Mansfield - Stevenage1 - 2
2012 inleddes med förlust
I Elitseriepremiären 2012 kammade Frölunda noll efter en uddamålsförlust hemma mot Linköpings HC. Matchen var ett ganska så stort sömnpiller och det syntes att det var inledningen av säsongen då många av detaljerna trillade bort. Men trots att LHC sent var två mål upp gav hemmalaget Frölunda aldrig upp och var ytterst små marginaler ifrån att ordna en förlängning.
Inför ganska så glesa läktare så släpptes pucken för första gången i mittcirkeln av Scandinaviums is. På förhand var det tänkt att Brunnström skulle stått på ena kanten vid det tillfället men på grund av pappersstrul så fanns han inte tillgänglig vilket åter gjorde Dragkedjan möjlig. Och Frölunda var laget som tog initiativet i början av den första perioden. Man öste, som har ett rykte att göra, på och lade puckar djupt ned i den blåvita zonen och så jobbade man hårt därifrån.
Det var således också Frölunda som sköt mest och skapade mest – även om pucken inte riktigt var nära att gå in någon gång. Trots flera powerplay. För LHC hade en spelare på botbänken hela tre gånger under den första perioden. Och självklart satt den evigt utvisade Andreas Jämtin där en av gångerna efter en onödig utvisning djupt nere i Frölundas zon där han var lite för ivrig och således drog ned en Frölundaförsvarare.
Något som Frölunda alltså inte kunde unyttja. Vilket inte är så värst konstigt så här tidigt in på säsongen. Det tar ett verkligen ett tag i spela ihop sig och få alla spelare att veta var den andra kommer att göra och utefter det försöka försätta sig i den rätta positionen. Något som inte fanns där i något av dessa numerära överlägena. Det var dåliga och slöa passningar, det var alldeles för få skott och framförallt så var det väldigt mycket individuella misstag där man slarvade i någon dragning och därför näst intill gav bort pucken rakt i gapet hos en Linköpingsspelare.
Närmast ett mål var ändå hemmalaget och det i form av Fredrik Eriksson. Och ändå var det knappt nära. Något det visserligen hade hade potential att bli då han fick ett öppet skottläge djupt ned i slottet efter att puck först studsat på en skridsko och ställt alla spelare utom just Fredrik Eriksson i fel position. Skottet gick dock rakt i bröstet på Engstrand och även om Frölundaspelare även var där och högg på returen så var målkolumnerna fortsatt prydda med nollor på båda sidor.
Men om Frölunda var det bättre och mer spelfördelande laget under den första perioden så svängde övertaget över lite grand åt gästernas sida i den andra. Det skall tilläggas att varken Frölundas övertag i den första eller LHC:s i den andra perioden var särskilt övertygande på så sätt att laget i fråga hade precis allt spel – men LHC satt åtminstone i ett lite större förarsäte i den andra akten.
Och kanske just därför gjorde även Carl Söderberg Linköpings första mål denna säsong. I ett powerplay fick man utdelning genom en hel del tur med studsar på både klubbor och benskydd. För när Carl Söderberg försökte nå Rahimi framför Hudacek vid en position nedanför förlängde mållinjen så studsade pucken först på Christian Bäckmans utsträckta klubba, sedan på Julius Hudaceks benskydd, och sedan tillbaka till Söderberg som retfullt kunde stöta in pucken från mycket nära håll då Hudacek inte hade en aning om var pucken befann sig. 1-0 LHC efter drygt nio minuters spel i andra perioden.
En målställning som höll i sig hela 20 minuterna ut. För det dök upp inte så mycket mer vassa målchanser trots några få numera överlägen. Det vassaste läget hade LHC när Weinhandl i en snabb kontring sökte en medspelare som störtade mot kassen – och därefter också försökte sätta pucken högt i Hudaceks vänstra kryss men utan att lyckas. Även Andreas Jämtin fick ett vasst läge när han blev smörpassad diagonalt i en snabb kontring men även hans skott som sökte Hudaceks vänstra kryss räddades. Förmodligen mycket på grund av att Jämtin fick pucken en aning bakom sig själv och därför var tvungen att stanna upp en aning och vända upp – men också för att Jämtin förmodligen inte är Linköpings vassaste målskytt. Inte riktigt hans huvudsakliga uppgifter på rinken, kanske...
Inför den tredje perioden kunde man kanske ha ställt sig några frågor: Skulle Frölunda nu ta initiativet tillbaka eftersom att man tvunget måste framåt för att göra matchen jämn igen eller skulle LHC fortsatt rida på sin andraperiodsvåg och avgöra matchen med ett tidigt 2-0?
Ingenting av ovan sagt stämde särskilt bra in på inledningen av den sista perioden. Nej, istället var spelet ganska så ängsligt och båda lagen försökte desperat göra någonting utan att riktigt lyckas vid det där sista avgörande läget. Ungefär som under hela matchen med andra ord. Som det brukar vara i uppstarten av en säsong. Lagen och spelarna har inte riktigt alla instinkter på rätt plats. Istället skall det plottras, dribblas och göras så snyggt i varje situation. Och det håller ju inte i längden. Man vinner inga matcher på det i det långa loppet.
När Frölunda väl i den åttonde minuten för en sekund släppte det och lyckades bryta sig igenom gästernas täta och kompakta försvarsmur så klingade det rejält i Engstrands högra stolpe. Bäckman fann med en slagskottspassning Magnus Kahnberg helt ren i slottet och halvfri med målvakten väntade han länge innan han försökte sig på ett högt skott i det närmaste hörnet. Kling, klang, klong! Ljudet från stolpen ven i hallen.
Istället gör LHC 2-0 bara minuter senare när Frölunda helt glömmer av hemjobbet och tror att domaren skall blåsa av en puck för icing. Pierre Johnsson gick ut stenhårt på sin spelare i hörnet och mosade honom totalt med en stenhård tackling – men likväl fick han in pucken framför mål där Pär Arlbrandt kom med helt öppen gata och sköt pucken under Hudacek. Var matchen död nu?
Det trodde nog de flesta. Men Frölunda väckte liv i tillställningen ändå. För när Eric Himelfarb åkte ut så tog det bara 23 sekunder innan Kahnberg tagit revansch och också tagit laget in i matchen igen. Skottet, en backhand, såg långt ifrån otagbart ut men likväl slank den retfullt in.
De sista tre minuterna var sedan mycket händelserika. Först dödade Frölunda sina egna chanser att komma tillbaka genom att spela med sex spelare – och kort därpå så tog LHC själva Frölunda in i det hela igen genom att göra samma fadäs. Så med en och en halv minut kvar plockade Frölunda ut Hudacek och fick alltså spela fem mot fyra. Och då vet pucken runt Engstrand. Slagskott där, styrning här. De sista 30 sekunderna var det spel sex mot fyra efter att Rosseli Olsen suttit av sitt straff och med ytterst få sekunder kvar fick Tömmernes jätteläget i slottet men Engstrand stod pall och räddade LHC från ett mycket tungt tapp.
Frölunda HC – Linköpings HC 1-2 (0-0, 0-1, 1-1)
Första perioden
-
Andra perioden
0-1 (28,26) Carl Söderberg (Pär Arlbrandt, Magnus Johansson) PP1
Tredje perioden
0-2 (51,15) Pär Arlbrandt (Carl Söderberg, Albin Lorentzon)
1-2 (56,52) Magnus Kahnberg (Joel Lundqvist) PP1
Skott: 32-30 (18-5, 7-6, 7-9)
PIM: FHC 8, LHC 14
Publik: 7927
Domare: Marcus Vinnerborg, Mikael Sjöqvist
