Krönika: "Min pappa och jag jublar högt i ett tomt sovrum"
” Nu börjar det roliga” sa Johan Holmqvist efter grundseriens sista match i lördags, och vem kan säga emot var succémålvakt? Efter 55 omgångar har det nu dragit ihop sig till vinna eller försvinna. Men vägen hit har varit mer än en lång startsträcka i väntan på det roliga…
När jag fick förfrågan att sammanfatta Frölundas grundserie var min första tanke att göra en grundlig sammanfattning om säsongen som varit; den usla starten, uppryckningen, den andra svackan och den sedan otroliga slutspurten med nio segrar i de tio sista matcherna. Men vad kan jag säga om den som vi inte redan hört eller sett flera gånger om? En säsong bär med sig mycket mer än bara resultat och poäng och det finns tusentals historier om den grundserie som just varit. Även om själva kärnan är den samma; en ojämn resa med mycket upp och ner, sköna segrar och sura förluster, har vi alla våra egna säsonger att minnas tillbaka på. Så istället för att kronologiskt rabbla upp den gångna säsongen delar jag med mig lite utav en av de historierna.
För mig är årets grundserie lika med massvis med kvällar fram Pey-per-view, härliga hockeyfester i Scandinavium och mindre härliga hockeyfester i samma grönrödupplysta hockeytempel. För mig är årets grundserie också lika med en nervig lördagseftermiddag i Stockholm. Men då talar jag inte om någon bortamatch på Hovet. Nej, jag tänker på den 24 januari och jag sitter mitt i ett flyttkaos i syrrans nya lägenhet med webbradion i knät. Det är Frölunda mot HV71 hemma i Göteborg och matchens nerv sträcker sig ändå till huvudstaden. Det står 4-4 med sekunder kvar och en ny stjärna tycks ha tänts nere i väst; John Pohl gör sin första match i Frölunda tröjan. Han har redan hamnat i målprotokollet och kommentatorn höjer honom till skyarna. Det är därför ingen större överraskning att det är han som sedan gör 5-4 i sudden death. Ingen överraskning -men tonvis av lättnad och glädje och min pappa och jag jublar högt i ett tomt sovrum. Säsongens skönaste seger i mitt tyckte och plötsligt känns flyttlådorna inte lika tunga.
Men som vi alla vet har det varit långt ifrån en problemfri resa. För mig innebar grundsäsongen 08/09 även mitt allra första besök i Löfbergs Lila Arena. Ett besök jag mer än gärna glömmer. När det blir 7-1 och 8 000 värmlänningar går ihop i kör och skriker i kör ”Rickard Wallin” kan jag inte låta bli att undra vad jag gjort för att förtjäna detta. Om segern mot HV var den skönaste var detta säsongens klart värsta match. Då minns jag hellre den tidigare matchen i Karlstad då Frölunda tog sin första tre poängare där på två år och Johan Holmqvist höll nollan för första gången.
Den gångna säsongen har också inneburit en drös med nya talanger och favoriter. Philip Larsen som jag förbannade mig över flertalet gånger i inledningen har växt och blivit en spelare att lita på i alla situationer. Och att se Erik Karlsson, Niklas Lasu och Joakim Andersson vara så framstående under JVM i Kanada gjorde mig stolt och det värmer i hjärtat när Karlsson med nyodlad mustasch får priset som turneringens bästa back. Ingen kan dock mäta sig med det genombrott som vår danske Lars Eller haft. Nummer 61 är numera en av de vassaste anfallsvapnen vi har och jag sätter en slant på att han blir slutspelets poängkung.
Om bara en liten stund nu kommer Frölundas kvartsfinalmotståndare att vara klara och ”det roliga” kommer närmare och närmare. Då kommer ännu mer Frölundahistorier att skrivas.
