Målet skall vara elitserien - men på sikt
Hammarby måste ladda om batterierna efter de senaste säsongernas misslyckanden. På lite längre sikt finns det ingen anledning att ge upp elitseriedrömmen, men på kort sikt måste klubben först vinna tillbaka fansens förtroende och skapa en förmåga att behålla sina spelare, skriver Benny Wiklander i en krönika.
Inte sedan säsongen 1984/85 har Hammarby spelat i elitserien, och någon större förhoppning hyser jag inte att vi kommer dit den här säsongen heller. När AEG klev in i Hammarby Hockey med buller och gång för ett antal år sedan - och när återvändande frälsaren Leif Boork tog hand om laget - tändes ett litet hopp i mitt grönvita Hammarbyhjärta. Men ack vad jag bedrog mig! Det hela slutade i en flopp som saknar motstycke i svensk hockey (med tanke på alla de miljoner som AEG pumpade in i hockeyn). Nu har AEG dragit sig ur, och hur vi skall klara oss ekonomiskt i framtiden är en öppen fråga.
Det var inte bara A-laget som gjorde fiasko ifjol, A-juniorerna floppade också. Av 34 spelade matcher vann de endast sju och hamnade i bottenträsket. A-laget höll sedan på att missa superallsvenskan. Dit gick vi visserligen, men bara för att sluta näst sist. Kvalseriehockey var vi inte ens i närheten av. Att publiken höll sig borta från matcherna var väl inte så konstigt med tanke på att laget uppträdde som de gjorde - för att inte tala om Bernhard Kaminskis sätt att leda laget. Innan jag säger några ord om publiksiffrorna vill jag rikta ett stort tack till Leif Boork: Du har ännu en gång visat Hammarbyhjärtat!
Publikrekordet förra säsongen kom mot Skellefteå AIK dagen före Lucia. Hela 3 552 åskådare kom för att se matchen, men i ärlighetens namn var det mest Skellefteåfans på läktaren. Matchen kändes som en bortamatch. Bottenrekordet kom mot Mörrum den 3 oktober, då endast 297 åskådare var på plats i en arena som rymmer över 8 000 åskådare (och som dessutom är åt helvete för dyr att spela i). För övrigt hade Hammarby bara en match till under säsongen där publiksiffrann översteg tusen åskådare.
Hur kommer det att bli den här säsongen då? Tja, om vi ser på laget kan vi lugnt konstatera att vi har förlorat hela 16 spelare. Tunga namn som Christopher Heino-Lindberg, Johan Ejdepalm, Johan Eneqvist, Johan Hägglund och Ragnar Karlsson har lämnat oss. Vi har förvisso fått Carl Johan Klint, Tobias Liberg, Liam Lindström, Jimmie Kraft och Dan Tryborn, med flera. Det täcker dock inte förlusterna på långa vägar tror jag (även om jag hoppas att jag har fel).
Jan-Åke Tiensuu blir ny ansvarig för Hammarby hockey, och honom sätter jag stor tillit till. Men med det material som han har att förfoga över kan vi nog inte räkna med några större underverk. Drömmen om ett återtåg till elitserien kommer förmodligen att stanna vid en dröm även denna gång.
Vi kan inte år ut och år in förlora 10-15 spelare och sedan spela om en elitserieplats, det funkar inte. Låt därför den här trestegsraketen gå i uppfyllelse, och låt den aldrig landa! Då kanske jag också får glädjas över att se Hammarby i elitserien tids nog. Nu gäller det att:
1. Vi måste hålla kvar spelarna, och samtidigt knyta nya till laget.
2. Målet skall fortfarande vara elitserien, men vi skall nog inte ställa så höga krav på laget under den närmaste framtiden. Jag kan inte räkna med att vi kan vara ett topplag ens i allsvenskan med de förutsättningar som Hammarby Hockey har i dag.
3. Fansen måste ta hockeylaget till sitt hjärta igen. Det kan lyfta laget till stordåd (se på Mora) Det är inte stimulerande för Hammarby att spela inför 313 åskådare.