Krönika: Ett slut vi inte vill se
A tribute to a hero. Jonas Esbjörs skada i chokladarenan smärtar. Inte bara för Jonas.
Esbjörs den yngre, broder Joakim är tre år äldre, växte mer eller mindre upp i Frölundas omklädningsrum. Pappa Lars-Erik var egentligen den som kallades "Esa". Joakim blev "Lill-Esa" och Jonas "Mini-Esa". Med tiden har även den yngres smeknamn kommit att förkortas till bara "Esa" av de flesta. Lars-Erik Esbjörs hade ständigt med sig sönerna på träningar och matcher. De kom att få en riktig uppfostran med andra ord. Med åren har Jonas, med sina 469 matcher i a-laget, blivit något av en kultfigur i Frölunda. Två utflykter har det blivit, om vi bortser från läroåren i Hanhals i unga år. Till finska Ässät och sedan HV71. Men det var i Frölunda han hörde hemma. När jag träffade Jonas under en slutspelsmatch i Scandinavium, hans HV71 hade åkt ur slutspelet, frågade jag när han skulle komma hem. "Snart, men jag har ju kontrakt med HV...". Jonas Esbjörs löste det, genom att betala ur egen ficka för att få spela i Frölunda. Och det var inte bara några enstaka kronor det handlade om.
Att se "Esa" fira guldet 2003, efter att ha väntat på just det ögonblicket i hela sitt liv, var magiskt. Glädjen var enorm. Lyckan så stor att det nästan blev för mycket. Mitt allra största minne av Jonas Esbjörs härleds också från just den sista finalmatchen det året. Anfallet som leder till hans kvittering till 3-3, som fixade fram den förlängning som Tomi Kallio sedermera skulle avgöra. Insatsen där är enorm. Kommer ni inte ihåg det, så leta genast fram en DVD eller ett videoband med sekvensen. Följ "Esa". Från att pucken släpps vid tekning, till hans stångande och kämpande för att komma åt pucken. Han kämpar, men faller. Kämpar, men faller. Upp igen. Tar pucken. In på mål. Skott, retur. Ner för räkning, upp igen. Tar en båge, pucken ligger lös. Fram igen, ny attack. Stöter in pucken i målet bakom Wallinheimo i vargarnas kasse. Explosion. Scandinavium vibrerar. Jonas är i sjunde himlen. Eller åttonde. Likt Bambi far han fram på isen. Jublandes, skuttandes. Plötsligt fungerar inte balansen. Glädjen tar överhanden och han faller pladask innan lagkamraterna flyger över honom och bildar en TV-puckshög. Upphämtningen är ett faktum. 1-3 har blivit 3-3 efter tidernas viljemål. Förlängning väntar inom kort. Frölunda har 3-0 i matcher sedan tidigare, det fattas ett mål. Ett mål. Just där och då, inser Jonas Esbjörs att det kan bli verklighet. Just då, är hans karriär på topp. Just då är hjärtat på väg att hoppa ut.
För mig är Jonas Esbjörs en av de största. Hans inställning, hjärta och själ, som andas Frölunda rakt igenom, går nästan att ta på. Framförallt då det vankas slutspel. Därför gör hans skada igår extra ont. För mig, för många, men framförallt så klart för Jonas själv. Efter nästan nio månaders slit den här säsongen, kan det ta slut just när målet hägrar. Må lyckan le mot oss - låt turen vara med oss. Ge Jonas en final till.
Jonas Esbjörs är Frölunda. Jag hoppas alla förstår det.
