Röksignaler: En match med två ansikten
I två och en halv perioder låg Frölunda visserligen på, men utan att skapa några heta möjligheter framför Christian Engstrand. Det var krampaktigt och frustrerat.
Men så förändrades matchbilden i och med att Frölunda gav allt i en slutforcering. Det gav en förlösande kvittering och vips så följde nästan tjugo minuters sprudlande Frölunda-propaganda med härlig energi, offervilja och rivig skridskoåkning. Egentligen är det otroligt att det kan svänga så.
Frölunda var totalt överlägset i förlängningsspelet. Det var Indianer som vågade spela ut mot passiva och slutkörda (!?) bonnkatter från vischan.
Att Frölunda till slut lyckades vinna igår var helt nödvändigt för lagets fortsatta satsning mot semifinalspel. Men för att komma så långt krävs att man börjar visa betydligt mer på bortais. Linköping kommer nämligen inte att hissa vit flagg och skänka bort något gratis i Cloetta Center.
Norrenas ersättare Christian Engstrand fick en på tok för behaglig resa i 59 minuter. Sen körde Micke Johansson äntligen in och löste P-biljett framför Linköpings målgård. Niskala ordnade resten.
Apropå Niskala, ja. Varför envisas Frölunda med att i PP hela tiden bygga upp spelet från fel håll så att Janne omöjligt kan skjuta direktskott? Eller är det LHC som lyckas styra bort dom möjligheterna? Hur som helst måste Dahlén och Lillis lösa den biten. Agera!
I går stod Scandinaviumpubliken verkligen bakom Frölunda, trots uppförsbacke i 59 minuter. Visst är det lite tyst emellanåt men stundtals uppstår riktigt bra tryck. Och när sedan laget verkligen bjuder upp till dans, som i sudden, bär formligen publiken fram sina hemmafavoriter.
Ny drabbning i Linköping väntar. För att den ska sluta lika lyckligt krävs att Honken slutar varva högt med lågt samt att Niskala får komma rättvänd i PP.
Två små detaljer som kan bli helt avgörande. Till Frölundas fördel får vi hoppas.
