Frölundabloggen: Känslan av lägre förväntningar – den kan passa Frölunda utmärkt
Röksignaler tar ett sommaruppehåll och Frölundabloggen gör sommarcomeback. Niclas Norlindh kommer här att blogga om Silly Season, Frölundas framtid och om svensk hockey i allmänhet.
I flera år i rad, så har Frölunda innan säsongsstarten varit en av förhandsfavoriterna till SM-guldet. Nu är dock läget annorlunda och få tippar Frölunda bland de tre i topp efter grundserien. Nu går Frölunda in till denna säsong som Sveriges sjunde bästa lag, visst, men samtidigt är det inte ett lag som skall kriga om en slutspelsplats in i det sista om man ser till spelarmaterialet.
Frölundas trupp är minst likvärdig, om inte till och med bättre på pappret, om man jämför med det lag som inför fjolårssäsongen var en stor guldfavorit innan serien drog igång. Nu får Frölunda tack vare förra säsongens missär smyga lite i vassen och ingen förväntar sig att Indians skall hamna före vare sig HV71 eller Färjestad.
Att nu inte ha de skyhöga förväntningarna på sig och att inte nämnas bland guldkandidaterna såhär strax innan serien drar igång är en ovanlig känsla om man spelar i Frölunda. En känsla man sällan upplevt under 2000-talet, men som säkert kan släppa en del av de spärrar som hindrat Frölunda från att spela på topp under Dahlén-eran.
Jag är glad att Frölunda på förhand av väldigt få ses som en allvarlig kandidat till guldet. Det kan enbart vara nyttigt för Frölunda att få smyga i vassen, bakom de som i år intagit Frölundas normala roll – att vara en av favoriterna till guldet.
Jag tror på att tränarparet Johansson och Lundh kommer att göra Frölunda till ett jämnare lag. Jag tror på att ”Honken” kommer att bli bättre med Joakim Lundströms ständigt flåsandes i nacken. Jag tror på att Toni Koivisto blir en ny Fredrik Pettersson. Jag tror på att Tomi Kallio åter kan bli en målmaskin. Jag tror på att Frölundas yngre killar kommer vara med och bära laget i vinter.
Jag tror på Frölunda – som vanligt. Det är det få som gör – och det är underbart.
