Matchen jag minns: Hammarby-VIK Hockey 1984
Den 31 mars 1984 gick Hammarby upp i elitserien för andra gången sedan Söderbröderna besegrat VIK Hockey i kvalseriens sista omgång. P-J Nyberg är en av många bajare som aldrig glömmer VIK-matchen på ett fullsatt Hovet.
Matchen mellan Hammarby och VIK Hockey ingick i kvalseriens sista omgång, och spelades den 31 mars 1984. Det är en av de Bajenmatcher jag minns - och kommer att minnas - särskilt väl. Play off-derbyna i Globen 1993 mot laget från Solna är några andra. VIK Hockey-matchen minns jag av flera anledningar, dels för att vi gick upp i elitserien, men också för stämningen och för "Kravall-Johnny".
Efter att på plats missat möjligheten att i bortamatchen tidigare i veckan mot Modo, förlust med 4-3 var förhoppningarna stora när Micke och jag tog tunnelbanan till Hovet. Backklippan Bruno Ohlzon konstaterade efter MoDomatchen: "Okay, vi föll, men håll med om att det känns bättre att säkra en elitserieplats inför storpublik på Hovet än här inför 2 000 i Ö-vik." Tänk vad rätt han fick! Två år tidigare hade vi varit med om att följa Bajen till division ett efter en säsong i högsta serien, nu skulle vi ta oss tillbaka!
Utanför arenan var det fullt med folk i grönvita halsdukar och tröjor. Väl inne på Hovet träffade vi några kompisar och ställde oss på ståplatssektionen som fanns på den tiden. Redan då stod jag vid "räcket". Visserligen ett helt annat räcke men ändå ett räcke. Ovanför mig stod flera klackprofiler, bland annat "Tjock-Åke", Magnusson, Jacoby och "Kravall-Johnny". Jag tänkte att där står jag säkert om det händer något, men där tog jag fel skulle det visa sig.
Hammarby lade i högsta växeln redan från start det dröjde bara 36 sekunder innan Ulf Rådbjer gjorde 1-0. Det var då jag insåg misstaget att stå framför de ovan nämnda killarna. Det var nämligen ett tveksamt nöje att få dessa killar över sig när klacken formligen rasade nedför läktaren av glädje. Knappt hade klacken kommit på benen igen innan det var det dags för nästa ras. När Jan Lindberg gjorde 2-0 exploderade nästan hela läktaren. Jag undrar om ens någon lyckades stå upp på klacksektionen?
Rejält mörbultad såg jag resten av matchen från samma plats med samma sällskap, även om några av mina kompisar ställde sig framför räcket i de andra perioderna. Bajen dominerade matchen ganska ordentligt, men 3-0-målet kom först i slutet på andra perioden genom Lasse Lindskog. Denna gång var jag mer beredd på läktarrraset och hann ta emot mig i stället för att få mina redan ömma revben ännu mer demolerade.
Bajen hade ett relativt ungt lag med några äldre "rävar" på denna tid. Det hade skett en brandskattning av Bajen de föregående åren - främst till Djurgården som värvade Rolf Ridderwall, Orvar Stambert, Peter Nilsson, Per Göransson och Anders Johnson. Sammanlagt sexton spelare lämnadde Hammarby efter degraderingen från elitserien 1983. Den nye tränaren var 24 år och hette Tommy Nilsson då (numera Boustedt). Han hade ingen lätt uppgift framför sig när han tog jobbet som tränare. Men 1984 års Hammarbylag utstrålade en stor vinnarkänsla och fightingspirit, och resultatet kom snabbt när de spelade upp Bajen till elitserien igen.
Hans Göran Elo, Tomas Lundén, Christian Due-Boije, Lars Lindskog var några av ungtupparna. Bland de mer rutinerade fanns namn som Rolf "Råttan" Edberg, Roger Melin, Ulf Rådjer, Thomas Jägenstedt och Bruno Ohlzon. Alla är det namn som i dag nämns med stor respekt bland hammarbyare.
Nåväl, åter till matchen. I den tredje perioden gjorde Västerås två mål och spelet blir lite ängsligt efter att länge ha varit kassaskåpssäkert. Västerås målvakt, Thomas Javeblad, gjorde en av sina bästa matcher någonsin tror jag. Särskilt minns jag en räddning som han gjorde när pucken spelades diagonalt bakåt och Hasse Segerberg (tror jag det var?) drog till ett stenhårt slagskott som han räddade efter en svettig sidledsförflyttning. Den räddningen sitter fortfarande kvar på min näthinna.
Bara några minuter efter Johan Törnquists andra reducering för VIK gjorde mannen med det passande namnet Hans Segerberg 4-2 till Hammarby. Efter det målet stod hela Hovet upp och jublar. Jag tror det i alla fall, själv såg jag knappt någonting eftersom jag hamnade under mängder av jublande, skrikande och vilt kramande supportrar på den kokande ståplatsläktaren (nåja, de fåtaliga som rest från Västerås lär nog ha suttit ner).
Resten av de 9867(!) som var på plats jublade.
Efter att Hovet byggdes om var maxkapaciteten bara 9866 från att ha varit en bit över 10 000. Bajen slog med andra ord publikrekord! Två dagar tidigare hade AIK och Djurgården mött varandra i en SM-final (som Solnagänget vann). Den matchen lockade 9 866 åskådare, varför alltså Hammarby drog mer publik än de båda tvillingklubbarna gjorde tillsammans - dessutom i en SM-final!
Efter matchen hände något som inte hänt tidigare inom svensk hockey. Hammarbypubliken stod kvar och ropade in laget flera gånger. Efter flera inropningar och lika många ärevarv får laget äntligen börja firandet som fortsatte långt in på natten. Förbundskaptenen Leif Boork, som tränade Bajen 1979-1981, sade: "Otroligt att bli inropad på Hovet, det har jag aldrig varit med om." Den stämning som fanns på Hovet denna kväll har jag aldrig varit med om i svensk hockey efter det. Det var helt enkelt en magisk lördagkväll denna dag, 31:a mars 1984, en kväll jag mer än gärna återupplever när Bajen än en gång går upp i högsta serien.
Väl mött på Hovet!