Ishockeyn behöver förebilder
Skandalen i Tre Kronor utgör ett skamligt exempel på såväl bristande empati som förskräcklig kvinnosyn. Problemet är dock större än detta enskilda fall, och det är ytterst upp till klubbar, distrikt och förbund att ta sitt ansvar även när det gäller spelarnas moraliska fostran, hävdar Nina Arnewing.
Här på Bamsingarnas sida har vi länge påtalat faran med pampväldet inom ishockeyn, och de senaste dagarnas skriverier är för oss som lever när hockeyn inget nytt.
Som förälder till två hockeyspelande barn blir jag skitförbannad. Här har vi killarna som lever på sin hockey, har blivit stjärnor och gör reklam för en det ena en det andra och som barn vill bli som?
Inte tusan vill jag att min 8-årige son skall ha de värderingar eller få den kvinnosyn som dessa tre
"stjärnor" visat upp. Inte vill jag heller att min tioåriga dotter skall mötas av dessa värderingar när hon spelar ishockey.
Vi har under många år från högsta ort haft företrädare som sett mellan fingarna och till och med delat de värderingar som nu belyses till allmänhetens fasa och förvåning. Låt mig påminna: Rickard Fagerlund, efter att en kvinna blivit skadad av en förlupen puck under match: "ja, nu tittar ju kvinnorna mer på killar än på pucken när de är på match"?
Ja, visst så är det ju, brudar går på hockey för att skaffa nya pojkvänner ...
Men vi ska inte glömma en annan grupp vars flathet har fördröjt att dessa skandalbeteenden kommit ut, journalisterna. När en företrädare för ett företag eller politiker gör ett övertramp är man snabb att hänga ut och fördömma/dömma, men när en idrottsman gör samma sak väljer man att inte skriva om det. Om det är av rädsla för att förstöra framtida relationer med spelare och inte få intervjuer skall jag låta vara osagt.
Men grundbulten i allt är den uppfostran som görs i klubbarna när barnen är små. Som förälder tycker man att lagsporter är uppfostrande och ett sätt att ta till sig viktiga saker inför vuxenlivet, att ta hänsyn, att dela med sig, att alla hjälps åt, teamkänsla, och så vidare.
Här ser man dock att klassindelningen redan i mycket låg ålder hos många ledare fallerar. Man sätter vinsten före allt och låter det lilla lagets stora lilla stjärna komma undan dåligt beteende och divalater för att han/hon är lagets viktigaste spelare.
Detta är den stora faran med dagens sport, ledare på lägre nivå och som jobbar med de mindre barnen och som delar pamparnas uppfattning om hur man får vara som stjärna. Här bygger man grunden till framtidens "huseliusar" och andra avarter.
De ledare som jobbar ute i klubbarna gör ett otroligt viktigt och uppoffrande jobb på ideell basis och dettta ska belönas med största respekt, men vi får inte sticka huvudet i sanden och vägra se att det även här finns dåliga förebilder för våra barn. Här måste man givetvis även som förälder våga säga ifrån om en ledare har ett beteende som strider mot det vi vill lära våra barn.
Svenska Ishockeyförbundet och klubbledningarna en stort ansvar. Man måste göra klart efter vilka grunder en ledare ska jobba och ha koll på att detta utförs, annars kommer vi fortsätta skapa detta klimat år efter år. Hockeyförbundet borde bjuda in klubbarna till gratiskurser av ledare, där man jobbar med riktad barnverksamhet, fördomar, ledarskap och hur man som ledare skapar bra förebilder i egna laget.
I dag svär sig Förbundet fri från allt ansvar genom att slå hårt mot de spelare som skämt ut sig själva, sina klubbar, och svensk hockey, det var den enkla biten.
Från Hockeyförbundet måste man se helheten och framför allt våga inse att man har ett stort ansvar som man inte tagit innan. Det gäller svensk hockeys framtid!