Krönika: Allt föll på plats
Det har handlat mycket om tålamod och väntan den senaste tiden. Att inte gå ner sig helt och att fortsätta kämpa. Modomatchen igår handlade om precis samma sak.
Det såg ut att bli samma historia igen. Stundtals totalt spelövertag men inga mål. Istället hoppar pucken turligt in för motståndarna och lämnar Frölunda i underläge. Tunga suckar, uppgivna miner och en återigen frustrerad och buande publik. Men någonting var annorlunda denna gången. Andreas Holmqvist kallade det desperation. Kanske var det tålamodet och kämpaandan som äntligen började ge utdelning. Vad det än berodde på, gled puckarna helt plötsligt in i rätt lägen och Frölunda kunde med rätta kalla sig vinnare igen.
Segern var en laginsats, även om Andreas Holmqvist med all rätt får matchhjälte- stämpeln. Han lyckades igår kväll med det som varit Frölundas stora problem- att producera mål. Holmqvist hade en tung säsong i fjol och kom aldrig upp till sin normala standard. Kanske kan detta vara en efterlängtad vändning även för honom individuellt.
Även Niklas Andersson jobbade frenetiskt och visade lite av sitt vanliga jag, och lyckades också göra sitt första mål för säsongen. Jag gissar att det var många suckar av lättnad i omklädningsrummet efter matchen.
Gårdagen var en vändning för Frölunda, med återigen mycket bra att ta med sig. Framför allt att man håller sig till sitt eget spel matchen igenom och lyckas vinna trots att man ligger under två gånger. Dessutom kommer vetskapen om att det går att vinna hemma i Scandinavium bära laget långt mentalt.
Jag skrev i en tidigare krönika om att förlorare ofta skyller på ”små marginaler” och att vinna handlar om att utnyttja dem istället. Att göra två viktiga mål i slutsekunderarna skulle jag vilja kalla att utnyttja marginalerna och kanske var det helt enkelt det som var annorlunda denna gången.
