Krönika: ”Guld – de självklara förväntningarna”
Sverige avfärdade Slovakien lika enkelt som förväntat och förhoppningarna om guld har inte förändrats från förhandsförväntningarna – snarare tvärtom. Nu är allt annat än guld ett misslyckande.
Sverige hade inte de minsta problem med att besegra Slovakien i kvartsfinalen. Som förväntat var det bara de svenska spelarna själva som skulle kunna orsaka en förlust – och så blev det uppenbarligen inte.
Slovakien hade absolut ingenting att sätta emot. Poängkungarna Martin Reway, David Griger och Milan Kolena var inte ens hotfulla i powerplay, där de tidigare i turneringen hade varit mästerliga. Misstagen avlöste varandra i vartenda byte och stackars Richard Sabol i slovakernas mål fick ingen hjälp över huvud taget.
Men – med det sagt… i mångt och mycket var det svenskarna som gjorde Slovakien dåliga. Sverige var flera klasser bättre. Ofta fick man känslan att det var män mot pojkar, och inte en juniormatch. När mäktiga Oskar Sundqvist stormade fram i full fart var det som om han mötte 12-åringar. Slovakien var, som sagt, helt utan chans.
12-0 skulle ha varit en mer realistisk och rättvis bild av matchen än vad 6-1 skulle ha varit. När Filip Forsberg tidigt i den andra perioden dunkade in 3-0 såg man en tydlig attitydförändring hos svenskarna. Man gick från full fokus på uppgiften till att kliva in i lekstugan – och det är inte särskilt förvånande.
Soloprestationer varvades med ”för svåra” passningskombinationer och titt som tätt försökte svenskarna sig på saker som knappt fungerar i TV-spelens värld. Det gjorde att man kanske gick miste om ytterligare några mål, men fick också en enkel – fysiskt som mentalt – resa in i semifinalen. Det kan vara värt en hel del.
---
Finns det något oroande som man ska välja att lägga fokus på så är det spelet i powerplay. Visst bör man kanske ha ett visst överseende för att fokus och seriositeten minskar något när man har en stor ledning, framför allt när det trots allt är juniorer som spelar, men det är inte bara i den här matchen som det är märkbart.
Flera gånger om har Sverige dragit ner på tempot och sökt den perfekta passningen för det perfekta målet. När det lyckas är det snuskigt värre – men det är sällan det lyckas. Det enkla spelet – direktskott från blå eller tekningscirkel efter tvingad sidledsförflyttning på målvakten – är oftast mer effektivt. Det krävs inte heller några enorma prestation för att det ska bli lyckosamt.
En viktig del i jakten på guldet är powerplay. Och för att maximera sina chanser på guld bör svenskarna minska svårighetsgraden något. Chanspassningar genom slotet, klapp-klapp-spel kring målburen och soloprestationer bör inte figurera i repertoaren lika frekvent som tidigare – men givetvis ska man fortfarande kunna lira lite sexigt i powerplay. Om inte annat får det nästan alltid med publiken.
---
När man ser hockey live, och i synnerhet när man inte sitter precis vid isen, får man helt andra intryck än att se en match på TV. Det är givetvis ingen banbrytande insikt, men likväl alltid lika fascinerande.
Ett tydligt exempel på det är just Oskar Sundqvist. Gör han en extremt mycket bättre match mot Slovakien än tidigare? Nej, egentligen inte. Men när man ser hela isen, när man ser vad hans arbete och forechecking får för effekter och när man tydligt ser vilken tveksamhet hans blotta närvaro ger slovakerna… det är saker man sällan noterar via en TV-sändning.
Men man kan också vända på resonemanget. Det är inte bara tydligare positiva intryck man får, utan man märker även vissa brister, eller kanske snarare negativa tendenser. Att Filip Forsberg är en ”osvensk” spelare är inget nytt. Han är snarare en typisk stereotyp rysk forward än den klassiska svenska forwarden.
Han gör ofta bara en maximal arbetsinsats i det offensiva spelet. Visst är han skicklig på att arbeta fast pucken i offensiv zon, att hitta ytor för sig själv och medspelare och att faktiskt producera siffror. Men han kan också vara lat när Sverige är tillbakatryckta, hänga kvar i neutral zon för en eventuell spelvändning eller vara lite för bekväm när det kommer till skitgörat i egen zon.
Så länge mini-Foppa däremot gör sina poäng och vinner matcher åt Sverige är det lite väl extremt att klaga. Den sortens spelartyper, som trots allt kan avgöra matcher på egen hand, behövs också i ett lag. Men skulle produktionen utebli är mini-Foppa ingen spelare som leder det svenska laget.
Från läktaren märkte man också att både Alexander Wennberg och Andreas Johnson minst sagt är mänskliga. Nu var duon förvisso lite väl naiva och nonchalanta när siffrorna drog iväg, men även i början av matchen var det tydligt att de flera gånger om spelar för svårt.
---
Hur mycket spelade verkligen Sverige för att hålla nollan? Framåt slutet av matchen såg det nästan viktigare ut att få trixa lite och kanske kunna bjuda på någon rolig soloprestation än att faktiskt ge en duktig Oscar Dansk en skön nolla.
För att vara helt utspelade tilläts Slovakien få på tok för många målchanser. Nonchalant spel på offensiv planhalva gav slovakiska spelvändningar och de kunde även stå rena i slotet. Är det någonting som genomgående har varit ett frågetecken i det svenska spelet så är det försvarsarbetet kring egen målbur.
Dansk har konstant lämnats till sitt eget öde. Nu har han förvisso gjort en väldigt stark turnering hittills, men i en semifinal och eventuell final vill det nog till att hans lagkamrater hjälper honom aningen bättre.
---
Sverige var som sagt överlägsna och tog sig till semifinal på ett väldigt enkelt sätt. Inte ska man klaga allt för mycket över det. Kompetensen är alltjämt otroligt stor i det svenska laget och efter ett gediget gruppspel samt en styrkedemonstration i kvartsfinalen har målet blivit ännu tydligare än vad förhandsförväntningarna kanske indikerade.
Ett delat favoritskap inför JVM har nu blivit ännu mer påtagligt, och om det då skulle ”räcka” med final för att få godkänt är nu förväntningarna självklart snäppet större.
Allt annat än guld är ett misslyckande.
