Krönika: Det kan bli en lång säsong…
Frölundaredaktionens nykomling Tomas Ericson filosoferar kring säsongsinledningen med tidigare erfarenheter nära till hands.
Magkänslan säger; det kan bli en lång säsong det här för Frölunda. En lång och seg säsong. Nu ska man kanske inte dela ut allt för hårda domar efter bara två spelade omgångar, men nog kan man skönja en del små tecken redan nu?
Jag hoppas att jag har fel, men visst liknar detta säsongen 2003/2004? Ni vet säsongen som följde efter Frölundas andra guld genom tiderna. En säsong som till stora delar präglades av en kollektiv baksmälla, efter den stora fest som hela staden just hade upplevt. En säsong där många matcher hade svårt att tända till, åtminstone från Frölundas sida. Jag ser redan nu likheter mellan den tiden och inledningen på årets säsong. En ny liten baksmälla efter den fantastiska och smått oöverträffbara uppvisning staden Göteborg hade äran att få bevittna under den så kallade ”lockout-säsongen”. Det känns så i alla fall. Om jag har fel är jag den första att erkänna det.
”Lillis” Lundh säger att det absolut inte finns någon mättnad i årets upplaga av Indians. Både han och Janne Karlsson har dessutom påpekat att alla vill uppleva ett nytt guld i vår. Och att alla är beredda att ge det som krävs för att nå dit. I varje match. Jag tvivlar inte på det. Inte i spelarnas (och ledarnas) grundinställning. Men, ibland kan det nog smyga sig in en liten omedveten mättnad. Några procents mättnad… det räcker. Det räcker för att komma tvåa. Eller trea... Eller… Marginalerna är oerhört små i dagens elitishockey. Eller som Janne Karlsson brukar säga; man måste våga sticka in näsan i varje situation.
* * *
Det gäller med andra ord att börja varva upp redan nu. Känslan av att de gamla och rutinerade, som Sundin, Andersson, Johnson och Esbjörs, kommer att tända till först i januari är påtaglig. Frågan är om det räcker? Det håller nog inte med bara halvtaggade äldre spelare och heltaggade yngre under den större delen av säsongen? För taggade har de yngre varit i alla fall. Sebastian ”Lill-Jensa” Karlsson och Anton ”Lill-Pebben” Axelsson fick en del speltid i sista perioden mot MoDo, som de förvaltade väl. I hemmapremiären mot Mora flankerades de dessutom av Kirill Starkov och Richard Demén-Willaume. Tre killar födda 1986 och en född 1987 (Starkov) som redan har visat sin potential och vilja att vara med på den högsta nivån. Mot Mora fick dessutom dessa unga herrar ännu mer med istid av cheferna Lundh och Karlsson. Något som de svarade upp till på ett klart godkänt sätt. Enligt min mening var juniorkedjan den bästa i Frölunda under matchens två första perioder. Demén-Willaume, som matchades med olika backpartners, såg möjligtvis något nervös ut ibland rent spelmässigt. Men klart godkänt där också.
* * *
”Det räcker med att ‘stjärnorna’ är bra efter jul – det är ju ändå i slutspelet vi ska vara som bäst”. Ja, så tänker kanske en del nu. Visst, det är i slutspelet medaljerna delas ut. Men alla vet vilken skillnad det är om man har fördel av hemmaplan i avgörande matcher eller inte. I synnerhet för Frölunda. Skillnaden mellan en första- eller andraplats - eller en fjärde- eller femteplats för den delen, kan vara det som fäller det slutliga avgörandet. Det gäller att plocka så många poäng som möjligt under seriens gång. Den 6 mars kanske vi står där och tänker och räknar... ”Tänk om vi hade vunnit mot Södertälje…och vi skulle ju ha tagit alla tre poängen mot Mora…och... Där har vi ju de poängen vi behövde nu…”
