Hammarby-Huddinge i retrospektiv, del VI
Derbyt den 6 december 1993 var antagligen tidernas hatmatch mellan Hammarby och Huddinge.
Att Czerkawski skulle återkallas till Djurgården kom inte som någon överraskning, men att Tomas "Mini" Berg sommaren 1993 drog vidare till just Huddinge var ett dråpslag för Hammarbys hockeyfans. Lagets lagkapten, som hade varit klubben trogen sedan juniortiden, tog alltså steget till ärkerivalen i samma serie. Bitterheten gentemot Huddinge, och framför allt mot "Mini" Berg personligen gick djupt, och känslorna uttrycktes högljutt verbalt.
Tidernas hatmatch mellan de båda lagen spelades på Hovet den 6 december 1993. Då, i den näst sista omgången av division I östra, blev det till slut dags för Tomas "Mini" Berg att för första gången äntra Hovets is iförd Huddinges tröja. Han fick ett mottagande som har få paralleller i Hammarbys hockeyhistoria. Under sista perioden ägnade sig Hammarbyklacken enbart åt att deklarera sin åsikt om "Minis" klubbyte. I en intervju som publicerades häromåret på Hammarbys Svenska Fans-sida berättade "Mini" själv hur det kändes att komma tillbaka till Hovet:
Ja, den matchen glömmer jag inte. I den sista perioden var Bajenklacken indelad i två delar och skrek saker hela tiden, i 45 minuter! Till slut fick speakern be dem vara tysta. Ja, det blev nästan en parodi på det hela. Men hela första året var det jäkligt svårt att spela mot Hammarby, jag tror inte att jag gjorde en enda poäng. Jag har ju bara spelat för tre klubbar, och det var i Hammarby som allt började och där känslorna fanns från början. Det var svårt, men man är anställd av en klubb för att göra sitt bästa och det försökte jag göra för Huddinge då. Men det var inte lätt, det kan jag säga.
Men det var inte bara från läktaren som "Mini" blev ansatt utan också på isen. När "Mini" i andra perioden gjorde Huddinges andra mål hann han inte ens börja jubla innan han låg och vred sig på isen - sänkt av en våldsam crosschecking utdelad av Hammarbybacken Rikard Grönborg. Domaren tilldömde Grönborg ett (odiskutabelt) matchstraff. Det rådde en veritabel hatstämning mellan lagen, och Roger Borgelid konstaterade i Dagens Nyheter att det "verkade som om Hammarby var ute efter att skada Huddinges spelare". Värst drabbades Huddingeforwarden Johan Hagman. När han jublade över Peter Nylanders 5-3 mål "råkade" en Hammarbyspelare drämma sin klubba rakt över munnen på honom. Hagman leddes blödande från rinken medan lagkamraterna låg på isen och letade efter tänderna i hans underkäke. Väl på sjukhuset fick Hagman också sy fast en del av tungan som hade lossnat. Domaren uppfattade inte incidenten som annars säkerligen hade renderat hemmalaget ytterligare ett matchstraff. Lustigt nog skulle Hagman sex år senare dyka upp i, just det, Hammarby!
"Minis" övergång 1993 är den i särklass mest kontroversiella mellan lagen. Ännu flera år efter övergången försummade inte Hammarbyklacken att tala om vad de tyckte om "Minis" agerande.
Vid en systematisk genomgång av klubbarnas gemensamma historia är det annars slående hur många spelare som genom åren har representerat båda klubbarna. Notabelt är dock att Hammarby inte värvade en enda spelare direkt från Huddinge förrän 1999 då Robert Edholm och Lars Thunell lockades till Söder. Självfallet förekom det även tidigare att spelare kom direkt till Hammarby från Huddinge, men då handlade det om spelare som Huddinge inte ville behålla, till exempel Stefan "Keegan" Andersson, Johan Aspvik och Nicklas Nordström.
Huddinge har däremot plockat åtskilliga spelare direkt från Hammarby. Listan kan göras lång: Staffan Söderberg, Christer Granberg, Karl Gunnar Fredriksson (samtliga 1972), Sven-Erik Gustavsson (1975), Lars Hedenström (1977), Tomas "Mini" Berg (1993), Stefan "Keegan" Andersson (1995), Tony Skopac (1996), Fredrik Lundin, Linus Stensson, Mattias Bergman och Magnus Andersson (alla fyra 1998).
Spelarvärvningarna bidrog naturligtvis till att förstärka rivaliteten mellan lagen. Men måhända fanns samtidigt planer på ett närmande mellan lagen. I en krönika i Dagens Nyheter efter den första kvalseriematchen mellan Hammarby och Huddinge i 1993 års kvalserie skrev Göran Löwgren:
Det bästa hos Hammarby och Huddinge hade däremot kunnat vara en framgångsrik kombination. Det vill säga Huddinges ekonomiska förstånd och suveräna näsa för talanger, ihop med Hammarbys entusiasm och folkliga förankring. Det ni! De bästa spelarna ur de bägge lagen skulle på pappret åtminstone se ut att duga som en elittrupp. Utgångsläget skulle inte vara sämre än för exempelvis Västerås och Brynäs. Fast en sådan framtidslösning är förstås bara en utopi. Och för osannolik för att ens fungera som ett aprilskämt.
Men helt ute och cyklade var kanske inte Löwgren. Åtminstone cirkulerade vissa rykten om att lagen planerade ett samgående för att kunna utmana Djurgården och AIK på sikt. Men om det låg någon substans i ryktena vågar jag inte uttala mig om. Klart är ju att Huddinge i stället valde att inleda ett samarbete med Djurgården. Utfallet av detta är inte upp till mig att värdera, men visst kan man konstatera att Huddinge efter 1995 inte har varit i närheten av elitserien på det sätt som laget var 1978 och 1986. Självfallet innebar Bosmandomen från samma år ett hårt slag mot lag som Huddinge, vars förutsättningar väsentligen försämrades när man i princip endast fick kaffepengar för de spelare som gick vidare till elitserien.
Naturligtvis drabbades även Hammarby av Bosmandomens verkningar. Nittiotalets andra hälft blev den resultatmässigt tyngsta epoken i Hammarbys hockeyhistoria. Ända fram till 1999 var Huddinge det starkaste laget av de två. Särskilt Björkängshallen var en mardrömsarena för Bamsingarna. När Hammarby till slut lyckades bortabesegra Huddinge 1996 var det lagets första seger i Björkängshallen på elva år (kvalseriesegern 1993 vanns ju i Globen).
Glädjen blev å andra sidan desto större de gånger söderbröderna väl lyckades sätta tigrarna på plats. Den 8 december 1996 svarade till exempel Hammarbybacken Arris Tsilichristos för ett klassiskt mål när han i slutskedet av avslutningsmatchen i division I östra kvitterade till 2-2 i Björkängshallen. Målet innebar att Hammarby knep seriesegern framför näsan på hemmalaget. Vad man annars minns bäst från Huddingemötena säsongen 1996/97 är sannolikt Joakim Anderssons självmål på Magnus Eriksson i hemmamatchen på Hovet ...
Fortsättning följer.