Krönika: Oj, oj, oj...
Skrev efter segern i Karlstad i lördags att det här kan bli hur bra som helst, och efter gårdagens match finns det ingen anledning att ändra sig. Snarare en ännu större anledning att hålla fast vid det. För Frölunda igår var hur bra som helst.
Problem med målskyttet och effektiviteten är numera ett minne blott. Att laget gjorde fem mål igår berodde visserligen till stor del på motståndet och deras totala brist på markering, men är också ett bevis på att Frölunda kan göra enkla mål också, en förmåga som kan avgöra täta matcher i framtiden och som inte minst är bra för en del självförtroenden.
Kanske den största anledningen till de här fyra raka segrarna är att flera av de tänkta målskyttarna börjat göra mål, och igår lossnade det för ytterligare två. Karl Fabricius gjorde sitt efterlängtade tredje mål, men kanske mest glädjande var att gamla allsvenska poängkungen Johan Andersson hittade nätet för första gången.
Ari Ahonen står i mål och gör det bra. Nej, förlåt mig. Ari Ahonen står i mål och gör det mycket, mycket bra. Frölunda har i de tre senaste matcherna målskillnaden 11-1; det är med andra ord inte bara målskyttet som stämt den senaste tiden. Johan Holmqvist höll nollan i lördags och igår var det Ahonens tur. Behöver jag säga det igen? Det här kan bli hur bra som helst.
Igår kväll bjöds det också på en bit av den riktiga tjusningen med hockey. Ibland är det plexiglas som ska fixas, hål i isen som ska fyllas igen och igår var det Rögles båsdörr som krånglade. Även om det innebär ett avbrott i matchen är det ändå en ganska skön känsla när vaktmästaren, med snubblande steg glider in med på isen med vanliga skor och med verktygslådan i högsta hugg. En liten glimt av mänskligheten mitt bland alla för stunden övermänskliga fantomer i Frölundatröjor.
Niklas Andersson är efter gårdagens två uppe i samma antal mål som den gode Patrik Carnbäck, men jag väntar med mitt hyllningstal till Niklas till efter matchen på torsdag. Då kommer han att vara ensam rekordhållare.
