan ta ut de bästa spelarna i Tre Kronor? Man har helt enkelt inte råd? För självklart är det till exempel så att Hockeyligan tar del av vinsten under Swedish Hockey Games, men tar de även del också vid en eventuell förlust? Svar nej.
Jag känner mig efter alla dessa sanningar som en soldat från 1700-talet som ställs mot dagens kärnvapen. Frågan är hur denna situation kunde uppstå och - framför allt - vad som kan göras för att rädda den idrottsliga aspekten av ishockeyn undan det kortsiktiga ekonomiska egenintresset.
