Hammarby sexton sekunder från skräll
Hammarby har inte besegrat Leksand på hemmais sedan annandag jul 1956. Söderbröderna gjorde det inte heller i superallsvenskans slutomgång, även om man länge såg ut att ha leksingarna på gaffeln. Men när 16 sekunder återstod av ordinarie tid kvitterade Johan Witehall. På övertid avgjorde sedan Rudolf Huna för masarna.
Leksand gästade på lördagskvällen Hammarby och Hovet i en match som rent sportsligt betydde ganska litet för de båda lagen. Dalmasarna var redan klara för kvalserien (om än de ännu hade att kämpa för seriesegern) medan det en tid har stått klart att stockholmarnas säsong, snöpligt nog, skulle avslutas med denna match.
Förutsättningarna präglade väl på sitt sätt matchbilden, vilket även skottstatistiken illustrerar (52-34 i Leksandsfavör). De var två lag som emellanåt satsade friskt framåt, men som samtidigt inte agerade helt "klockrent" defensivt. Två starka målvakter - av vilka hemmalagets Heino-Lindbergh svarade för de svettigaste räddningarna - såg dock till att det inte blev alltför många mål gjorda.
Några mål föll dock, och till en början var det Hammarbyfansen som fick jubla. Ragnar Karlsson lyfte behärskat in ett läge han fick ute till vänster i den åttonde minuten. Fyra minuter senare var det dags igen då ex-leksingen Johan Eneqvist friställdes av Joakim Ohlsson och Dennis Schirmer. Eneqvist avslutade med att distinkt sprätta upp pucken i krysset. Hammarby hade sedan chansen att göra ytterligare mål, men även Heino-Lindbergh sattes på en del svåra prov.
Andra perioden hann knappt mer än börja innan Ragnar Karlsson gjorde sitt andra mål för kvällen. Plötsligt stod det 3-0 till hemmalaget, vars tappra - men numerärt fullständigt underlägsna klack - fick anledning att gnugga sig i ögonen. Jublet kom dock delvis av sig då Johan Witehall reducerade till 3-1 mindre än minuten senare. Det dröjde heller inte länge innan Michael Ryder prickade in ett andra mål för masarna.
Sedan höll dock Hammarby och Heino-Lindbergh leksingarna stången i 34 minuter och 26 sekunder. Tyvärr var det tidsmässiga avståndet till slutsignalen 34 minuter och 42 sekunder, av vilket framgår att gästerna forcerade in en kvittering när sexton futtiga sekunder återstod. Föga överraskande var det de offensivt starka Michael Ryder (assist) och Johan Witehall (målskytt) som låg bakom kvitteringen. Bland det mest minnesvärda som inträffade under ovannämnda dryga 34 minuter var ett riktigt hederligt gammalt rallarslagsmål mellan Hammarbys Kristian "The Rock" Kudroc och Leksands Ladyslav Benysek i den andra perioden. Båda fick givetvis matchstraff. Kudroc hade redan dessförinnan visat sig vara mästerlig i konsten att reta masar. Francois Bouillon hade tidigt exploderat av ilska över något - förmodligen mindre vackert - som Kudroc kallat honom.
I förlängningens sista minut såg sedan Rudolf Huna till att ge bonuspoängen - och därmed seriesegern - till Siljansgänget.
Väl i kvalserien lär dock leksingarna få en betydligt tuffare resa, än 2002 då de återvände till elitserien på bekostnad av ett AIK på dekis. I år har Leksand ett svagare lag, men någon given avstigningskandidat finns inte. Visserligen tror jag att Leksand är det enda allsvenska lag som har någorlunda realistiska utsikter att nå elitserien, men favoriter är de knappast. Personligen - om jag får tippa - tror jag att Malmö Redhawks med sin tunga fysiska, och för kvalserier så lämpliga, hockey (kalla det gärna "grishockey") kommer att lyckas rädda sig kvar. Om den andra elitserieplatsen lär de gamla ärkerivalerna Brynäs och Leksand få kämpa, och frågan är om jag inte sätter mina slantar på gästrikarna.
Hammarby kunde - den försmädliga förlusten till trots - glädja sig åt publiksiffran: 3567 personer såg matchen, vilket med 15 personers marginal innebar nytt publikrekord för denna säsong. Lejonparten av dessa åskådare hade dock sina sympatier någon helt annanstans än på Södermalm, åtminstone nu innan fotbollssäsongen kommit igång på allvar. Trots den stora publiken stannade Bamsingarnas publiksnitt på blygsamma 833 personer, vilket bara Teg, Boden, Uppsala och Huddinge lyckas underträffa av alla allsvenska lag.
Tvåmålsskytten Ragnar Karlsson slutade över säsongen på 17 gjorda mål, vilket räckte till en överlägsen seger i den interna skytteligan. Lagkaptenen Henrik Nilsson blev mållös mot Leksand, men han gjorde dock tre mål i superallsvenskan. Därmed passerar han Rolf "Råttan" Edberg i klubbens skytteliga genom tiderna, i vilken han (tillsammans med Timo Salomaa) för närvarande befinner sig på tjugoförsta plats med sina 83 mål. Det återstår att se om Leksandsmatchen blev det sista framträdande i Hammarby för den nu 35-årige veteranen, som debuterade i klubbens A-lag för snart 18 (!) år sedan. För egen del skulle jag dock gärna se "Henke" i laget ytterligare något år, kapaciteten finns fortfarande - om motivationen också gör det kan han förstås bara svara för själv.
Här är annars inte platsen att spekulera inför framtiden. För Hammarbys del återstår att slicka såren och börja fundera över hur klubben skall satsa vidare, och efter vilken strategi. Vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. En sak är dock säker: Hammarby kommer alltid igen, det har vi alltid gjort, och det kommer vi alltid att göra. Det är inte för inte som Bamsingarna är det enda lag som har spelat i någon av de två högstadivisionerna varje år sedan Söderklubben och sex andra lag tog initiativet till Svenska Ishockeyförbundets bildande. Nästa säsong blir Hammarbys 84:e raka säsong i svensk elitishockey. Det ni, Leksand, Färjestad, HV71, Djurgården och allt vad ni heter. Vi är få, men vi är bäst ändå! Bamsing - stångkorv!
