OS-bloggen: Kemi kontra individuell skicklighet
Ett av de mer intressanta ämnena inför – och givetvis även under – OS-turneringen är hur de olika lagen ska formera sina kedjor och backpar. På förhand känns det som att det bland de stora nationerna finns få kombinationer som verkligen står skrivet i sten, med Kanada som undantaget.
Att spekulera, resonera och argumentera kring kemi kontra individuell skicklighet när man sätter ihop en kedja eller ett backpar är otroligt spännande. Hur stor skillnad är det egentligen från spelare till spelare? Vilken effekt kan man få beroende på formationer? Vad ska väga tyngst?
Ryssland har exempelvis ett intressant dilemma i sin försvarsbesättning. Med Emelin-Markov, Nikulin-Medvedev och Nikitin-Tyutin kan man få ihop tre samspelta par. Men det skulle också innebära att intressanta Slava Voynov hamnar utanför ordinarie backbesättning.
Nu verkar det faktiskt, baserat på första träningen, som att ryssarna särar på alla tre av sina samspelta par. Bortser man helt enkelt från den kemi som finns, eller är det bara ett experiment på en träning? Att gå tillbaka till Emelin-Markov, Nikulin-Medvedev och Nikitin-Tyutin är trots allt enkelt om de andra paren inte fungerar.
För Tre Kronors del finns det några intressanta beslut att ta. Ska Henrik Zetterberg spela tillsammans med Gustav Nyquist, precis som i Detroit, på exempelvis Gabriel Landeskogs bekostnad? Landeskog är den bättre spelaren, det råder det ingen tvekan om, men Nyquist är i en galen form. Ska Marcus Johansson sättas in jämte Nicklas Bäckström enbart för att båda två spelar i Washington?
Även USA har några intressanta punkter. Spelar man Toronto-duon James van Riemsdyk och Phil Kessel tillsammans? Hur väljer man att göra med Derek Stepan och Ryan Callahan, båda från New York Rangers? Och kommer Paul Martin och Brooks Orpik, Pittsburgh, att bilda ett backpar trots att Orpik egentligen inte bör vara aktuell för en ordinarie roll sett till individuella kvaliteter?
Hur stor vikt bör man lägga vid kemi från klubblag, eller tidigare landslagsturneringar? Eller är det enbart individuell skicklighet som ska styra hur man formerar kedjor och backpar? Vi får ju inte glömma att förberedelserna och träningsmöjligheterna i en sådan här kort turnering inte direkt är optimala.
Ska exempelvis den förmodade tryggheten med Nyquist-Zetterberg väga tyngre än potentialen med Landeskog-Zetterberg? Och gör Kanada rätt som håller fast vid Crosby-Kunitz, Sharp-Toews och Getzlaf-Perry?
