En hockeyälskare på bandymatch
Snart väntar ett långt juluppehåll. För spelarna kanske det är välkommet och efterlängtat, men för supportrarna innebär det en prövningarnas tid. Novemberuppehållet varade bara i två veckor, vilket dock var tillräckligt för att ge Benny Wiklander en sådan abstinens att han bröt sitt löfte att aldrig mer en se bandymatch. I denna krönika redovisar han några intryck från Zinkensdamm.
Alltsedan årets ishockeysäsong inleddes på allvar den 17 september har allt varit frid och fröjd: minst en gång i veckan har jag fått se Hammarby spela hockey! Men så kom det ett uppehåll i november. Det var en hemsk tid, och det kändes som om hela mitt sociala liv höll på att rasa samman. Jag blev rastlös och fick abstinens.
De sista dagarna blev outhärdliga. Jag fick ont i hela kroppen, och kunde inte sova. Det enda som malde i min skalle var hockey med Hammarby. Precis när jag var på väg att springa ner till Hagsätra (där de har en uterink) bara för att i alla fall få se en ishockeyrink, ringde telefonen:
"Hej!", sade en glad person i andra änden, "vill du hänga med på bandy?"
"Fasen", tänkte jag för mig själv, "bandy där går väl ändå gränsen för vad en hockeynörd utsätter sig för." Nog för att jag sett bandy en gång på Söderstadion. Det var faktiskt rentav en SM-final mellan Boltic och Selånger, men på den matchen var jag full som ett krondike. Den gången drog jag dessutom som en avlöning i halvtid när Thore Skogman kom in på isen och levde fan.
Sedan det besöket hade jag lovat mig själv att aldrig mer se en bandymatch. Men i chocktillståndet som jag befann mig i svarade jag utan darr på läppen: "Javisst!"
Så: i nyinköpt täckjacka med levande dun i, och vinterkängor som hade fått forskare på Antarktis att svimma av avund, for jag ut till Zinkensdamm och ställde mig i den åttagradiga kylan och tittade på Hammarby när de spelade bandy mot Falun. Så desperat kan man uppenbarligen bli när längtan efter is och klubba blir för stor!
Mitt besök på bandybanan hade dock kunnat sluta som förra gången när Selånger mötte Boltic på Söderstadion. Vid det tillfället gick jag förvisso själv ut - nu var det nära att sjukvårdare hade fått hjälpt mig därifrån. Precis innan domaren skulle blåsa till halvtidsvila (och den efterlängtade korven skulle avsmakas) slog en Faluspelare i väg den där lilla röda saken som de spelar med rätt in i åskådarhögen på ena långsidan. Bollen träffade inte mig, men det var verkligen på håret. I stället träffade den näsan på en glad finne.
Hade bollen hamnat i "planeten" på en hockeynörd med abstinens - som dessutom var på bandy för första gången på år och dag - ja, då hade dagen förmodligen slutat på akuten på Södersjukhuset. Finnen däremot verkade ha varit med förr. Han stoppade bollen i fickan, kylde ner med lite snö, och torkade sig om näsan, som var lika röd som bollen. Sedan sade han: "Ingen fara, grabbar!"
PS: Hur jag klarade av ishockeyns juluppehåll det får jag återkomma till i januari.