Frölunda överraskade på Hovet
En oerhört viktig seger togs idag via 5-4 efter straffavgörande mot mardrömsmotståndaren Djurgården. Det var en match med många ansikten som gick emot logikens alla lagar. Matchvinnare blev Toni Koivisto genom sin fina straff tillsammans med Jocke Lundström som klev fram då det behövdes som allra mest. Nu rider vi vidare på den här framgången...
Inför dagens match kändes det faktiskt på förhand som att förändringens vindar blåste. Stephan "Lillis" Lundh hade på förhand pratat om att det inte fanns en chans att laget skulle vika ner sig och var säker på vinst. Vidare gjorde Bäckman säsongsdebut samtidigt som både "Pebben" och Pavel Skrbek lämnat klartecken till spel.
Djurgården inledde dock matchen bäst och satte Frölunda under något sånär press även om det bör poängteras att de riktigt heta målchanserna uteblev. Allt eftersom perioden led kändes det som att Frölunda arbetade sig in i matchen. Ett par ströchanser vaskades fram, men det skulle också bli utdelning.
Christian Bäckman deltog i förarbetet till första målet då han sidledspassade längs offensiv blålinje till Henrik Tömmernes som tog fart mot målet och avlossade ett slagskott som inte hemmamålvakten Stefan Ridderwall kunde hålla varpå Andreas Karlsson påpassligt höll sig framme och rakade in pucken i öppen bur. Den senare har vaknat till liv på allvar på senare tid och det bådar onekligen gott inför fortsättningen av serien.
Bara två minuter senare tråcklade sig Toni Koivisto in i offensiv zon, några fina dragningar (om än något turliga) senare gavs han ett fritt skottläge och då var det ingen tvekan. Avslutet satt rakt upp i nättaket och den 2-0-ledning Frölunda hade med sig in i första pausvilan kändes inte alls omotiverad. Laget kändes mycket noggrannt och det märktes att man snackat ihop sig och inte ville bjuda på något. Möjligt att Christoph Schubert inte riktigt lyssnade på detta, alternativt att snacket gick på svenska och därmed inte uppfattades av "tysken".
Jag förmodar att Djurgården tänkt inleda andra perioden i ett rasande tempo för att få till en snabb reduceringspuck. Om så grusades planerna relativt omgående då Tomi Kallio efter bara dryga minuten utdrygade Frölundas ledning efter att hans skott tagit på Ridderwall och därefter på hemmabacken Josef Boumedienne innan den slutligen letade sig in i Djurgårds-målet. 3-0 här och just då kändes matchen faktiskt avgjord.
Efter det här kändes det lite som att Frölunda mest bevakade sin ledning och känslan var den att man var nöjda med sin 3-0-ledning, med all rätt. Efter ca fem minuter fick Djurgården spela power play och under det här drog, tidigare nämnde, Schubert på sig ännu en helt onödig utvisning. 5-3-spel för hemmalaget var ett faktum och den här gratischansen var inte Nils Ekman sen att utnyttja och inte heller Mathias Tjärnqvist i det påföljande fem mot fyra-spelet. 0-3 hade hastigt, och för oss Frölundaiter mycket olustigt, förvandlats till 2-3 på blott 42 sekunder. Behöver jag nämna att Christoph Schubert såg ut att skämmas då han lämnade utvisningsbåset efter det andra målet?
Det här gav matchen en helt annan karaktär och hemmalaget var såklart stärkta till absolut maximum. De har dessutom tidigare en gång denna säsong lyckats vända 0-3 till seger 4-3 på hemmais så inte konstigt att de fick blodad tand.
Helt logiskt kom även kvitteringen i andra perioden, dock dröjde det till bara ett par minuter återstod då Mario Kempe briljerade som sin namne Lemieux gjorde i fornstora dagar. Ett klassmål helt enkelt och inget för Jocke Lundström att göra åt det hela. Lundström var lite halvdarrig under inledningen av kvällen måste jag säga. Trots att han höll nollan i första perioden släppte han en del oförklarliga returer, men samtidigt skall det sägas att han alltid lyckades reda ut situationerna och under slutet av matchen var han omutbar.
Tredje perioden var avvaktande till en början och Frölunda hade några hyfsade lägen genom bland andra Niklas Andersson och Riku Hahl, men dessa blev fruktlösa. Mitt under den här delen av perioden då Djurgården faktiskt kändes relativt kalla och ofarliga slängde Daniel Brodin in, en till synes, ofarlig puck mot mål. Trafiken som befann sig framför Lundström gjorde emellertid att denne inte kunde se någonting och pucken letade sig försmädligt in i nätmaskorna och Djurgården hade alltså på nytt svarat för en bragdartad (kanske lite väl starkt ord, men låt gå...) vändning.
I det här läget kändes faktiskt matchen förlorad för Frölundas del då man tidigare under säsongen inte visat sig vara framstående vad gäller att vända på underlägen. Därför kom Nicklas Lasus kvittering efter drygt halva perioden både oväntat och högst välkommet. Det var en riktig viljeinsats där han bara skulle ha in pucken och det fick han, varpå glädjen inte visste några gränser.
Det här målet tände Frölunda som i samband med en avvaktande utvisning på Djurgården skapade en rad farliga lägen. Det PP som efterföljde förblev dessvärre mållöst och matchen gick alltså till förlängning. Matchen kunde dock ha varit avgjord efter ordinarie tid då Djurgården fick två, mer eller mindre, frilägen med 20 respektive 10 sekunder kvar efter att Frölunda-försvaret gått bort sig å det grövsta. De här gångerna var det endast två fina räddningar av Jocke Lundström som räddade laget. Tack för det Jocke.
Förlängningen blev allt annat än tråkig och chansfattig. Båda lagen skapade högkaratiga lägen, vilket medförde att både Ridderwall och Lundström fick visa upp sig från sin absolut bästa sida för att föra matchen till ett straffavgörande.
Matchvinnarrollen iklädde sig finländaren Toni Koivisto som i straffläggningens fjärde runda gjorde enda målet. Varför får inte han lägga straffar varje gång? Det var en synnerligen bra straff där ett par snabba dragningar åt båda hållen följdes upp med ett dragskott i krysset, helt utan chans för Ridderwall. Omnämnande även till Jocke Lundström som räddade Djurgårdens samtliga fyra straffar.
Sammanfattning:
En match som var rejält jobbig att kolla på. Från att ha känts avgjord i början av andra perioden till att istället ha känts körd i mitten av tredje diton. Sen kändes det som att Frölunda skulle avgöra i PP vid 4-4 och fem minuter kvar och sen i slutsekunderna befann sig hjärtat lång ovan sin ordinarie plats i brösthöjd då två frilägen tilldelades Djurgården efter inget annat än slarv från Frölundas sida.
Från den här matchen tar vi med oss den karaktär som visades prov på. Det hade varit lätt att kasta in handduken efter att ha tappat en 3-0-ledning, inte minst med tanke på det prekära tabelläget laget innehar. Symptomatiskt att det var Nicklas Lasu som fick göra det här målet, han står för kämpaglöd och jävlar anamma. Hade det varit förra året hade det varit Fredrik Pettersson som svarat för målet, men i år är det Lasu som får bära den här rollen.
Det skall bli riktigt kul att följa lördagens match mot AIK och jag är helt och hållet säker på att killarna kommer brinna av revanschlusta efter den horribla insats man stod för i senaste bortamötet mot dem. Dessutom förlorades hemmamötet mot samma lag med 1-0 (efter sudden death) trots att man fullkomligt bombarderat Victor Fasth i AIK-målet. Jag hoppas Victor Fasth vaktar AIK-kassen på lördag så vi kan bli kvitt det "spöket".
Matchfakta:
Djurgården - Frölunda 4 - 5 (0-2, 3-1, 1-1, 0-0, 0-1)
Period 1:
0-1 (09.29) Andreas Karlsson (Henrik Tömmernes, Christian Bäckman)
0-2 (11.55) Toni Koivisto (Riku Hahl, Pavel Skrbek)
Period 2:
0-3 (21.19) Tomi Kallio (Niklas Andersson, Henrik Tömmernes)
1-3 (26.17) Nils Ekman (Andreas Holmqvist, Josef Boumedienne)
2-3 (26.59) Mathias Tjärnqvist (Andreas Holmqvist, Nils Ekman
3-3 (37.44) Mario Kempe (Daniel Widing, Nichlas Falk)
Period 3:
4-3 (47.18) Daniel Brodin (Patrick Cehlin)
4-4 (50.51) Nicklas Lasu
Sudden Death:
-
Straffläggning:
4-5 (65.00) Toni Koivisto
Skottstatistik:
45 - 31 (12-10, 15-9, 12-10, 6-2)
Utvisningar:
Djurgården: 9x2 (18 min totalt)
Frölunda: 10x2 (20 min totalt)
Domare:
Wolmer Edqvist
Publik:
6.267
