SM-guld en söndagskväll i Boden
I dag för exakt fyra år sedan vann Hammarby Fotboll sitt första SM-guld. Samtidigt spelade Hammarby Hockey borta mot Bodens IK i hockeyallsvenskan, och en liten grupp supportrar valde att resa dit i stället. Hammarbyredaktionens Carl Frängsmyr skriver om hur det kändes att fira SM-guld i Boden.
Mycket vatten har flutit genom Hammarby sjö sedan hösten 2001. Då, för exakt fyra år sedan, hade AEG precis köpt in sig i Hammarby Hockey och för en gångs skull såg klubbens ekonomi ut att vara tryggad för lång tid framöver. Jag glömmer aldrig augustidagen 2001 när järngänget inom Bamsingarna (dåvarande KFIB) satt i en minibuss utanför Globenområdet redo att kuska ned för att följa försäsongsturneringen Östersjöcupen i Mörrum. Precis innan avfärd blev allt klart mellan Hammarby Hockey och AEG:s förhandlare. Ordföranden Stefan Öström och dåvarande vd:n Ronnie Glysing var strålande glada när de kastade in en kopia av avtalet som vi sedan skickat laget runt i minibussen på vägen ner mot Blekinge.
Av bara farten vann Bajen Östersjöcupen eftersom finalseger mot det nyblivna elitserielaget Södertälje SK. Som alltid kollade Bajenklacken igenom motståndarnas laguppställning i förhoppningen att finna spelare som någon gång under karriären har representerat AIK. Och visst, i SSK spelade på den tiden Peter Gerhardsson - som under finalmatchen tillägnades en sång/ramsa som upprepades varje gång han hoppade in på isen. Gerhardsson tog det hela på rätt sätt och vinkade glatt till Bajenklacken när SSK-bussen lämnade Blekinge.
Förhoppningarna var stora inför säsongen 2001/02, inte minst eftersom gamla Hammarbyprofiler som Henrik Nilsson och Linus Stensson hade återvänt till laget. Till en början såg allt också lovande ut. Seriespelet inleddes med planenliga segrar mot Almtuna, Björklöven och Sundsvall. I fjärde omgången, den 3 oktober, väntade nästa expeditionsaffär, nämligen Huddinge i Björkängshallen. Hammarby inledde storstilat och ledde med 3-0 efter drygt två minuters spel! Henrik Nilsson, Ari Turpeinen och Tim Eriksson gjorde målen. De gröntröjade spelarna satt och garvade i båset medan Hammarbyfansen undrade om inte Huddinges sittplatspublik "skulle gå hem nu"?
I andra perioden vände allt. Huddinge gjorde två snabba mål och tog sig in i matchen. Dessbättre ökade Michael Badelt på Hammarbys ledning till 4-2, men "Tigers" kämpade vilt och kom ikapp till 4-4. Kort före slutet forcerade ex-bajaren Lasse Thunell in 5-4 till hemmalaget. Många hävdar att Huddingematchen förstörde hela säsongen, och jag är böjd att hålla med. Hammarby hittade aldrig tillbaka till försäsongsformen och det blev ett sportsligt mellanår för klubben.
Desto bättre gick det dock för Hammarbys fotbollslag. En bit in i oktober började plötsligt SM-guldet te sig som ett fullt realistiskt mål. Teoretiskt skulle guldet kunna säkras redan i näst sista omgången, söndagen den 21 oktober 2001. Problemet - det insåg vi snabbt - var att Hammarby spelade borta mot Kiruna och Boden helgen den 20-21 oktober. Normalt sett tror jag de flesta av oss "supporterbamsingar" alltid skulle välja hockey före fotboll, men nu när det handlade om en eventuell guldmatch kändes valet svårare.
Just i den vevan fick vi det första konkreta beviset för AEG:s engagemang i Hammarby. Söderklubben hade jagat ytterligare en back hela hösten, och i mitten av oktober anslöt amerikanen Dan Trebil som under flera års tid hade representerat S:t Louis Blues i NHL. Det avgjorde saken. Klart att Trebil skall hälsas välkommen av fansen i sin debutmatch för klubben. Söderstadion kommer att vara full ändå, men hockeykrigarna lär inte få mycket till stöd uppe i övre Norrland.
På fredagskvällen den 19 oktober rullade tåget i väg mot Norrland. Ombord fanns en tapper skara Hammarbyfans: Jack Persson, familjen Arnewing, Tibor Sarosdi, Magnus Hallberg och jag själv. Femton timmar senare var vi framme i Kiruna. Vi lastade av våra saker i Scandic Ferrum, där vi träffade Hammarbyspelarna som satt och åt frukost. Vi morsade på nykomlingen Dan Trebil. Jag undrar fortfarande vad han tänkte den dagen. S:t Louis smäller nog betydligt högre än Kiruna en mörk oktobermorgon.
Under förmiddagen laddade vi med lämplig dryck och bastubad i den inglasade bastun högst upp i Scandic Ferrum. Utsikten ned över gruvorna gav en omedelbar illustration av hur långt från fotbollens guldstrid vi befann oss.
När vi besökte Kiruna året innan blev vi väl mottagna av deras fans, och vi laddade med gemensam öldrickning före match. Nu visade det sig att Kirunafansens organisatör Christer S. hade flyttat från staden under det gångna året, något som föreföll ha haft en förödande inverkan på supporterverksamheten hos "Teamet". Detta år såg vi inte till några hemmafans, vare sig före, under eller efter match. Inte var publiken särskilt trevlig heller. När de insåg att deras eget lag var chanslöst börja de heja på AIK i stället. När vi kontrade med att kalla dem "Solnatattare" blev de ursinniga och en medelålders herre tyckte att vi alla "borde flytta till Solna och slåss med Black Army".
Då var lördagskvällen på Scandic trevligare, och det var först efter ett visst motstånd vi pallrade oss upp på söndagsmorgonen för en tre timmars tågresa ned till Boden. Nu var det den 21 oktober 2001. Vid lunchtid var vi framme i Boden och vi satte oss på en pizzeria för att äta lunch. Nu började nerverna göra sig påminda kring fotbollsmatchen. Magnus Halllberg spädde på det hela genom att gång på gång imitera ett tänkt radiosportreferat som alltid slutade med att Jeffrey Aubynn sänkte Bajens gulddrömmar. Jag hade tagit med en liten batteriradio så att vi skulle kunna följa matchen inne i ishallen. Att ringa till någon inne på Söderstadion skulle vara meningslöst eftersom ingen skulle höra signalen.
Fotbollsmatchen drog igång någon timme före hockeyn så vi hade radion påslagen när vi promenerade genom Boden på väg till Björknäshallen. Det dröjde inte länge innan vi "på riktigt" fick höra att Jeffrey Aubynn gjort mål. Men dessbättre kom kvitteringen redan medan vi stod i biljettkön utanför ishallen.
Väl på läktaren träffade vi en bajare från Växjö som - av outgrundlig anledning - hade dykt upp i Boden just denna dag. Hammarby började bäst, och till vår glädje fick vi se Dan Trebils premiärmål för Bajen redan i första perioden. Hammarby dominerade hockeymatchen till en början, men vår uppmärksamhet var främst riktad mot batteriradions knastriga referat från Söderstadion, där Bajen till vår stora glädje hade tagit ledningen. Det var inte bara vi som var koncentrerade på radioreferatet. I Hammarby Hockey spelade detta år Joakim "Kimmen" Andersson, bror till fotbollsbacken Johan "Danken" Andersson. "Kimmen" tittade gång på gång upp mot oss på läktaren och vi vrålade så gott vi kunde om hur läget såg ut på Söderstadion.
Rent hockeymässigt fick vi i alla fall se Dan Trebil dunka in ett slagskott redan i första perioden, och nyförvärvet gjorde ytterligare ett mål senare i matchen. Trebil kan därmed titulera sig Hammarbys ende tvåmålsskytt den historiska söndagen 2001. Fotbollsmålen gjordes av Andreas Hermansson, Jonas Stark och Kennedy Bakircioglu. Jonas Göthberg och Henrik Nilsson gjorde de båda andra målen i hockeymatchen, som Bajen till sist förlorade med 5-4 efter straffar.
I pausen mellan andra och tredje perioden blev allt klart. Slutsignalen gick på Söderstadion. Känslan av ofattbar, euforisk glädje grep oss verkligen. Det tog några minuter av tredje perioden innan vi kunde ta oss upp på vår läktare igen. Joakim Andersson höjde jublande armarna i luften nere i båset när vi skrek att guldet var klart.
Till de märkliga sakerna denna afton hörde att Sveriges Television fanns på plats för att göra ett reportage om "idrottstaden Boden" till kvällens Sportspegel. De besökte först bl.a ett daminnebandylag och avrundade med hockeymatchen. När det fick klart för sig att det fanns 7-8 bajare som hade rest till övre Norrland i stället för att följa fotbollens guldjakt på plats ville de naturligtvis ha en intervju. Micke Arnewing fick ställa upp och svara på den obligatoriska frågan: "Men borde man inte vara på Söderstadion en sån här kväll?"
Efter hockeymatchen - som Boden vann sedan Bert-Olav Karlsson avgjort i straffläggningen - träffade vi spelarna på väg till spelarbussen. Joakim Andersson såg mycket förvånad ut då han förstod att vi skulle ta tåget, inte flyget hem: "Men då missar ni ju festen" var hans frågande kommentar.
Jo just det. Någon guldfest skulle det ju inte bli. Visserligen återstod ett par timmar innan tåget skulle gå, men Boden en söndagskväll i oktober erbjöd få möjligheter till firande. Till slut hittade vi tillbaka till pizzerian, och där fick vi se en Sportspegel som till 80 procent bestod av guldreportage från Söder. I avslutningen fick vi dock även se oss själva på den ödsliga bortaläktaren i Boden. Därefter var det bara att pallra sig ned till Bodens central och en lång hemresa.
Ibland har jag ångrat att jag aldrig fick uppleva guldet, men minnena från Norrbotten har också sin charm.