Krönika: Dream of Californication
Californication. Kalifornisering. Ett fantastiskt stycke musik av en rockgrupp från just Kalifornien. Men också en fas som svensk ishockey går igenom just nu. För visst är det så att det är en kraftig amerikanisering vi ser när vi jämför hur en elitseriematch såg ut för tio år sedan jämfört med idag?
För tio år sen fanns knappt några kringarrangemang. Nationalsången - visst, och man kunde eventuellt räkna med någon jippotävling i någon av pauserna, men det var också allt. Man köpte en biljett till en ishockeymatch, och man fick en biljett till en ishockeymatch. Idag när man köper en biljett till en ishockeymatch så får man en biljett till ett större evenemang. Titta bara på Frölunda. Vad har tillkommit under de senaste åren? Matchens knatte, en meningslös zeppelinare, uppmaningar på jumbotronen, matchens tre bästa spelare, häftigare intro-filmer, mera pyroteknik, Fans Corner… Listan kan göras lång.
Häromveckan spelades LG Hockey Games. En riktig pseudoturnering som väl ingen egentligen bryr sig om (förutom möjligtvis någon pappa som gick på hockey istället för att se sin dotter slå världsrekord). Själv satt jag i TV-soffan hela söndagen utmattad efter att ha kommit hem sent kvällen innan med flyg från Barcelona. Efter att ha halvsovit mig igenom både skidskyttevärldsmästerskap och ett Manchesterderby var det så dags för LG Hockey Games. Rätt ointressant match så som jag minns den, en minnesvärd sekvens och det var Stefan Livs spektakulära slajd-plock. Men vad jag la märke till var framför allt hur oerhört löjligt det såg ut med alla tusentals människor som satt på läktarna med några slags uppblåsbara plaststavar som man slog emot varandra. Två var hade man fått, och det var ju kanonbra för nu slapp man att händerna slogs röda av applåder. Istället kunde man bara applådera med två plaststavar. Kändes väldigt mycket…USA.
Inget ont om Anders Kallur förresten, en i mina ögon underbar hockeyspelare. Men lite komiskt var det.
Naturligtvis inser jag att den här amerikaniseringen bara är en lång rad av försök att tjäna mera pengar, och därigenom säkra sin klubbs existens och konkurrenskraft. Så långt allt väl. Men frågan är om det inte blir lite väl mycket ibland. Ibland vill man kanske inte sitta på läktaren och vifta med en liten vit handduk. Inte ens om man får ta med den hem och den har en fin sponsorlogga på. Ibland vill man bara gå till arenan med några vänner, följa matchen och sedan gå hem diskuterandes domaren, sopan i det egna laget eller motståndarnas bråkstake.
För övrigt tycker jag att hela Euro Hockey Tour bara är irriterande avbrott i den ofta ganska så härliga elitserielunken. Som när du halvsover lite sådär skönt i soffan som jag gjorde i söndags, och du inser att du måste gå och hämta tvätten. Irriterande avbrott.
Missförstå mig inte, Frölunda och elitserien hade inte varit där de är idag utan denna ständiga jakt på nya inkomster. Det är ju inget nytt fenomen, företagsloggor på dräkterna, reklam på jumbotronen, matchprogram, reklam på isen…Man har minsann försökt i många år. Det känns dock som att man närmar sig den gränsen där man förvandlar ishockeyn från en sport till ett jippo. På andra sidan den gränsen finns varken sportintresse eller klubbkänsla – de två viktigaste grundpelarna för ishockeyns överlevnad och utveckling!
