Krönika: Det här kan bli hur bra som helst
Jag är optimistisk.
På pappret har Frölunda i år ett lag med potential att vara ett av de bästa i Sverige. Men vid det här laget vet nästintill alla att det krävs mer än så. Det finns det numera många bevis på i sportvärlden och Frölunda har under ett par år nu blivit lite av ett sådant bevis. Men under den senaste tiden har allting börjat falla på plats. De kvalitéer som finns på pappret finns numera även på isen. Igår slog man till exempel Färjestad borta med 2-0. En uppgift som varit en utav de svåraste under en lång tid nu, men som man igår klarade av tämligen enkelt.
Det Frölunda som agerade ute på isen i Löfbergs Lila arena igår får tankarna att vilja vandra bakåt i tiden. Förbi tränarfiaskon och slutspelsmissar och tillbaka till en tid då det stod 30 000 supportrar på avenyn och hyllade ett lag som utan tvekan precis blivit bäst i Sverige. Ett lag som faktiskt hade en del likheter med det gäng som Ulf Dahlén coachar över idag. Och då tänker jag inte endast på Ronnie Sundin fula flin.
Under de så kallade guldåren hade Frölunda till att börja med Sveriges bästa målvakter. Norrena och Henke var två nästintill felfria alternativ 02/03 och två år senare hade Henke utvecklats till den han är idag och kunde utan problem bära laget på sina egna axlar, och med tanke på hans fortsatta karriär – kunde man haft någon bättre?
När Frölunda nu inför denna säsong värvade Johan Holmqvist hade man åter igen en av Sveriges bästa målvakter. En målvakt som nu har lyckats bevisa att det inte bara var på pappret. Holmqvist har varit lagets bästa spelare i nästan samtliga matcher och visade inte minst igår att han har förmågan att vinna matcher åt laget. En egenskap som till slut brukar vinna mer än bara matcher och som har saknats lite hos dem som vaktat målet de senaste åren.
På backsidan har laget nu, i och med Niskalas ankomst, fyllt en lucka som man gav Andreas Holmqvist uppgiften att fylla aningen för länge. Att ha ytterligare ett alternativ i anfallzon har under de här två senaste matcherna gett en helt ny bredd och ser ut att vara det där lilla som fattades och som man tappade när man förlorade Magnus Johansson och Tom Koivisto från de ljuva åren.
Förutom en målvakt som spikar igen i viktiga lägen och ett vasst backskott i power play behövs flera produktiva kedjor. Kallio-Johnsson –Andersson var den ledande under båda guldåren och var också den kedja som fick in båda de slutgiltigt guldgivande målen; hjälteinsatser från två spelare som fortfarande finns kvar i laget och som nu äntligen börjat likna sig själva igen. Deras insatser kan egentligen bara bli bättre från och med nu.
Bakom ”första femman” börjar även andra kedjor ta form nu efter mycket prövande fram och tillbaka. Fabricius och Nordqvist samarbete börjar ge utdelning framåt och kommer bli svårstoppade oavsett om de får sällskap av Kahnberg eller Eller (kunde inte låta bli) och istället för guldårens dragkedja har man nu Fredrik Pettersson som drar åt alla håll helt på egen hand.
Till sist behövs det spelare som utvecklas och får genombrott. I guldlagen var det spelare som Jari Tolsa, Alexander Steen och båda bröderna Lundqvist. En som redan gjort det i år är Michael Johansson. En spelare som växt i mina ögon den här säsongen och nästan blivit en personlig favorit. Att ersätta skadade spelare med sådana som man redan har tillgång till är något som har efterlysts i Frölunda under de här ”mellanåren”. Och när Andreas Karlsson åkte på en skada väntade man med att öppna plånboken och nu tycker jag Johansson fyllt tomrummet med råge. Då ska det också kommas ihåg att Johansson faktiskt är 27 år och att truppen även innehåller många unga spelare som Philip Larsen, Lars Eller och Joakim Andersson som kan explodera när som helst.
För att fatta mig lite kortare: fortsätter Frölunda så här kan ingenting hindra dem från att återigen omvandla avenyn till ett rött hav.
