Krönika: Ibland blir man påmind om varför Sportklubben är så älskvärd
Under fredagskvällen utjämnade SSK matchserien när man besegrade Mora på hemmaplan. Det var en häftig kväll och jag fick en rejäl påminnelse om varför jag älskar denna sport men framförallt varför jag älskar Södertälje Sportklubb.
Magi. Det var så jag kände och tänkte när jag började dra mig hemåt efter matchen.
Alldeles genomsvettig var man också, vilken pärs! Vet inte hur man ska analysera matchen, har fortfarande inte riktigt lugnat ner mig, trots att jag skriver detta dagen efter.
Något som är lätt att konstatera dock är att SSK gör sin överlägset bästa match mot Mora den här säsongen. Det är första gången som man verkligen nöter ner dalalaget över 60 minuter och Johan Hedberg har nog en del saker att fundera på fram till söndagens drabbning.
Den fina prestationen som SSK stod för under slutperioden i match 3, den energin och den intensitet, kändes det som att man kunde ta med sig in i match 4. Man skapade riktigt farliga målchanser i första perioden och Andreas Ljunggren fick göra några riktigt heta räddningar. Man hade ett bra rörelsemönster och helt plötsligt var det Moras backar som hade problem med att hantera presspelet från SSK. Sedan var man inte dominanta på något sätt, Mora hade några längre anfall, även om solklara målchanser för gästerna saknades. SSK var dock det klart bättre laget. I period två kunde SSK till slut ta ledningen välförtjänt, en Patrick Newell som gjorde sin bästa match i SSK-tröjan hitintills, kom fri och lurade Ljunggren med en dragning och kunde lägga in pucken mellan benen.
Mora vände dock. Efter en puck out utvisning av Albin Carlson kom kvitteringen för gästerna i powerplay. Fabian Ilestedt bröt sig in från första stolpen och lade pucken mellan benen på Nikita Tolopilo. Tror ingen på isen var speciellt nöjd med sitt agerande.
Sedan skulle Mora även ta ledningen innan tredje. Slarv i mittzon och Johan Persson snor pucken av siste man när SSK ska ta sig in i offensiv zon. Friläge och pucken gick upp i nättaket där han brukar sätta den.
Ser man till matcherna i Mora har SSK tidigare blivit översköljda när man släppt in mål. Så var inte fallet under fredagen. SSK fortsatte trumma på i tredje. Kvitteringen kom cirka fem minuter in när Viktor Liljegren tryckte dit en retur i slottet. Efter det lade SSK in ytterligare en växel. Man skapade flera jättelägen för ytterligare ett mål. Till slut kom det. SSK fick sin första möjlighet till att spela powerplay 50 minuter in i matchen. Med nio minuter kvar serverade Nikola Pasic en glödhet Lucas Carlsson öppet mål. Carlsson som nu har avgjort två matcher i rad. Undrar för övrigt om taket är säkrat inför tisdagen? För jag tror att bultarna måste ha börjat lossna vid 3-2 målet. När man såg pucken gå in, då kände man en vild glädje. En typ av glädje som jag inte har känt på år och dar. En ren euforisk känsla och man kramade om alla man kunde få tag på i klacken.
SSK höll undan efter det och alla i laget förtjänar verkligen beröm för sin insats. Har varit kritisk de inledande tre matcherna till spelet men det vi såg under fredagen var en förbannat bra laginsats.
Även vi i klacken förtjänar beröm, är sällan nöjd med vår insats, då jag vet vad vi kan. Tycker fortfarande att lägstanivån kan bli bättre men oj vad det kokade stundtals i Scaniarinken. Det finns inget bättre.
Vet inte om den här texten säger speciellt mycket. Känns som jag svävar i väg över en kvittering i en kvartsfinalserie men som sagt: Igår kände jag ren och skär magi. Det är man inte bortskämd med.
Nu lägger vi fokus på söndag. All press på Mora som valde oss och som nu har tappat sitt övertag. Det ser ut att bli ett fint bortafölje och det finns några platser kvar på Supporterklubbens buss. Boka in er här så ses vi uppe i Dalarna.
Om ni hör en sång…
