Tankar inför den stundande säsongen 2024/2025
Sommaren lider mot sitt slut vilket innebär att ishockeysäsongen sakta men säkert närmar sig nedsläpp. Johanneshov förbereds en sista gång för att agera värd åt svensk ishockeys mesta mästare. Efter säsongen jämnas Hovet med marken och agerar fundament åt någon nyproduktion lika grå och tråkig som en bortamatch en vardag i en halvfull Behrn Arena, eller Dackehallen om ni så vill... Nedan följer några tankar från slutet på förra säsongen och dagslägets truppbygge.
Sammanfattning av fjolårssäsongen
Den gångna säsongen började likt en plågsam obotlig höstdepression. Ett spel som till stor del hackade till följd av att namnkunniga spelare underpresterade. Resultatet av säsongsstarten var lika mörk som en kall porter på valfri irländsk pub. Röster höjdes för att avsätta Garpen, han som bara några månader tidigare hade fört Djurgården till en sjunde och avgörande match i hockeyallsvenskans finalserie mot MoDo. Det börjar nästan bli tjatigt men Djurgården Hockeys ledning var återigen tvungna att agera och entlediga tränare, något som har blivit en mer regel än undantag de senaste åren. Michael Honken Holmqvist tog över rodret och backades upp av Patrik Andersson. När grundserien summerades hade Djurgården gjort en stark klättring i tabellen och åter landat in på en ny fjärdeplats, likt fjolåret. Spelet hade stabiliserats men special teams var fortfarande en akilleshäl. Nya lirare i form av Viktor Eklund, Linus Eriksson och Melvin Wersäll hade presenterat sig för Hovets publik och med sin ungdomliga entusiasm kryddat truppen under säsongen. Lagets rutin blandat med ungtupparnas energi var ingredienserna för att åter nå en Hockeyallsvensk final. Väl där gjorde Brynäs processen kort och i stället för att bjuda publiken på långkok serverades valfri rätt genom drive thrun på närmaste snabbmatsrestaurang. Fyra raka förluster. Ridå. Djurgården var de facto fullständigt chanslösa.
Direkt efter finalförlusten rådde en personlig känslomässig ambivalens vad som avsåg Djurgården Hockeys framtid. Ekonomin både rapporterades, vilket senare redovisades, ligga i botten. Flera tungt avlönade spelare som underpresterat satt fortfarande på kontrakt, samtidigt som Djurgården återigen förlorat en avgörande serie för att antingen stanna kvar i, eller gå upp i svensk hockeys så kallade finrum. När allt kändes som värst klev en minst sagt rakryggad råblond nordisk prins in i Tv4:as studio. Djurgården Hockeys nya general manager, Niklas Wikegård, greppade mikrofonen och svarade på frågor gällande Djurgårdens framtid med stor tydlighet och med ett självförtroende bara Niklas kan ha. För en kort stund kändes det plötsligt bättre och hoppet om en ljusare framtid med vårvindar började försiktigt smyga sig på. Faktumet att ekonomin fortfarande var i botten kvarstod dessvärre. Trots ”Wikens” raka rygg, blonda hår och stora självförtroende kan han väl inte trolla med de berömda knäna, eller?
Spelare ut och eventuella spelare in
Några kubikmeter ytterligare vatten har runnit under broarna sedan finalförlusten i våras och Wikegård har officiellt suttit vid rodret som Djurgården Hockeys general manager i knappt fyra månader. Flera obekväma beslut har fattats. Anton Gradin, Alexander Ytterell och Fredrik Schlyter har blivit utköpta från sina kontrakt. Urdjurgårdaren Emil Berglund har i skrivande stund inte fått en ny klubbadress efter att han ej erbjudits något nytt kontrakt i klubben där hans pappas tröja hänger i balkarna på gamla Hovet. John Norman har lagt skridskorna på hyllan, Wiktor Nilsson och Axel Andersson testar lyckan i SHL, samtidigt som en rad andra spelare med utgånget kontrakt fått se sig om efter nya arbetsgivare. Satsningen inför säsongen 24/25 har i skrivande stund gått in i sitt slutskede. Den sista pusselbiten som fattas är en ersättare till förra årets bästa back, Axel Andersson. Det har talats spelare som Philip Holm. För en hockeyallsvensk klubb får det ses som en direkt drömvärvning, vilket gör sannolikheten att han landar in i Djurgården Hockey anno 2024/2025 får ses som låg. Kvaliteterna Philip Holm besitter gör honom till en attraktiv spelare på den europeiska och svenska marknaden, vilket såklart medför ett högt lönekrav. En annan spelare som det spekulerats om i media som eventuell ersättare till Andersson är Simon Johansson. Den högerfattade backen har samlat på sig rutin i både finska ligan och AHL sedan senaste sejouren i Djurgården. Med ett bra förstapass och skridskoåkning, för att inte minst nämna högerfattningen som Djurgården är i skriande behov av på backsidan, hade han passat väl in i ett första backpar. Vidare följer en redogörelse för vad som hänt i truppen under sommaren och tankar kring det.
Backar
Vid en snabb blick över backsidan har en föryngring skett jämfört med fjolårets uppställning. Allsvensk rutin i form av Hugo Blixt och Colby Sissons har landat in i huvudstaden. Kevin Karlsson har ersatts av Jonny Tychonik, som rest österut över den stora pölen för att få fart på sin seniorkarriär. Karlsson kunde stundtals vara en positiv injektion i det offensiva spelet med sin skridskoåkning och puckhantering. Däremot var hans spel för ojämnt och vissa ingripanden, speciellt i egen zon, kunde få en flintskallig att bli gråhårig. Förhoppningsvis håller Tychonik en högre lägstanivå och bidrar med fart i spelet bakifrån. Tre yngre spelare, Adrian Carnebo, Elias Degnell och Arvid Bergström har alla skrivit A-lagskontrakt och konkurrerar för att ingå i ett av backparen. Då spelare som drar på sig den anrika Djurgårströjan, av någon oförklarlig anledning, ofta drar på sig allt från skador, sjukdomar, sargade familjesituationer och fan och hans moster, är det tur det kommer spelare underifrån som kan bredda truppen och bidra i spelet. Den defensivt stabila backen Jacob Ragnarsson har redan fått känna på Hovets is under sluttampen av förra året och kommer fortsatt kunna bidra med sina kvaliteter i defensiv zon. Kvar i laguppställningen återfinns även Edvin Hammarlund som med en medioker fjolårssäsong hoppas kunna studsa tillbaka till formen han hade under slutspelet säsongen 22/23. Faktumet att det saknas en duktig tvåvägsback med offensiv uppsida och högerfattning kvarstår. Tyvärr växer den arten varken på marken, isen eller i träd, vilket medför stor konkurrens på marknaden där andra arbetsgivare högre upp i näringskedjan kan roffa åt sig de mest attraktiva spelarna. Har man is i magen kommer spelare längre ner i SHL-lagens backuppsättningar eventuellt bli tillgängliga för utlåning. Skulle ett sådant scenario utspela sig är det viktigt att man skriver en utlåning för hela säsongen, för att undvika en lex Pontus Johansson från förra säsongen.
Forwards
Sett till forwardsuppställningen behöver man knappt vara ishockeyintresserad för att känna till några av namnen som kritat på för mesta mästarna nästkommande säsong. Utan att nämna några namn har någon eller några gjort sig ett namn via sociala medier. När vi ändå pratar om självaste Dick Axelsson går det inte att undgå att det är en profil som intagit omklädningsrummet. Med ett högre nummer på ryggen och lägre siffror på vågen jämfört med tidigare hoppas den frispråkige och puckskicklige magikern kunna hjälpa Djurgården upp i finrummet igen. Det gäller nog att inte sväva i väg i sina förväntningarna på Axelsson. Faktumet att han hunnit fylla 37 år och inte spelat hockey på över ett år lär dryga ut startsträckan innan han kommer in i det hockeyallsvenska tempot. Man skall troligtvis inte ifrågasätta vinnarskallens motivation, som lär bubbla av revanschlusta då han senaste sejouren i klubben var med och åkte ur SHL. Ett annat, hos vissa omdiskuterat, nyförvärv som kryddat forwardssidan är den spelintelligenta trash-talkern Fredrik Weigel. Dicken, Weigel och Klasen kommer se till att varken motståndare eller Wessner får en lugn stund nästa säsong. En annan ålderstigen spelare är Linus Klasen. Trollkarlen spelade 47 matcher den gångna säsongen och snittade en poäng per match i grundserien. En skadefri, nu svär jag i kyrkan, Klasen är ren och skär offensiv toppklass i allsvenskan. När vi ändå är inne och talar om allsvensk toppklass kan man passa på att nämna Patrik Thoresen. Tack vare att Thoresens frus vänner var sena till den planerade fikan, på samma café där Wikegård och Thoresen satt och diskuterade eventuell framtid i Djurgården Hockey ihop säsongen 24/25, hann fru Monica Thoresen svänga förbi och säga åt sin man att ”det är bara att köra på det här”. Tacka högre makter för tidsoptimister! I Thoresen får Djurgården en riktig powerforward med smartness och sinne för mål. Gutten kommer in med stor pondus och tar garanterat en ledarroll i omklädningsrummet. Det kommer brinna i ögonen på norrbaggen om medspelarna glider runt på en skridsko i matcherna borta mot Vimmerby eller Tingsryd. Adderar man en viss Tyler Kelleher till leken bland forwards kan man räkna med att Djurgården blir ett mer offensivt skickligare lag kommande säsong jämfört med fjolårets upplaga. Herregud vad bra han var i det allsvenska slutspelet. Rutinen att vinna och gå upp med lag skall inte underskattas, han vet hur man gör. Tillsammans med hårt arbetande spelare i form av exempelvis Arvid Costmar, David Blomgren, Daniel Brodin och Albin Grewe, samt ynglingarna Viktor Eklund, Linus Eriksson, Melvin Wersäll och Anton Frondell, ser Djurgården ut att kunna matcha en av allsvenskans vassaste forwardsuppställningar. Centersidan har ett imponerande djup där en spelare som Ludvig Rensfeldt ser ut att hamna som fjärdecenter. Med forwardssidans djup finns en förhoppning att Djurgården ska kunna mala ner sina motståndare med fyra producerande kedjor. Linus Eriksson kommer förhoppningsvis fortsätta på inslagen väg från förra säsongen. Fredrik Weigel har en stor allsvensk rutin där han som skicklig tekare och passningsläggare kan användas i många delar av spelet. Marcus Krüger vet alla som följt hockeyallsvenskan senaste två säsongerna vad han går för. Förra året blev dessvärre en hackig historia med olika skador som höll kaptenen borta från spel i hela 33 grundseriematcher. Djurgårdens kapten är en spelare som får mycket uppmärksamhet på isen i form av fysisk närvaro från motståndarna. Många av nyförvärven på forwardssidan har stor rutin och en kaxighet Djurgården saknade förra säsongen. Bristen på kaxighet visade sig inte minst i tre av derbyna mot kolsäckarna. Säsongens upplaga ser på förhand ut ha mer vältränade käkben och mer attityd.
Målvakter
Målvaktssidan är intakt från förra året där Hugo Hävelid och Viktor Andren till en början delade på ansvaret om förstaspaden. Andren använde under säsongen sin spade för att gräva upp den begravda hunden Fredrik Mikko. På egen hand, utan målvaktstränare, tog sedermera Andren över som förstaslips och ansvarade för att vakta nätmaskorna åt järnkaminerna större delen av slutet på säsongen. Hävelid hade ett starkt JVM men lyckades inte utmana Andren fullt ut därefter. Det finns fortfarande ett frågetecken kring Djurgårdens målvaktssida där man förra säsongen saknade en hög lägstanivå och räddningar i avgörande moment i matcherna. Michael Andersson, målvaktstränaren som tidigare tränat Viktor Andren i Almtuna, har tågat in i tränarstaben och förhoppningsvis kan han stabilisera och utveckla målvaktsparet. Senast Andersson tränade Andren hade målvakten en räddningsprocent på 92,1 procent i ett defensivt inriktat och ekonomiskt begränsat Almtuna. Gällande Hävelid får man inte glömma bort att han är blott 20 år med endast en säsong inom seniorhockeyn, vilket gör det orättvist att räkna ut honom ännu. Utvecklingskurvan kan bli brant om onödiga misstag slipas bort och de mentala bitarna faller på plats. Att han har potential att bli en bra målvakt utkristalliserade sig i JVM.
Sammanfattning
Med tanke på fjolårets misslyckande att åter ta sig upp till SHL, ekonomins röda siffror och många redan kontrakterade spelare, kändes det på förhand som ett omöjligt uppdrag att Wikegård skulle ställa ett starkt lag på banan. Tack vare lite trollerikonster från knäna och ett stort kontaktnät kan man nu konstatera att Djurgården Hockey anno 2024/2025 har möjlighet att spela om biljetten till svensk hockeys finrum. Får man en fortsatt utveckling på de yngre spelarna kommer truppen ha en gynnsam konkurrens där mer rutinerade spelare tvingas prestera för att få chansen att bäras fram av den högljudda publiken inne på Hovet. Tidigare säsonger har inneburit en hel del skador. Med en i dagsläget relativt bred trupp, framför allt på forwardssidan, kliver Djurgården in i säsongen förberedda för eventuella avbräck. Backsidan saknar fortfarande en ledande högerfattad tvåvägsback. Framtiden får utvisa om man avvaktar spelarmarknaden och väntar på att andra lag ska sätta sina trupper, eller om man snart gjort klart med den sista pusselbiten. Frågan kring om man kan spela en säsong med en backuppsättning där majoriteten, eller alla, backar är vänsterfattade kvarstår. Vi får helt enkelt avvakta och se hur det artar sig.
För sista säsongen någonsin kommer det spelas hockey på Hovet. Djurgården förbereder sig för att utmana Kenttäcam om att vara laget som vinner säsongens sista match. Med trycket som skapas inne på Hovet finns alla möjligheter att hjälpa säsongens järnkaminer nå framgång på isen. Låt oss nu kraftsamla ordentligt och backa upp vår fina förening under kommande säsong. Tillsammans skapar vi ny historia. Hovet kommer koka, sen falla. Det hörs ett rop från Johanneshov…
