Mordet på Hammarby IP kastade en skugga över hockeyn, del II
Här fortsätter Carl Frängsmyrs och Jim Sharps artikel om mordet på Hammarby IP och Hammarbys hockeysäsong 1960/61.
Mordet skulle visa sig vara ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt störd 19-åring som hade varit påverkad av alkohol och thinner. På tisdagskvällen erkände han mordet per telefon till föreståndaren för Stockholms stads barnavårdsnämnds övergångshem. Gärningsmannen hade tidigare visat pedofila böjelser och hade i olika omgångar vårdats vid Gustav Jonssons barnby Skå-Edeby. Vid tiden för mordet ingick han i ett problemgäng som brukade sniffa thinner i den då ökända "Gropen" som planteringen vid Ringvägen/Södermannagatan kallades.
Det skulle senare visa sig att den 19-åringe mördaren själv hade blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp under sin tid vid Skå-Edeby under 1950-talet. I slutet av december 1960 dömdes en 37-årig före detta lärare vid barnbyn till 18 månaders straffarbete för dessa brott. En annan före detta lärare fälldes samtidigt för mindre omfattande otukt och dömdes till fyra månaders straffarbete. Avslöjandena om "homosexskandalen" innebar ett hårt slag mot Skå-Edebys rykte, även om barnbyn senare helt friades från ansvar i den utredning som Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) genomförde.
För att hedra den mördade Blomgrens minne - men också för att stödja ett upprop om hjälp för unga psykiskt sjuka - genomförde Hammarby IF en solidaritetsmanifestation i slutet av månaden. Ännu i början av 1960-talet hade klubben kvar en stark kvartersklubbskaraktär, och det föll sig därför naturligt att engagera sig för Söders ungdom. Just i detta fall handlade det ju dessutom om en ung Hammarbysupporter som under djupt tragiska omständigheter hade bragts om livet. Intäkterna från tillställningen tillföll dels en fond för att förbättra vården av psykiskt sjuka ungdomar, dels pojkens anhöriga.
Till Stockholms-Tidningen förklarade Hammarbys dåvarande ordförande Bernt Lindh klubbens ställningstagande:
Vi har länge velat ordna ett arrangemang där intäkterna går till något välgörande ändamål då vi tycker att vinddrivna ungdomar i större utsträckning än hittills bör söka sig till idrotten och det kamratskap den skänker. Nu har det kommit ett lägligt tillfälle och vi vill gärna ta vara på det. Vi hoppas innerligt att många idrottsvänner och även åskådare som inte är direkt sportbitna möter upp för den goda sakens skull och hjälper oss att nå ett gott resultat.
En första tanke var att Hammarbys fotbolls- och hockeylag gemensamt skulle svara för manifestationen, bl.a. genom att spela var sin välgörenhetsmatch. Praktiska omständigheter omöjliggjorde dock fotbollens deltagande, varför hockeyn ensam fick svara för solidaritetsgalan som genomfördes söndagen den 30 oktober.
Arrangemangets huvudnummer var en ishockeymatch mellan de nykorade distriktsmästarna Hammarby och en kombination av "övriga Söder". Söderkombinationen coachades av Saltsjöbadens tränare Yngve Liljeberg (som för övrigt några år senare blev lagledare i Hammarby). Det var också främst från just Saltsjöbadens IF och Nacka SK som Söderkombinationen hämtade sina spelare, däribland gamla hammarbyiter som Lasse Stenbom och Nisse Bauer.
Entréavgiften var blygsamma en krona för ungdomar och tre kronor för vuxna. Hammarbypojkarnas skolorkester framträdde och den mördade pojkens klasskamrater gick runt med insamlingsbössor i periodpauserna. Det bjöds också på konståkningsuppvisning av Ingrid Fryén.
Men trots det symboliska inträdet, och trots klubbens vädjan om uppslutning bakom hedervärda syftet, var det tråkigt nog endast 545 personer som löste entré. Dagens Nyheter konstaterade att "Johanneshovsläktarna gapade beklämmande tomma när huvudnumret ishockey mellan Hammarby och en Söderkombination spelade upp."
Givetvis kom det sportsliga denna gång allt annat än i första hand, men uppvisningsmatchen slutade 6-2 till Hammarby. Anders "Antik" Johansson gjorde tre av Hammarbys mål, medan Jan Engström (2) och Ulf Jernspets svarade för de tre övriga. Segermarginalen hade mycket väl kunnat bli ännu större, bl.a. missade Rolf "Mackan" Pettersson en straff.
Söderkombinationen hängde med resultatmässigt under matchens första halva då deras mål vaktades av Saltsjöbadens keeper Staffan Westman som bara släppte ett mål förbi sig. Däremot prickade Bamsingarna i stället in hela fem mål bakom Nackamålvakten Lennart "Baljan" Berglund, som stod under matchens andra halva. Söderkombinationens båda reduceringsmål gjordes i slutperioden av Ivar Öhqvist och Tore Elmeryd.
Framgångarna på försäsongen hade spridit en viss optimism i Hammarbylaget. Även företrädare för andra klubbar uttryckte respekt för de grönvita. Den smått chockade Djurgårdsledaren John Candelius sade till Expressen dagen efter den storförlusten i DM-semifinalen att Hammarby "blir sannerligen inte lätta att tas med i norrgruppen i vinter. Som dom spelade i dag hade inget lag tagit dom - sanna mina ord."
Men tyvärr blev Candelius inte sannspådd. Redan i premiären fick Hammarby vidkännas ett nederlag då gästande Wifsta/Östrand vann med 5-3 (för övrigt medelpadingarnas första seger någonsin mot Hammarby).
Premiärförlusten följdes raskt av nya nederlag mot Skellefteå och Strömsbro. I fjärde omgången lyckades Hammarby äntligen vinna, lägligt nog i prestigemötet mot AIK. Solnaiterna ledde med 3-2 inför slutperioden, men genom mål av Ingemar Brandström och Tommy Blomqvist kunde Bamsingarna vända matchen. Innan Blomqvist prickade in det matchavgörande målet hade han bränt tre frilägen mot AIK-målvakten Kjell Svensson, varför Hammarbys seger ingalunda var orättvis.
Men "Plutten" Anderssons förhoppning att derbysegern skulle inneböra en vändning kom dessvärre snart på skam. Sedan Hammarby förlorat också mot Leksand i femte omgången var det säkert fler än Expressens Kjell Forsberg som undrade varför "utropstecknet" Hammarby hade blivit ett stort "frågetecken".
Under juluppehållet deltog Hammarby i Spengler Cup i Davos, där de grönvita spelade tre matcher mot internationellt motstånd. Det blev förluster mot ACBB Paris (2-6) samt mot Davos (4-5) innan Bamsingarna kunde vinna slutmatchen mot Viége, Davos med 6-4 dagen före nyårsafton.
Men inte heller utlandsturnén innebar något lyft för Hammarby när väl seriespelet drog igång igen den 11 januari. Det blev bara två Hammarbysegrar till på hela säsongen, mot Alfredshem borta samt hemma mot Strömsbro i slutrundan. Men då var redan degraderingen ett faktum.
Efter matchen mot Djurgården i DM skrev Stockholms-Tidningen att Hammarby hade "stora förutsättningar att under Plutten Anderssons och Ragge Johanssons ledning gå en storhetstid till mötes". Ja, tidningen vågade sig till och med på att jämföra 1960 års årgång med "1940-talets stjärngäng". Tyvärr kom 1960-talets ingång i stället att markera den definitiva slutpunkten för Söderbamsingarnas storhetstid. Till skillnad från den föregående degraderingen (1957) lyckades Hammarby inte återvända direkt. Först 1965 kvalificerade sig laget åter till allsvenskan - bara för att omgående åka ur på nytt. Efter 1961 har spel i andradivisionen för Hammarby Hockey varit regel, inte undantag.
